Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för mig, en fullständigt normal förlossning.
För första gången märkte vi att det var fullt på varenda sal på förlossningen, vi fick vänta lite på att väga och mäta.
Jag uppmanades komma upp och kissa lite. Med tanke på att jag haft EDA så kunde det vara lite svårt, men det gick hur bra som helst.

Hon läggs på pappas bröst när jag duschar och där blir hon liggande.
Innan dess har den nyblivna pappan meddelat de allra närmaste att hon är här nu. Vi bara tittar på varandra, hon är här nu och allt har gått bra.
Så fin, så stark och bara vår.
Det vackraste vi skapat.

Efter 6 timmar, strax före 23 så skrivs vi ut från förlossningen. Min livmoder har kontrollerats, att den dragit ihop sig som den ska och att jag får höra att den är väl sammandragen.
POX-prov tas på lilla älskling, efter mycket om och men. Lite haltande värden men efter ett nattligt besök på barnkliniken där mätningen görs om så får vi gå den där korridoren till patienthotellet.
Under mina missfall då jag legat inlagd så var det just detta jag fick se - lyckliga nyblivna föräldrar som går genom vårdavdelningen för att komma till vårdhotellet.
Och nu var det min tur.
Sån lycka!

Vi får info från barnmorskan och alla tider eftersom vi blir utskrivna på tidig hemgång.
Klockan är efter midnatt och vi har henne där på rummet i en balja. Bara vi!
Mr somnar snabbt, men även den natten kan jag inte sova. Jag tittar på henne hela tiden och kan inte sluta le i varenda cell i hela kroppen.

Jag sover knappt något den natten men det gör ingenting. Vi har en tidig tid hos läkaren så vi packar ihop och är hemma redan kl 10.
Jag är så otroligt känslomässigt berörd och grät mängder de första dagarna. Vi var hemma med henne och vi är hemma med henne, vår egna dotter.
Jag hoppas och tror att hon känner hur mycket vi älskar henne och hur lyckliga vi är.
Att få se kärleken mellan en fader och ett barn, den kärleken är magisk att bevittna.

Och nu landar vi hemma, försöker hitta en vardag. De första veckorna kan lätt beskrivas som en bubbla och jag är den första att skriva under på det.
Tillvaron och livet blev så mycket annorlunda, men till det bättre givetvis.
Jag är mamma, jag är hennes mamma och kampen och längtan var såååå värd detta.

Och så var fjärde delen över.
Resan är komplett.
Kanske blir det några sporadiska inlägg framöver, eller så får vi följas åt på annat vis. Instagram finns ju. Om du vill följa oss där, lämna gärna en kommentar (som jag givetvis inte publicerar) så kanske vi ses där...

Till dess, tack alla ni!