Jag går in i denna IVF med många blandade känslor.
Spännande - allt är nytt, vi har aldrig gjort något sådant förut.
Nervöst - det finaste man kan få står på spel.
Pirrigt - hur många ägg blir det?
Skönt - nu ska jag få prova något annat.
Likgiltig - varför ska det funka nu?

Ja det är många många känslor, som kommer och går, en minut kan innehålla så många olika känslor.
Och så rädslan...
Sprutorna - kommer jag greja det?
Kommer min kropp ens svara på Menopuret?
Kommer vi till äggplock?
Hur ska jag hantera smärtan vid äggplock?
Tänk om befruktningen inte funkar?
Tänk om samtalet kommer - inget tillbaka.

Ja, så många steg framåt jag är.
Och jag vet att upprepning är framgången inom IVF, och till och med läkaren sa det, att man får lite mer info på vad man kan skruva om till nästa gång.
Det avdramatiserar det hela lite, med vetskapen att vi kan göra om det.

Många rädslor är det, men också känsla av en pirrande nyfikenhet, just för att det är så nytt.

Nästa steg är att plocka ut all IVF-medicin i nästa vecka. Ett steg i taget!