Om man jobbar extra flitigt på jobbet, så blir resultatet därefter.
Om man tränar flitigt, så blir också resultatet därefter.
Men denna IVF-process känns inte alls så, som en process där man ingenting kan påverka egentligen.

Som person är jag ambitiös, gillar mål och struktur, och som bekant är ju inte denna process likställt med måluppfyllelse på den nivån.
Och jag känner stress, känner mig personlig ansvarig för att mina ägg ska prestera bra.
Kanske kommer Mr tänka likaså när det är hans spermier som ska befrukta mina ägg?
Det har varit många av dessa tankar i de sista dagarna. Press på sig själv, känna sig skyldig för den process vi går igenom.
Säkerligen helt normalt att tänka så - eller vad säger ni som varit i IVF-svängen?

Ikväll tar jag spruta 8 och från igår har vi lagt på Orgalutranet.
Igår var vi bjudna på en 40-årsfest och vi fick pipa iväg till bilen för att ta båda sprutorna genom att hasa upp klänningen och dra ner strumpbyxorna.
Säkerligen en situation vi kommer att prata om och skratta åt framöver. Just nu känns det dock bara förknippat med stress, eftersom Menopuret bestämde sig för att bubbla sig vilket inte är okej.
Så vi fick spruta tillbaka och ta nästa flaska.

Och det drar och maler i äggstockarna. Obekvämt att sitta o att böja sig ner är inte heller bekvämt.
Och de groteska ägglossningsflytningarna still going strong...
Huvudvärk idag och börjar känna att brösten är obekväma.
Note to my self eftersom framgångsfaktorn i all IVF-behandling är upprepning, och då kan det vara skönt att läsa tillbaka och se vad som hände i kroppen just där och då.
Överlag tycker jag att jag upplevt sprutprocessen så mycket lättare än jag trodde. Min andra dag med huvudvärk idag och lite sprutstrul, men inget värre än så. Och jag vill inte äta upp det nu de sista dagarna...

Så nu lägger vi en trevlig helg åt handlingarna, fest, vän-prommisar, lunch på fiskerestaurang har fyllt denna helg.
Imorgon får vi förhoppningsvis veta mer, vilket vi båda ser fram emot...