Ni är såååå goa som skriver kommentarer och kommer med hejarop, stort tack!

Idag har vi vaknat upp till RD 6, och eftersom kliniken har testdag 18 dagar efter äggplock och jag har fått tillbaka ett tredagars så är mitt testdatum 14 juni. En lång evighet känns det som, men ändå något att förhålla sig till.

Jag har både Lutinus och Progynon som hormonstöd så jag känner ingen märkbar panik över att analysera sönder Lutinuspinnen (ja ni som är i denna värld eller har varit - ni vet vad jag menar)
Min mens kommer inte komma förrän jag slutat med Lutinus eller Progynon, så utebliven mens som annars är det säkraste tecknet på graviditet.
Jag har lovat Mr i något svagt ögonblick att inte tjuvtesta, men jag vet inte hur väl jag tänker hålla det löftet...
Det känns som en evighet.

Annars har dagarna åt till att glädjas över de tre eskimåerna som finns i Falun. I samma minut jag slet upp brevet på uppfarten i torsdagskväll, så ringde mamma, min mormor hade ramlat.
Och när äldre människor ramlar, ja fraktur i bäcken och arm och allt känns mörkt vad gäller hennes tillvaro.
Det slog mig där på vår uppfart när jag står med det anonyma kuvertet från IVF-kliniken i ena handen och telefonen i andra.
Livet och döden, så många gånger hand i hand...
Och mormor är naturligtvis kvar på sjukhus och kommer så bli länge länge till, men har fått för sig att jag är gravid. Med en liten flicka.
Ingen har berättat för henne att vi gjort en IVF så hon vet inte det.
Jag önskar och hoppas så att hon har rätt...

Och hur mår jag då? Det vi ruvare brukar kalla för symptom.
De senaste två dagarna är jag sjukligt trött. Tupplurar på soffan.
Bröstvårtorna har slutat att ömma men ersattes av en lite ömmande känsla i själva brösten.
Och igår eftermiddag kände jag av ett illamående som gick över efter att jag fått i mig middag. Och den blä känslan finns som kvar i bakgrunden.
Rätt goda symptom, om jag får säga det själv.
Men vi ska också komma ihåg att det är hormoner i omlopp av själva IVF-processen.
Det är helt enkelt bara att vänta.
Bara och bara...

Och nu sitter jag i skrivande stund och tittar ut över tomten när grävaren gräver upp hela vår uppfart för att det till veckan ska kunnas påbörjas gjutas inför en ny platta, med en utbyggnad som ska stå klar i höst.
Ett stort projekt som vi båda ser enormt mycket fram emot.
Mitt älskade lilla hus ska få bli lite större, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det snart blir en barnfamilj som får rymma hela nya stora hallen.