Ofostrig graviditet eller pågående missfall, same shit för mig...
Men det är det som pågår.
En hinnsäck som någon ibland ser något i och ibland inte, men som helt klart är daterad till flera veckor mindre än jag är gången.

Jag har varit hemma i fem dygn, stirrat i taket, vaknat om natten och gråtit och inte velat vakna till verkligheten. Idag är första dagen på jobbet för att bryta isoleringen.

Så förbannat jävla tungt. Ångesten är vidrig.
Vilsen och ensam bland alla klinker och beslut som ska tas för nästa steg.

I slutet av nästa vecka blir det Cytotec om inte kroppen klarar det själv. Lagom till påsk.

Om ytterligare veckor åker vi till Falun på konsultation och kollar om dom tycker att IVF är ett alternativ för att få fram bättre embryon.

Så ligger limbolandet, som faktiskt inte är ett limboland.
Det är ett tungt land, helt klart mitt tyngsta missfall.