Vi befinner oss i nutid, här & nu.
Många är vi som beskriver en IVF-process som en berg-o-dalbana, så väl fysiskt som psykiskt. Kroppsliga förändringar, mentala utmaningar, men ändå har man inget val, man måste igenom det. Steg för steg, nästa samtal, planering, kontakt eller vad som har med själva processen att göra - något att hänga upp tillvaron på.
När man får en ny planering, en ny kontakt eller kommer till nästa steg så brukar man fyllas av hopp, det känns enkelt, lågan tänds igen på något vis.

Så även för mig.
Det är svårt att formera i ord, och väldigt få personer vet om mina innersta känslor kring detta med IVF.
Och man gör det bara, man sätter ena foten framför den andra och gör det bara, man funderar inte - man gör det bara. Så känns det för mig, men om jag skulle beskriva min nutid i dåtid vilket jag ofta tänker på. Hur ska jag se tillbaka på denna tid?
Så är det... tungt.
Obeskrivligt tungt. Det är likt en bubbla man befinner sig, och som man måste vara lite extra snäll mot sig för att klara av att infinna sig i längre. Dag som natt är man i bubblan, tar en välbehövlig paus ibland, tillåter sig att dra efter andan utanför och så snabbt in igen.
In till ändrade värderingar, förändrad vänskap, fördjupade känslor, större ödmjukhet, skörare skal och större behov av stabilitet...
Det är jobbigt, men det finns inget annat väl som ens är aktuellt än att fortsätta tillvaron i IVF- bubblan, även om det tär massor på mig.
För det är jobbigt att vara här, men alternativet är ännu jobbigare...

Vi inväntar den glada gubben, hoppas på rätt dag till en början, hoppas på att Falun har plats för oss.

Och inne i IVF-bubblan har vi det som par, bättre än någonsin. Helt klart har den ofostriga graviditeten och den påbörjade IVF-processen fört oss närmare varandra. Och den vetskapen är god att kämna i bubblan...
Den här bubblan som är värre att vara i än jag någonsin trodde det skulle vara.