Jag nyper mig fortfarande i armen ibland och undrar om det är sant, att det ligger något litet i min mage, och det gör det!

Till en början ska jag tacka för alla tips om mammakläder, lite är nu hemklickat och lite är köpt på affärerna. Med mammaleggings kan jag använda mina tunikor ett bra tag till. Och vad skönt det vad med byxor som inte delar magen.
Tack för era tips!

Förra torsdagen fick jag se lillen igen. Helt oplanerat då läkaren hade en återbudstid samma dag.
8 cm lång och låg och sög på tummen vid den första kontakten med ultraljudsstaven.
Otroligt... man kunde se den lilla näsan, kindben, axelkula, benen i underarmen, magsäck, ryggrad, fötter, knäleder. Så smått men ändå på plats. Det finns inte ord för den känslan.

Varje morgon och varje kväll pratar Mr med den lille och jag ler inombords. Så älskad redan!
Idag sa en kollega till mig att gå försiktigt när jag skulle gå hem i halkan, jag med min "mage".
Så fint och omtänksamt.

I övrigt mår jag så där. I går och idag har jag väl haft lite för intensivt tempo och det har gjort mig lite mer illamående vill jag tro.
Imorse vaknade jag och var helt genomslut i kroppen. Det bästa hade varit att vara hemma, men just idag gick inte det.
Men jag måste verkligen lära mig att kroppen inte orkar detsamma längre.

Bit för bit tar vi oss igenom graviditeten. Utbyggnaden börjar bli klar och så sent som idag var vi och köpte den gästsäng som ska stå där.
Utbyggnaden blev exakt så bra som jag trodde om inte än bättre.
Men att göra det samtidig som en IVF-process är inte att rekommendera. Det räcker med en sak...

Nu väntar några dryga veckor i väntan på RUL. Inom några dagar borde vi ha svaret på NIPT och också besked om det är en pojke eller flicka.
Några rörelser i magen får jag också vänta på.
Jag får helt enkelt fortsätta klappa mig på magen och kämpa på med mitt illamående.
Som jag längtat efter att få uppleva detta, tacksam är verkligen ingen underdrift.