I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi åkte upp till Spec.MVC där vi skulle vara klockan 8. Jag grät av alla känslor när vi parkerade nere i garaget, det vad känslosamt. Nu skulle vi bli föräldrar och det fanns ingen återvändo. Jag ville egentligen inte bli igångsatt och såg alla komplikationer framför mig.
Kände mig lite snuvad på min förlossningsupplevelse.
Väl på Spec MVC blev vi väldigt fint bemötta som vanligt. CTG gjordes och sedan fick vi träffa läkare som gjorde undersökning och konstaterade att min livmodertapp inte alls var särskilt mogen för detta med förlossning. Planen var fortfarande att sättas igång med Cytotec.
Vi fick sitta i väntrummet efter undersökningen och vänta på att bli hämtade till avdelningen.
Min underbara Aurora-BM höll koll på oss, och det kändes fantastiskt att hon fanns där i bakgrunden.
Vid 11-tiden hämtades vi till avdelningen där det återigen blev lite väntan på att få komma igång med medicineringen. Aurora-BM kom förbi och tårarna rann på mig. Vi hade gjort upp med de närmaste om att all kommunikation skulle gå via Mr, så jag slapp känna att något annat fanns än vår bubbla. Ett superskönt beslut och varje gång Mr läste upp sms från mamma eller annan när & kär, så grät jag. Jag var så känslosam.
Aurora-BM kollade med personalen på avdelningen när jag skulle komma igång. Klockan var lunchtid och vi funderade på om vi skulle äta lunch nu eller invänta info från personalen. Hon kom tillbaka och berättade att det blir efter lunch, så vi kunde mer än gärna gå ut och äta lunch. Vi gick till patienthotellet och åt lunch där, då tanken på sjukhusmat inte gick ihop hos mig och jag visste att min förlossning skulle kunna ta tid.
Allt var en bubbla och lyckan, förväntningarna och alla tankar och känslor bara bubblade inom oss...
Nu var vi snart igång, mot att bli föräldrar. Jag jobbade med att sparka av mig alla känslor över att förlossningsstarten inte blev att klocka värkar hemma eller upptäcka att vattnet gick.
Nu när det gått några dagar när jag skriver detta så ser jag ändå tillbaka på min förlossning, som ni ska få ta del av, som något väldigt fint och varmt ändå.
Och stunderna där på igångsättningsdagen var sååå fina ändå, vi var igång. Nu skulle det bli barn...