Hu så jobbig den senaste veckan varit, eller egentligen de senaste 12 dagarna. Vidrigt.

Det är däremot så befriande skönt att se hur min Mr hanterat svårigheten, både sorgen i sig och hur han stöttat mig.

Han har känt sorg, han ville verkligen det här, han har informerat sina nära och kära och det tycker jag har varit skönt eftersom vi umgås rätt frekvent och då slipper vi alla ha något pokerface.

Och under helgen har han varit helt fantastisk, stöttat och velat förstå.

För mig har det varit jobbigt, vår första egentliga motgång, och det är svårt att känna sig trygg en första gång, svårt att veta hur någon annan hanterar att jag blir så otroligt ledsen.

Det har nog varit min största farhåga dessa dagar, hur Mr kommer hantera min sorg, oro, ledsenhet och uppgivenhet.

Men jag hade aldrig behövt känna oro för det - han är bäst min Mr!

Igår kände jag att livet återvände lite, jag började kunna känna igen mitt gamla jag. Allt var inte längre svart och hopplöst, nu finns det några ljusglimtar att se fram emot och inte minst så finns det hopp igen.

Sköna underbara hopp. Det ska gå - så är det bara.

Den stora frågan som surrar i mitt huvud om detta var en slump - vårat första, inget konstigt i det - men det är långt i från mitt första.

Är det bara en slump så blir det ju bra eftersom jag inte har några medicinska hinder enligt utredningarna som gjorts. Och då är det ju egentligen ingenting konstigt med ett missfall.

Men tänk om det är något, då måste något göras annorlunda.

Kontakten med IVF-kliniken i Falun känns skön, den är inom överskådlig framtid och känns trygg. Vi har även en läkare i vår närhet som tycker att det finns en poäng med att stimulera min ägglossning med Letrozole.

igår låg vi i soffa och kollade på slutspelshockey, njöt av varandra. Och så tittade vi på varandra, och jag kände mig nästan lite nykär där han låg i sina pyjamasbrallor under filten.

Älskade Mr - skulle just skriva  " om du visste hur mycket jag älskar dig" - ,men det vet han, varje dag, i ord och handling.

Det är vi två mot världen... Vi två!