Det var länge sedan jag grät så här, oj vad jag grät. Stängde in mig i sovrummet och grät, det gick inte att sluta.
Försökte sortera anledningen till tårarna men det gick inte då.
Så mänga faktorer som gör att resan till ett barn inte kommer vara så enkel som läkaren i stan sa där i november.
Ägglossning som inte är stark...
AMH som inte är något skrytvärde direkt, gjorde knappast ålderpaniken mer hanterbar.
En livmodertapp som ligger gömd så att den ej är åtkomlig för spermierna.
En slemhinna som såg konstig ut.

Falun eller Carl von Linne?
Nya moderna behandlingsmetoder framför evidens?
Jag fick kontakt med båda klinikerna igår och frågade när vi måste ha uppstartsmötet för att hinna med en behandling innan sommaren.
Svaret blev mars/april.
Då hinner vi med två Letrozole-omgångar och kanske en tredje i väntan på uppstartsmötet.
Det är min egna mentala plan.

Jag trodde att jag var mer redo för IVF än jag tydligen verkar vara, för det skrämmer skiten ur mig ärligt uttryckt. Så definitivt, som en sista utväg. Och sen då?
Jag kommer ju knappast få ut massor av ägg med detta värde.
Jag ställer in mig på fler IVF.

På måndagkväll skulle jag ringa Falun och få höra mer, kanske kan det lugna mig då.