Smärtsamt erkännande, och erkänt för sambon. Jag har fallit för frestelsen och tjuvtestat - det jag inte skulle göra. Beskyller mig.
Och som jag mått - och allt har varit under hormonpåverkan. Förbannade Lutinus, förbannade Progynon, förbannade allt. Förbannade allt.
Jag var tvärsäker på min sak.
Jag hade fel.
RD 9 idag, 6 dagar kvar och visst kan mirakel ske, men hoppet får nog gå till dessa som ligger nedfrysta i Falun.
Det är blastocyster.
Jag ligger minst sjuttioelva steg framför. Nattens timmar har plågat mig, tankarna har inte gått att styra. Jag somnade till vid 23, vaknade 00.20 och av allvärldens panikattack som inte gick att hejda. Hyperventilerade och grät. Fick väcka Mr och erkände, jag har tjuvtestat och det var negativt - och världen känns mörk, svart och jag känner mig ensam och värdelös.
Jag ville tillhöra de 25-30 % chans som ett ET med ett 3 dagars borde ge. Men tankarna äter upp mig...

På inget vis unik, det här är baksidan av IVF-processen, denna hopp och förtvivlan.
Men hur mycket tankarna är snurrar och skrämmer så skrämmer inte en ny IVF mig alls. Och för mig är det en tröst.

Jag hoppas att jag får återföra en blastocyst i ostimulerad cykel i augusti.