Tack för era kommentarer, sms, meddelanden, mail och fina ord. Det värmer men kan ju inte ta bort känslan.

Det känns oerhört tungt. Idag har jag legat på soffan med ömmande bröst och illamående och bara stirrat i taket för att sedan gråta hejdlöst.
Försöker sortera känslorna och kanske är det för hög press på mig själv när jag inte vet vad jag känner.
Men jag har ett behov av att förstå grunden till känslorna.

Jag känner mig så grundlurad. Plussade tidigt och starkt, tydliga symptom. Ja till vilken nytta då?

Känner också tydligt att jag behöver en plan att gå på men upplever att man får driva mycket själv vad gäller fertilitetsbehandlingar.

Och så rädslan att inte hitta livslusten igen, den är nästan värst.

Imorgon ska vi till gynakuten, och det ska bli skönt att få ett avslut på det här, även om rädslan finns där också för hur jag ska orka ta mig igenom själva utstötningen.
Men man har väl inget val.

Och vid min sida har jag världens bästa Mr, han är bäst! Så är det bara...

Hur ska man samla ihop sig och gå vidare? Nu kommer rädslan på riktigt att denna resa till ett barn inte kommer att vara garanterad.
Jag vet inte hur man ens ska orka.
Bottenlös sorg, irritation, rädsla, ilska och tomhet.

Jag såg det direkt på skärmen, att hinnsäcken var tom.
23 mm - exakt så som den ska vara i 7+5, men ingen fosterstruktur, det har kroppen tillbakabildat, men inte fattat galoppen att man ska blöda ut.

Imorgon är det gynakuten för en
Cytotecbehandling och jag bävar.
Inte för behandlingen i sig, jag har läst så många skräckhistorier, och har gjort det själv 2 gånger.
Men nu är det mer som ska ut.

Förbannade jävla kropp.
När ska jag någonsin få vara glad?
Orkar inte med något just nu, knappt mig själv.
Hur tar man sig igenom dessa dygn?
Helvete...