Den 1 januari 2016 vaknade jag upp i underbara Tällberg, Dalarna. Jag minns att jag sov dåligt den natten, då jag fick veta att min fd gift sig, på vår förlovningsdag. Väldigt konstig känsla, jag superlycklig över livet med min Mr, men minnena och sveket hade inte försvunnit helt. Bleknat javisst, men inte försvunnit.
Vi fick en helt underbar nyårshelg i Dalarna.
Senare den månaden dör min pappa, en person jag inte haft någon som helst kontakt med. Jag blev ledsen, men inte av saknad - för jag kände honom inte, utan av besvikelse att jag inte hann säga honom hur illa han gjorde mig genom att bete sig om han gjorde när jag var liten.
Det var också konstigt, jag har inte saknat honom alls under min uppväxt, haft en underbar mamma som gjort allt för mig.
Och så dör han - och jag blir ledsen.
I januari lämnade vi in vårt bygglov till vår stora utbyggnad. Och i januari fick vi besked om att det var godkänt.

I februari var vi på läkarbesök i grannstaden och jag fick veta att mitt AMH-värde var sämre än väntat och att min livmodertapp inte var den ultimata för spermier att ta sig igenom.
Mr spermier var superbra och läkaren sa att vi inte skulle spilla så många månader innan vi testade IVF. Vi blev rekommenderade Falun eller Carl Von Linné.
Under tiden skulle vi testa med Letrozole, som också hämtades ut nästkommande helg.
Den 8 februari testar jag positivt - gravid. Endast ett par dagar efter läkarbesöket.
Lyckan är total. Vi har lyckats!
En första undersökning visar att graviditeten sitter rätt och vi kan lugnt åka på semester.
Dagen efter börjar mina bruna flytningar och blödningar om vartannat.
Vi åker på semester och jag mår illa!
När vi entrar kryssningsfartyget som ska ta oss runt i Karibien åker ringarna fram och vi förlovar oss!
Jag är gravid och ringen lyser på mitt ringfinger.

Vi kommer hem i mars och ska på första ultraljudet.
En tom hinnsäck - och världen går under. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom bottenlös sorg.
Läkarbesök och kontroller och i vecka 11 bekräftar läkaren att det är en ofostrig graviditet. Jag vill låta kroppen ta hand om det själv och om inte det går så blir jag lovad Cytotec.
Fredagen den 18 mars börjar allt av sig själv med blödningar jag aldrig skådat. Och smärta. Mr rings hem och tar hand om mig.
På lördag när jag faktiskt trodde allt var över kommer hinnsäcken ut.
Jag tar hand om mig själv och inser vilket otroligt stöd jag har i Mr, vi kommer greja allt.

Redan i slutet av mars tar jag kontakt med Falun och vi bokar in ett första besök förutsättningslöst i april.

I slutet av april åker vi ner till Falun och kombinerar det med en helg i Loka Brunn.
Direkt fick jag förtroende för kliniken och läkaren som var uppriktig och sa att hon inte kunde garantera att IVF var lösningen för oss, men att vi inte hade mycket att förlora på att försöka.
Vi bestämde där och då att vi hoppar på tåget, och fick all info där, och dosschema och start i maj vid nästa mens.

Och mensen kom i maj och det var IVF start. Samtidigt drar vår utbyggnad i gång - ytterst olämpligt då jag kände att det blev för mycket.
Men vi tog oss igenom spruta för spruta. Steg för steg.
Kontroller, ultraljud och blodprov.
Fredagen 27 maj var vårt äggplock.
8 ägg plockades ut och jag hade återigen en mycket positiv känsla över att vi gjorde detta tillsammans.
På lördagmorgon ringer kliniken och berättar att 4 är befruktade.
Vi var välkommen på måndag. Världen rasar för en stund, jag hade hoppats så på blastocystodling.
Men 4 fanns det och vi tog oss samman den helgen. Fasansfullt ont hade jag när jag gick, men hade ändå en god känsla att detta var en positiv process, detta kan jag göra flera gånger.

Måndagen 30 maj kommer vi till Falun och får veta att det fortfarande är 4 st med i matchen. En väljs ut och sätts tillbaka av samma läkare som tog emot oss en månad innan.
Vi åkte hem glada och lättade.
Ganska snart visste jag att detta inte hade gått, förbannade tjuvtestande.
Ner på botten igen.
Det positiva är att det nu fortfarande finns 3 embryon i Falun, som alla klarade långtidsodlingen.

Juni och juli är tunga. Hela hemmet är en enda stor arbetsplats.
Känner mig svullen av alla IVF-hormoner och livet är väl inte på topp direkt.
Räknar liksom många andra ner till kliniken öppnar i augusti.

Och augusti kommer och vi missar insättningen med några pluttiga dagar.
Och sedan visar ägglossningstestet äntligen på rätt dag och jag ringer Falun för att få återföra vår frysta chans. Tyvärr var det fullt och jag hulkar i vårt konferensrum på jobbet.
Efter några timmar då världen stått på paus så ringer sköterskan och hälsar oss välkommen lördagen 27 augusti kl 12.10
Jag ordnar med IL-dropp på hemmaplan och räknar ner.
Sommarens blåsigaste dag och jag och mamma beger oss mot Falun.
Så fint att få dela detta med mamma...
Väl på kliniken så var det jobbigt att få in katetern och jag är alldeles svettig när jag kommer ut.
Vi äter en god lunch och styr sedan hemåt i stormen.
Ett sista farväl till sommaren på kvällen, innan jag hämtar upp Mr på sin golftävling och vi gråter tillsammans.
Av lycka att allt gått bra, av saknad och att vetskap att vi aldrig vill vara åtskilda när vi gör detta.
Den 31 augusti - RD 4 testar jag positivt.

September var ett enda stort illamående. Jag äter Progynon och tar Lutinus och tillhör skaran som blöder av dom, så oro på oro, för blödningar brukar inte vara positivt för mig.
I slutet av september går det inte längre. Mr var på ytterligare en golftävling utomlands och jag åker ensam in på akuten.
Efter några timmar tar min favoritläkare emot mig och jag blir kvar för att få vila från mat och dryck och få dropp.
Ett första VUL och ett tickande hjärta. Jag ringer Mr där jag sitter på britsen på akuten innan färden mot avdelningen.
Ett tickande hjärta!!! Det första jag har fått uppleva.

Och jag fortsätter blöda om vartannat genom hela tiden jag tar Lutinus och Progynon. Men det lilla livet i magen utvecklas och vi får varje gång höra att allt ser bra ut, ord jag inte varit van vid när det gäller fertilitet.

Oktober är plågsam, mår så illa men får äntligen prova Scopoderm som gör det hela mer hanterbart.
Vi träffar BM för första gången och bokar KUB och NIPT.

I november lättar det och de positiva beskeden fortsätter.
Inga kromosomavvikelser och vi får veta vilket kön som väntar på oss.

Det är decembers sista dag. I min mage är det sedan några dagar fullt liv. Rörelserna har ändrat karraktär och jag kan nu känna om bebisen ligger till vänster eller höger, men inte känna vilken kroppsdel som är var ännu.
Imorgon går vi in i vecka 22 och tacksamheten slår mig i pannan flera gånger varje dag.
Så tacksam för detta mirakel och så tacksam över Mr och allt det fina vi har.

Jag hoppas hålla mig vaken till tolvslaget och hålla ögonen torra.
Tack 2016, du gav mig en möjlighet att få bli mamma...

 

Marie

2 januari 2017 14:59

Tårarna rinner och glädjen sprider sig i kroppen. Känner mig så glad och lycklig över att det snart är dags för dig att bli MAMMA. Stor kram

 

jagblirvi

5 januari 2017 14:46

Hej!

Jag hittade precis din blogg och har inte hunnit läsa mer än ett par inlägg ännu. Men vill säga ett stort GRATTIS och att jag hoppas att du kan ignorera de elaka kommentarerna. Det finns folk till allt och vissa verkar leta efter saker att bli provocerade av. Så grattis och lycka till med er bebis! :)

http://jagblirvi.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...