Vecka 13 och det värsta illamåendet borde gått över. Nja, säger jag.
Magen svullar och fastän vågen säger bra många kilo ner sedan IVF-starten så sitter jackor tajt.
Mina vanliga trosor är utbytta till något betydligt mer bekvämt.
Fastän jag såg och hörde den lille senast igår så finns oron där, och jag börjar förstå att oro är något som kommer att gå parallellt med hela graviditeten.
Kan man någonsin vänja sig vid oro? Kanske bättre att lära sig hantera den.

Hela kroppen känns upp och nervänd. Svårt att känna igen sig i detta mående. Det kanske kommer, men just nu står jag handfallen men lycklig över att vi är i vecka 13 och läkarna använder ord som "etablerad graviditet".

Inte en enda sak är köpt.
På fredag gör vi NIPT, och jag måste komma över min egna mentala spärr och köpa något till den lille. Det är han värd!
Jag säger lille, för jag har svårt att se mig som tjejmamma. Åren med Bonus har helt klart färgat mig där.
Om några veckor vet vi.

Ute är det mörkt, november har knackat på. Runt om i villaområdet pågår folks olika liv. Mitt oktober har jag tillbringat i soffan med hinken, som jag vandrat med mellan säng och soffa.
Oktober känns som en dimma, tunga månader att ta sig igenom, men igenom kom vi!

Nu tar vi en månad till, november. Med förhoppning om att få må en smula bättre, en smula skulle göra stor skillnad...