Vilket ultraljud! Vi hade tid klockan 13.00 (inser nu att tiden på förra inlägget är lite missvisande då det inte gick iväg förrän pausen jag ska beskriva nedan).
Vi åkte nervösa hemifrån, endast några hundra meter till sjukhuset och anmälde oss.
Vi blev snart uppropade och en trevlig barnmorska tog emot.
Och så började hon, förklarade vad hon skulle göra och vad hon ville se, vad hon såg osv. Otroligt pedagogiskt och bra.
Kände mig trygg och lugn där och då.
Och organ för organ gicks igenom.
Hjärtat, njurar, urinblåsa, magsäck, diafragma, näsben, käkar, hjärna, ryggrad, händer och fötter.
Flöden och artärer kontrollerades.
För varje del som var screenat så berättade hon att hon var nöjd och att allt såg normalt ut. Mått på buk och lårben mättes och jämfördes.
Och så var det dags för läppen, men det lilla livet hade bestämt sig för att ligga åt sidan, snett vridet som en krok, och ville inte alls visa någon läpp.
En annan ultraljudsbarnmorska togs in, och det försöktes, men nej, ingen bild på en hel läpp.
Hon förstod att jag började bli orolig, och tyvärr uttryckte hon sig lite klumpigt också i stil med att bilden hon får fram är svår att tolka och det hon ser på den dåliga bilden skulle kunna tyda på någon form av missbildning.
"Men det där sa jag inte" skyndade hon sig senare att säga. Hon poängterade flera gånger därefter att dom inte misstänkte något, men behöver en bättre bild. Så jag fick två alternativ, komma tillbaka imorgon eller ta en fika på sjukhuset och komma åter om 45 minuter.
Vi valde det senare, att komma åter efter en fika och stoppa in lite mer pengar för parkeringen.
Jag tog en riktig sockerfika i tron om att bebisen skulle ändra läge i magen av sockerkicken och rörde på mig lite extra.
Vi gick tillbaka till mottagningen och blev snabbt uppropade igen.
Nytt försök, men tyvärr samma ställning. En tredje barnmorska kallades in, och dom gav mig order om att göra si och så, allt för att få den lille att byta ställning.
Alla poängterade att det var en kavat och envis liten bebis där inne och jag titulerades mamman, vad konstigt det kändes.
Vi hade nu hållit på i dryga 2 timmar och jag började få rejält ont i magen av allt tryckande, för det trycktes verkligen hårt.

Och tillslut, vände sig bebisen och dom fick en bra bild av en hel läpp som båda barnmorskorna var nöjda med. Då hade det redan hotats om att läkaren skulle komma och göra ett försök, men då passade det sig att vända sig och ta bort handen från munnen.
Och vilken lättnad!

Vi fick underbara bilder och jag fick några ord riktade till mig om att njuta av det resultat som kom fram idag. Att våga tro på ett friskt barn i maj!

Det var två mycket lättade föräldrar som gick mot bilen, ingenting i världen var viktigare än detta just nu...
Jag smet in på en toalett och hulkade, riktigt fulgrät.
Huvudvärken kom som ett brev av lättnaden som spred sig.
2,5 timme senare satt vi i bilen hemåt - redo att fira jul.
Ikväll hade jag planerat att göra så mycket om allt såg bra ut, men det finns ingen ork, jag är helt slut. All energi tog fullständig slut.

Om någon timme är det dags, efterlängtade, fruktade och nervösa - RUL - rutinultraljud.
Hela december har varit en enda stor nedräkning och adventskalendrarna i olika former har verkligen tagit mig framåt - dag för dag. Till lucka 22.
Mina tursiffror, och en speciell dag för oss - en månadsdag.

Jag var på ett ultraljud förra veckan och då mättes i allafall huvudet till exakt samma storlek som dagen, och allt såg ut som det skulle. Men nu blir det annan apparatur och annan mätning. Jag förvånas hur lätt folk tar på denna undersökning, själv är jag livrädd, och vet att tårarna kommer forsa så snart jag sätter mig i väntrummet på våning 2. För mig är det verkligen inte bara en stund att få se mitt barn, för mig är det en mycket stor och viktig milstolpe.

Jag är hemma idag och har försökt ta allt i mitt tempo, vaknat till ätit frukost ochn krupit ner i sängen igen.
Nu ligger jag i ett skönt bad och känner hur det lilla livet i magen rullar runt och gör sig påmind.
Eftermiddagen är helt blank, jag har bett om att inte behöva planera något, jag vill ta det som det kommer.
Julen står verkligen för dörren och jag vill verkligen inte att någonting kommer i vägen för den lycka som finns nu...