Det stämmer så väl - borta bra men hemma bäst!
Vilken fantastisk resa vi haft, men hur fantastisk den än är så är känslan över att vara hemma helt oslagbar.
För avstånden, den långa resan och tidszonen oerhört påfrestande.
Så idag är jag ledig, en extra dag för att komma ikapp.
Underbart skönt.

Jag vågar inte skriva om att jag nu är i vecka 8 (7+2) just för att jag faktiskt har svårt att ta in, rädd att bli besviken.
I slutet av veckan ska vi göra ett till VUL och jag är livrädd, men försöker tänka på det läkaren sa - om det inte går vägen så här pass tidigt så brukar kroppen sköta det själv genom en blödning i vecka 6 eller 7.
Men ingen blödning. MA är vanligare i vecka 9 - 12 enligt läkarna.

Och jag mår - skit rent ut sagt.
Kombinerar Lergigan Comp med Postafen och Seaband.

Jag är den person här hemma som oftast står för matlagningen. Ett intresse helt klart, och dessutom en vilja att äta varierat och sunt.
Men det är bara att kapitulera för det.
Nu får Mr dra det ansvaret och som jag längtar efter att få lägga Polarbröd, ost och conjaksmedvurst och kanske nyponsoppa i varukorgen.
Ingen av dessa livsmedel tror jag ens att jag haft i min ägo sedan jag flyttade in i huset.
Försöker undvika bröd och halvfabrikat men eftersom vågen går nedåt så tillåter jag mig att längta efter det...

Mat mat mat, illamående illamående illamående, trött trött trött och yr yr yr...
Det är väl så det ska vara, bara allt är som det ska nu. Jag orkar ingenting annat...

Ps! Såg att många önskar se en bild på ringen, jag suger lite på den. Önskar ju få vara anonym och den är tyvärr inte anonym då en guldsmed gjort den åt mig.
Men jag ska nog se om det går att lösa i ett skyddat inlägg inom kort.