I fredags avbokade jag allt som fredagen skulle innehålla. Vaknade med fruktansvärda smärtor men blödningarna kom inte igång. Och det var riktigt starka smärtor, som om det verkligen var på gång.
Vid 12-tiden ringde jag rådgivningen på KK. Ville inte komma in men samtidigt blev jag riktigt stressad över att veta att det skulle bli helg nu.
Hon kollade så att jag hade smärtlindring hemma för hon tyckte som att det lät på mig att det var på gång. Det var skönt att höra henne säga det, för jag orkade inte ha så här ont hela helgen.
Klockan 12.50 lägger jag på luren, tänker jag att jag ska vila en stund innan Mr kommer hem vid 14.00
Då skulle vi åka och handla var planen.
Lägger mig i sängen och känner hur någonting rinner.
Rusar in till toaletten och det rinner klarrött blod i massor.
Jag har aldrig varit med om något sådant. Det rinner och smärtorna är enorma.
Ringer Mr som slänger sig hem och möter en helt nerblodad sambo på toaletten.
Jag kan inte kliva upp, för det bara fortsätter att rinna tunnt rött droppande blod.
Jag hade väl förväntat mig en mens, men ingenting sånt.
Jag är chockad och har ordentligt ont.
Sitter där i nästan en timme innan jag ringer akutnumret på KK, på fredagar är det 14.00 som är sista chansen annars går allt genom akuten.
Jag frågar hur länge det ska rinna. Några timmar, sedan bör det lugna ner sig.
Hon tycker jag ska ta Tradolan, Diklofenac och Alvedon.
Och det rinner, rinner, rinner.
Och jag blir hög högre och högre på Tradolan. En skön dimma och jag pratar osammanhängande.
Natten blir lugn och när jag vaknar på lördagen så trodde jag att det var lugnt, att allt är ute ur mig. Jag var helt övertygad om att hinnsäcken kommit med första omgången som jag inte hann se.
Men efter en kramp vid frukosten så rusar jag in på toa - och då kommer den. Helt intakt. Som ett vattenfyllt litet plommon med något i.
Skönt! Lättnad! Ute!
Ledsen har jag redan varit så det räcker.
Eftermiddagen innebar mer blod och jag förstår inte vad det är som ska ut mer nu, för jag blöder rätt bra.
Vi har en check på KK senare i veckan och jag känner lättnad.

Mr har berättat för sin omgivning, för honom var det skönt att få göra det. Han har mötts av otrolig värme och medkänsla och det är skönt att inte behöva hålla någon mask uppe inför påsk då vi kommer träffas.
Jag är helt öppen med detta och jag tycker att det bör pratas mer om missfall än det görs idag, så jag pratar hellre än drar någon vit lögn om varför jag inte varit mig själv i veckan.
För som jag mått i veckan - men nu borde vi kunna sätta check på detta och gå framåt...