Ja, jag håller med om att det var riktigt elakt och helt sjuk om man kollar till innehållet.

Egentligen borde en sådan kommentar inte ens få utrymme, men det får en helt klart att fundera på detta med att dela med sig av sina känslor & tankar...

Men ni är ju så många som varit ett fantastiskt stöd och som följer min resa, så det överväger just nu.

I skrivande stund är jag i vecka 9+4, helt otroligt. Jag kan knappt förstå det själv, än mindre ta in det.

Ett första samtal hos barnmorskan har vi hunnit med och det har känts jättebra mellan oss vilket varit viktigt för mig. Det känns verkligen som en bra person som ska vara med oss på vår resa.

Nu dröjer det ett tid till den riktiga inskrivningen men innan dess ska KUB och NIPT genomgföras, och tidsbokningarna pågår för fullt.

Fyra gånger har jag fått sett det som ska bli vårt barn. En helt obeskrivlig känsla. Och att allt sett bra ut alla gångerna känns så underbart!

Vi har vågat ta ordet barnvagn i vår mun, och vi har börjat prata, försiktigt.

Men glädjen, den är liksom lite borta.

Jag trodde att jag skulle vara den personen som jag sett framför mig, som köper något symboliskt efter varje lyckad undersökning, allt för att göra det verkligt. Ingenting har jag köpt och svårt har jag att riktigt kunna glädjas och tro. Där har jag något att jobba på.

I natt tyckte jag att magen svällde, och ja, det har den gjort. Lite väl tidigt kan jag tycka. Antar att det är tarmarna som sväller, men det känns en smula obekvämt.

Och illamåendet still going strong...