Idag var det dags för KUB-testet. I vårt landsting erbjuds det inte om man är under 35 år, så det var bara till att öppna plånboken och betala 2500 kr för testet.
Jag vet att det är en sannolikhet och att instrumentet är trubbigt.
Många som får hög risk och går vidare med fostervattenprov, där det sedan visar sig vara ett friskt barn utan kromosomavvikelser.

Så jag har varit nervös, så otroligt nervös. Velat avboka flera gånger ju mer jag läst om folk som fått höga risker och där de kommande veckorna blivit ett helvete av oro.

Men idag gjordes det. I väntrummet på specialistmödravården kom tårarna. Fastän jag tyckte mig vara på det klara med hur man ska hantera det resultat man får.
Ultraljudet gjordes och direkt fick jag se den lille. 54 mm lång, med en mycket liten nackspalt och väl synligt näsben.
Det tog ett tag för barnmorskan att mäta alla mått och hon behövde få den lille att flytta på sig från väggen, så jag fick dricka iskallt vatten och vips så blev det fart i magen.
I det ögonblicket tror jag att det gick upp för mig att vi hänger ihop, den lille och jag.
Jag fick också veta att jag nu gått mina 12 fulla veckor enligt CRL-måttet, fastän jag har någon dag kvar enligt mina beräkningar.

Siffror samlades in och måtten togs.
Jag fick sätta mig upp och barnmorskan sa att vi nu har ett resultat - låg risk.
Jag frågade om jag fick veta siffrorna, och det fick jag om jag ville.
Och vilken lättnad!
Inga ord kan beskriva den känslan i kroppen.

Vi kommer att komplettera med ett NIPT i nästa vecka, men veckan kommer helt klart bli mer hanterbar med vetskapen att KUB gav oss en låg risk.

Jag är helt slut mentalt, all anspänning och oro.
Nu vill jag kunna glädjas lite, och jag tror att detta steg kommer kunna hjälpa mig med det!