Så kom vi till gynakuten. Ingen gladare än mig när favoritläraren tog emot. Jag hade hoppats tyst för mig själv att det skulle vara han, och det var det.
Han tog emot, lyssnade och tog in, räknade och sedan gick vi iväg till undersökningsrummet för ett VUL.

Och så kom det "den där hinnsäcken är inte 23 mm och en sådan hinnsäck vill jag inte döma ut"
Det var inte tomt, det fanns något där i, ett foster. Såg ut som en liten böjd böna tyckte Mr. Hinnsäcken 15 mm.
Jag fick hoppa ner och så gick vi in till läkarens rum där han fortsatte att prata.
Han berättade att dom har rätt strikta rutiner när det gäller tvivelaktiga graviditeter och dess början, allt för att ingenting ska gå fel, att ingen önskad graviditet ska avslutas av misstag.
Man får hellre vänta och komma tillbaka och leva i den hemska ovissheten än att man för tidigt ska säga något för drastiskt.
För även om man ska se det och det vid den tidpunkten så finns det alltid några procent som har en annan start och som tar lite längre tid på sig.
Och jag köper det resonemanget och vet att det är vettigt.
Jag sa till Mr igår efter att vi varit hos läkaren att det var mycket märkligt att han inte ville att jag skulle komma åter, utan att jag direkt erbjöds Cytotek med orden "jag tror vi har några här som du kan få med dig".
Jag ville dock att min Cytotecbehandling skulle skötas från KK - tack och lov så sa jag nej.
På KK får man alltså komma tillbaka om det finns det minsta tvivel. Man ska gärna be en mer erfaren kollega titta också.
Han berättade också att inga hinnsäckar utan foster under 25 mm döms ut, för under 25 mm kan det gömmas.

Det är litet, och utgången är inte garanterad, tvärt om, det finns mycket som talar mot denna graviditet.
Vi vågar inte hoppas, men vi är redigt förbannade. Återbesök om 2 veckor.
Mr är totalt skogstokig och känner inget som helst förtroende för kliniken i grannstaden. Han fick väldigt fint förtroende för KK och det har jag alltid haft. Medmänsklighet, tid att förklara och gå igenom rutiner och förlopp.
När vi klev ut i sjukhuskorridoren var jag mentalt helt slut och tom.
Och även jag var arg.
Det som känns ännu mer olustigt i det hela är att kliniken i grannstaden är den läkaren som är hemortsläkare för den IVF-klinik vi önskar ta nästa steg till.
Det är också den läkaren som vill stimulera med Letrozole och göra hysteroskopi.
Och jag känner faktiskt också att förtroendet är lite förbrukat, och känner mig väldigt obekväm i situationen.

Steg 1 för mig nu är att kontakta IVF-kliniken och få komma dit, öga mot öga. Jag skiter i milen och tiden. Jag behöver få ställa mina frågor om Intralipiddropp, Prednisolon och annat som den kliniken är känd för att vilja vara villiga att prova.
Jag hoppas att vi får kontakt under nästa vecka och får en tid senare i vår.

Jag är tom och trött, mentalt utpumpad, mår illa och är så otroligt less på att behöva driva allt kring fertilitetsbehandlingar själv - men jag är knappast den enda.
Vi är många längtanssystrar som kryssar mellan läkare, behandlingar och kliniker.
Hopp och förtvivlan.