Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg.
Klockan är strax före 7 på morgonen och jag har fått ett sms från Aurora-BM att hon kommer kring 8. Hon är ledig men styr om så hon ska kunna jobba dag. Jag är också med i en studie som går ut på att se om man får en bättre förlossningsupplevelse om man blir förlöst av samma BM som man gått på samtal hos. Så målet var att hon skulle kunna vara med. Och så såg det ut att bli.

Under dessa två dygn vi varit inskrivna är det många gånger vi mött varandras blickar och konstateras "nu blir vi föräldrar, det är nu det händer, vi kommer åka hem med henne i babyskyddet". Det babyskydd vi packat bilen med på söndagkväll så att ingen granne skulle se, då jag fick frågor varje dag om när hon kommer och det var spaning på markiser och bilar på uppfarten för att veta om vi var på förlossningen. Vi var många som väntade på henne! Och den vetskapen gjorde mig varm i hjärtat.
Många hejarop där på onsdagen när Mr meddelade att vi nu är inskriva på förlossningen och att det nu blir bebis!

Jag är öppen 4 cm när jag skrivs in. Min Aurora har haft läkarkontakt och det bestämts att jag ska få värkstimulerande dropp från start så vid 9.00 kopplas droppet och jag börjar träna på lustgasen. Det krävs lite teknik. Jag får dessvärre inte bada då vattnet gått och hon bajsat i det. Men en varm dusch tar jag. Skööönt! Sedan kopplas en skalpelektrod på henne för att ha bättre koll. Jag kämpar på med lustgasen men efter några timmar kommer jag till en fas då jag blir fruktansvärt smärtpåverkad då det värkstimulerande droppet höjs i rekordfart. Jag får ingen paus. Jag mår illa och ber om ett glas fil. Fil och sockerdricka blir min kost under förlossningen.
Här går jag in i mina värkar, vill helst vara tyst och möta dom inom mig själv. Jag går in i min egna bubbla och kämpar.
BM hejar på och påminner mig om att hon mår bra och att allt går som det ska. Allt det som var viktigt för mig.
Kring lunchtid går det inte längre, jag får ingen värkvila. Vi reviderar om planen och jag bestämmer mig för att prova EDA. Efter en lång stund kommer narkosläkaren. BM hade särskilt bett om en erfaren pga min rädsla, då jag verkligen inte ville ha EDA med risk för alla komplikationer.
Och när han kommer så är jag i en dimma. Mr går ut en sväng och har berättat för mig att det var hemskt att se mig ha så ont. När undersköterskan frågar hur han mår så började han gråta, han led av att se mig plågas så.
När narkosläkaren kommer så dröjer det en halvtimme innan den värsta smärtan försvinner. Himmel så skönt! Jag ber honom om ursäkt att jag tappat behärskningen, att jag är alldeles utom mig av smärta. Jag ber om ursäkt så många gånger.
Smärtan försvinner men trycket neråt försvinner inte så det fick jag kämpa på med, men det var betydligt mer hanterbart.
Jag lägger mig för att vila en stund och lyckas slumra till mellan några värkar, jag vaknar av att jag hör hur jag snarkar. Bredvid mig sitter Mr och Aurora-BM, som har väldigt hög salnärvaro. Jag varvar mellan att stå, ligga på sida och jag tar de fortfarande intensiva värkarna med lustgas.

Kl 14.50 byts värkarna mot krystvärkar och i dom finns det kraft. Gud så skönt. Jag får instruktioner och följer henne till punkt och pricka. Jag gör som jag blir tillsagd och tycker krystvärkarna är rätt häftiga, smärtan är som bortblåst, och det var väldigt välkommet.
Droppet höjs återigen och jag får hela tiden höra att hon mår bra och att allt går som det ska.
Vid varje värk får jag trycka på.
Mr har i efterhand berättat att han frågade BM om när det blir barn och hon trodde det skulle bli inom 40-50 min.
Jag ser i ögonvrån hur bordet dukas upp och hur hon tar på sig förkläde. Jag blundar men ser det ändå, fastän jag även nu är helt inne i min egna förlossning. Trodde jag skulle hålla Mr i handen, men jag går helt in i mig själv.
När BM ber Mr trycka på knappen så vet jag vad det betyder. Nu ska hon födas fram, eftersom man alltid är två BM vid framfödandet. Och in kommer en till BM och så tar jag några värkar till, som jag andas mig igenom istället för att trycka på, allt enligt instruktion.
Jag känner mig som en 7-åring som lyssnar på fröken. Jag lyder.
Och så säger hon: "Vid nästa värk kommer hon".
Då får jag kraft och så vid nästa värk så känner jag hur hon rinner ur mig.
Och hon frotteras och vi gratuleras. Till vänster om mig står Mr och jag ser att han gråter, jag gråter och hon läggs på mitt bröst.
Så underbart fin var min första tanke.
Mörk och inte alls så stor som dom varnat för på TUL.
Så vacker.
Klockan 15.25 en dag i slutet av maj, pågår livet utanför fönstret - men hos oss har livet stannat upp och fått en mening. Allt vi väntat på...
Flera års kamp är över och det ögonblicket har förändrat mig för alltid.
Jag blev mamma - till just henne.
Vår underbara dotter... 52 cm och 4180 gram - det vackraste vi skapat och mitt livs största kärlek.