Tack för era kommentarer, sms, meddelanden, mail och fina ord. Det värmer men kan ju inte ta bort känslan.

Det känns oerhört tungt. Idag har jag legat på soffan med ömmande bröst och illamående och bara stirrat i taket för att sedan gråta hejdlöst.
Försöker sortera känslorna och kanske är det för hög press på mig själv när jag inte vet vad jag känner.
Men jag har ett behov av att förstå grunden till känslorna.

Jag känner mig så grundlurad. Plussade tidigt och starkt, tydliga symptom. Ja till vilken nytta då?

Känner också tydligt att jag behöver en plan att gå på men upplever att man får driva mycket själv vad gäller fertilitetsbehandlingar.

Och så rädslan att inte hitta livslusten igen, den är nästan värst.

Imorgon ska vi till gynakuten, och det ska bli skönt att få ett avslut på det här, även om rädslan finns där också för hur jag ska orka ta mig igenom själva utstötningen.
Men man har väl inget val.

Och vid min sida har jag världens bästa Mr, han är bäst! Så är det bara...

Hur ska man samla ihop sig och gå vidare? Nu kommer rädslan på riktigt att denna resa till ett barn inte kommer att vara garanterad.
Jag vet inte hur man ens ska orka.
Bottenlös sorg, irritation, rädsla, ilska och tomhet.

Jag såg det direkt på skärmen, att hinnsäcken var tom.
23 mm - exakt så som den ska vara i 7+5, men ingen fosterstruktur, det har kroppen tillbakabildat, men inte fattat galoppen att man ska blöda ut.

Imorgon är det gynakuten för en
Cytotecbehandling och jag bävar.
Inte för behandlingen i sig, jag har läst så många skräckhistorier, och har gjort det själv 2 gånger.
Men nu är det mer som ska ut.

Förbannade jävla kropp.
När ska jag någonsin få vara glad?
Orkar inte med något just nu, knappt mig själv.
Hur tar man sig igenom dessa dygn?
Helvete...

Det stämmer så väl - borta bra men hemma bäst!
Vilken fantastisk resa vi haft, men hur fantastisk den än är så är känslan över att vara hemma helt oslagbar.
För avstånden, den långa resan och tidszonen oerhört påfrestande.
Så idag är jag ledig, en extra dag för att komma ikapp.
Underbart skönt.

Jag vågar inte skriva om att jag nu är i vecka 8 (7+2) just för att jag faktiskt har svårt att ta in, rädd att bli besviken.
I slutet av veckan ska vi göra ett till VUL och jag är livrädd, men försöker tänka på det läkaren sa - om det inte går vägen så här pass tidigt så brukar kroppen sköta det själv genom en blödning i vecka 6 eller 7.
Men ingen blödning. MA är vanligare i vecka 9 - 12 enligt läkarna.

Och jag mår - skit rent ut sagt.
Kombinerar Lergigan Comp med Postafen och Seaband.

Jag är den person här hemma som oftast står för matlagningen. Ett intresse helt klart, och dessutom en vilja att äta varierat och sunt.
Men det är bara att kapitulera för det.
Nu får Mr dra det ansvaret och som jag längtar efter att få lägga Polarbröd, ost och conjaksmedvurst och kanske nyponsoppa i varukorgen.
Ingen av dessa livsmedel tror jag ens att jag haft i min ägo sedan jag flyttade in i huset.
Försöker undvika bröd och halvfabrikat men eftersom vågen går nedåt så tillåter jag mig att längta efter det...

Mat mat mat, illamående illamående illamående, trött trött trött och yr yr yr...
Det är väl så det ska vara, bara allt är som det ska nu. Jag orkar ingenting annat...

Ps! Såg att många önskar se en bild på ringen, jag suger lite på den. Önskar ju få vara anonym och den är tyvärr inte anonym då en guldsmed gjort den åt mig.
Men jag ska nog se om det går att lösa i ett skyddat inlägg inom kort.