... och jag är sköterska på IVF-kliniken i Falun" presenterade det sig en kvinna för mig när jag direkt svarade på numret utan uppringnings-ID som det så vackert heter. Totalt oförberedd på ett samtal från dom.
Så lustigt, satt precis och hade mailkontakt med en annan tjej gällande IVF och så ringer det. Och jag som hade på min lista att ringa IVF-kliniken ikväll och ställa några frågor inför vårt besök. Och så ringer just hon.
Lustigt sammanträffande...
Känns stort.

Vi pratade lite om att kunna starta direkt beroende på vad som sägs vid samtalet och det gick bra.
Journalerna från KK hade kommit med inte från kliniken.
Illa illa trots 2 påminnelser.

Jag har fått veta att det pågår en studie kring Intralipiddropp i Falun.
Hon tyckte jag lät som en mycket bra patient för det.

Det känns som att vi snart är på väg och jag hoppas att denna väg är den väg som kommer leda till en familj, för nu är saknaden efter den pusselbit som aldrig funnits men ändå är den som fattas - så stor så stor.

Det är lite av nedräkning inför vårt IVF-kliniken. Nästa vecka har jag noterat i kalendern att jag ska kolla om journalerner kommit fram och jag ska ta en diskussion med kliniken (hemortsläkaren - blivande) som vill att jag ska göra hysteroskopin, om vi ska göra den som planerat dagen innan IVF-kliniksbesöket. Vi åker rätt långt för klinikbesöket och fortsätter sedan ner till Loka Brunn, för en weekend på tu man hand...

Sådan är planen, men redan nästa vecka händer det något som har med IVF att göra. Det känns lite spännande alltså...

Vi planerar sommar och semestrar, jag tar mig samman, och erkänner för mig själv att jag faktiskt vill göra något riktigt fint av den, trots allt ändå. Trots att jag ingenting annat hade velat än att vara höggravid och inte orkat ha några semesterplaner alls. Men nu är det inte så, och då ska jag göra sommaren till något fint ändå.

Till helgen ska vi på en privat intim spelning och framöver väntar biobesök, middagar & utgångar med goda vänner, weekends på tu man hand, champagnelördag med en god vän och massor av annat som säkert kommer fyllas på. 

Det är tungt, men jag känner också ett riktigt stort ansvar att fylla denna tid med något fint, för vi lever bara nu. Nu är allt vi egentligen har...

Vi sitter vid middagsbordet denna måndag, båda berättar lite lätt om vad som hänt på respektive arbete. Vi lyssnar, frågar.
Jag försöker lyssna, men mina tankar är någon helt annanstans. Jag la nyss på luren efter en telefontid med läkaren på KK som tog emot oss där.
Empati och mänsklig. Ställde även andra frågor och beklagade från sin mänskliga sida.
Hur ser vår plan ut nu? Behöver jag ta om några prover? Hörde mig själv säga att vi nu hoppar på privatfinansierad IVF.
Han ville verkligen hjälpa till och jag hörde hur mänsklig han var och är, jag gillar honom verkligen och efter detta samtal bara mer och mer.

Du ser låg ut älskling...
Och då kommer det... Alla tårar.
Jag är ledsen nu, förbannat jävla ledsen. De riktigt fula kommer fram där vid måndagens middag, kring det vackra bordet mitt i gräddhyllan.
I det perfekta livet där bara ett barn saknas, och idag saknas det faktiskt riktigt mycket...
Han reser sig och kramar om mig hårt, riktigt hårt, torkar tårarna.Det kommer bli bra, hör du det...

Och jag måste tro det, nu behöver jag tron mer än någonsin...

Jag har slagit bort tanken som så där brutalt kom upp när läkaren sa att vi inte har allt för lång tid på oss...
För jag blev gravid och då fanns det ju inte en enda tanke på IVF.
Men nu när besöket är bokat och journalerna på väg ner till IVF-kliniken så börjar jag ju fundera igen - på detta med IVF.
Och jag funderar och funderar, och ser med både spänning och förtjusning faktiskt fram emot vårt besök på IVF-kliniken inom några veckor.
Ett datum, något att förhålla sig till.
Något som förhoppningsvis har oss framåt.

Frågorna är egentligen inte många, rent praktiskt känner jag mig väl insatt, kanske för väl.
Men det är ändå många funderingar - främst på hur IVF kan göra äggen starkare genom att dom stimuleras.
Jag funderar också på om det inte är helt i onödan? Kanske är det bättre att stimulera ägglossningen och göra barn i sängen så att säga? Men vi har inte tiden...
Och min livmodertapp är ju inte den mest åtkomliga för spermierna.
Så jag funderar och resonerar, för mig själv - ofta.
Det är en ganska ensam värld, jag har inga vänner som går igenom IVF nu.
Ju mer jag funderar - ju mer säker känner jag mig på att ge IVF en chans...

Ligger just nu och plaskar i ett bubbelbad. Blödningarna är borta sedan några dagar vilket innebär att det är fritt fram.
Men konstigt...
Har 10 mm slemhinna och har inte blött något sedan jag fick den mätt till 10 mm.
Och 10 mm känns rätt mycket till nästa mens.
Men graviditettesten blir svagare och svagare och idag tycker jag att jag känner äggstockarna.
Jag hoppas att den minskade hcg-mängden får fart på min mage, för jag är fortfarande ruggigt förstoppad.

Att blödningarna är över betyder också att jag faktiskt får ha sex igen, och den senaste veckan har jag faktiskt saknat det. Det var ju evigheter sedan, först Lutinuskladdet och sedan blödningar och däremellan totalt nada lust.
Men som jag längtar efter att få njuta lite igen, njuta som man och kvinna.
Återstår att se om jag får en stund av honom under slutspelshockeyn...

Imorgon är det telefontid med läkare på KK.
Idag bokade vi boendet till IVF-konsultationen, konstigt att ange rabattkoden för IVF-kliniken. Det blev verkligt helt plötsligt...

Igår var det läkarbesök på KK. För mig var det ju ingen tvekan, jag hade blött ur allt.
Jag hade hört gott om läkaren, ett för mig nytt namn, jag som tycker att jag klarat av de flesta där, men hon var ny.
Och ja, det var hon. Hon kunde inte svara på någon fråga som jag hade, och det var inga specifika frågor.
Jag frågade hur ofostrig graviditet uppstår. "Oj, det är jag fel person att svara på"
Jag frågade också om jag kunde få ett återbesök och se om allt är borta eftersom jag fortfarande har 10 mm slemhinna att blöda ur. Läkaren jag var hos förra veckan sa att dom mer än gärna bokar en tid för en check att allt är borta, på hans egna förslag.
Så jag bad om en tid, kändes ju än mer viktigt när jag ändå har så mycket kvar.
"Ja, det vet jag inte hur jag ska kunna ordna"... och lång tystnad.
Då sa jag helt sonika, att då ordnar vi det på annat håll eftersom det verkade så besvärligt.
"Då är det väl bara att gå hem och fortsätta blöda då" sa jag...
"Är du missnöjd med handläggningen här idag?"
Här hade jag ju chansen, men jag kände redan nada förtroende för henne så jag ljög ihop något att jag givetvis respekterar deras kliniska rutiner på mottagningen.
Men jäklar i min låda vad arg jag var.
Jag tycker det är viktigt att man som patient får ställa sina frågor och funderingar.

När jag sedan kom ner på jobbet ringde jag mottagningen och bad om en telefontid hos min favoritläkare.
Och då ska jag berätta.
För även om vi går privat hos en klinik så måste alla kunna få bra vård inom det offentliga och jag tycker att en gynekolog faktiskt ska kunna svara på en sådan fråga och sedan missades alla typer av förhållningsdirektiv. Hur länge får jag inte bada? När kan vi ha sex?
Hur blir nästa mens?
Ingenting.

Och sedan när min Mr kommer hem så öppnar grannfrun fönstret och frågar när vi sätter igång och bygger ut. Mr svarar och får då en klämcheck kommentar att det bara är bebisar som saknas.
Det förvånar mig faktiskt att Mr tar det så hårt. Denna vecka har han sagt att det gjort ont i honom att höra dessa miljarder kommentarer som bara regnar över oss kring bebisar.
Jag har lärt mig att svara i från, jag hoppas att han lär sig också...

Nu packar vi bilen och åker till stugan för en påsk där. Det ska bli fint väder och vi ska njuta av att tiden går framåt och trevligt umgänge med nära och kära.
Idag bokades hysteroskopin och journaler beställdes till IVF-kliniken.
Det går framåt, och tur är väl det...

Glad Påsk ni alla fina!

Hu så jobbig den senaste veckan varit, eller egentligen de senaste 12 dagarna. Vidrigt.

Det är däremot så befriande skönt att se hur min Mr hanterat svårigheten, både sorgen i sig och hur han stöttat mig.

Han har känt sorg, han ville verkligen det här, han har informerat sina nära och kära och det tycker jag har varit skönt eftersom vi umgås rätt frekvent och då slipper vi alla ha något pokerface.

Och under helgen har han varit helt fantastisk, stöttat och velat förstå.

För mig har det varit jobbigt, vår första egentliga motgång, och det är svårt att känna sig trygg en första gång, svårt att veta hur någon annan hanterar att jag blir så otroligt ledsen.

Det har nog varit min största farhåga dessa dagar, hur Mr kommer hantera min sorg, oro, ledsenhet och uppgivenhet.

Men jag hade aldrig behövt känna oro för det - han är bäst min Mr!

Igår kände jag att livet återvände lite, jag började kunna känna igen mitt gamla jag. Allt var inte längre svart och hopplöst, nu finns det några ljusglimtar att se fram emot och inte minst så finns det hopp igen.

Sköna underbara hopp. Det ska gå - så är det bara.

Den stora frågan som surrar i mitt huvud om detta var en slump - vårat första, inget konstigt i det - men det är långt i från mitt första.

Är det bara en slump så blir det ju bra eftersom jag inte har några medicinska hinder enligt utredningarna som gjorts. Och då är det ju egentligen ingenting konstigt med ett missfall.

Men tänk om det är något, då måste något göras annorlunda.

Kontakten med IVF-kliniken i Falun känns skön, den är inom överskådlig framtid och känns trygg. Vi har även en läkare i vår närhet som tycker att det finns en poäng med att stimulera min ägglossning med Letrozole.

igår låg vi i soffa och kollade på slutspelshockey, njöt av varandra. Och så tittade vi på varandra, och jag kände mig nästan lite nykär där han låg i sina pyjamasbrallor under filten.

Älskade Mr - skulle just skriva  " om du visste hur mycket jag älskar dig" - ,men det vet han, varje dag, i ord och handling.

Det är vi två mot världen... Vi två!

I fredags avbokade jag allt som fredagen skulle innehålla. Vaknade med fruktansvärda smärtor men blödningarna kom inte igång. Och det var riktigt starka smärtor, som om det verkligen var på gång.
Vid 12-tiden ringde jag rådgivningen på KK. Ville inte komma in men samtidigt blev jag riktigt stressad över att veta att det skulle bli helg nu.
Hon kollade så att jag hade smärtlindring hemma för hon tyckte som att det lät på mig att det var på gång. Det var skönt att höra henne säga det, för jag orkade inte ha så här ont hela helgen.
Klockan 12.50 lägger jag på luren, tänker jag att jag ska vila en stund innan Mr kommer hem vid 14.00
Då skulle vi åka och handla var planen.
Lägger mig i sängen och känner hur någonting rinner.
Rusar in till toaletten och det rinner klarrött blod i massor.
Jag har aldrig varit med om något sådant. Det rinner och smärtorna är enorma.
Ringer Mr som slänger sig hem och möter en helt nerblodad sambo på toaletten.
Jag kan inte kliva upp, för det bara fortsätter att rinna tunnt rött droppande blod.
Jag hade väl förväntat mig en mens, men ingenting sånt.
Jag är chockad och har ordentligt ont.
Sitter där i nästan en timme innan jag ringer akutnumret på KK, på fredagar är det 14.00 som är sista chansen annars går allt genom akuten.
Jag frågar hur länge det ska rinna. Några timmar, sedan bör det lugna ner sig.
Hon tycker jag ska ta Tradolan, Diklofenac och Alvedon.
Och det rinner, rinner, rinner.
Och jag blir hög högre och högre på Tradolan. En skön dimma och jag pratar osammanhängande.
Natten blir lugn och när jag vaknar på lördagen så trodde jag att det var lugnt, att allt är ute ur mig. Jag var helt övertygad om att hinnsäcken kommit med första omgången som jag inte hann se.
Men efter en kramp vid frukosten så rusar jag in på toa - och då kommer den. Helt intakt. Som ett vattenfyllt litet plommon med något i.
Skönt! Lättnad! Ute!
Ledsen har jag redan varit så det räcker.
Eftermiddagen innebar mer blod och jag förstår inte vad det är som ska ut mer nu, för jag blöder rätt bra.
Vi har en check på KK senare i veckan och jag känner lättnad.

Mr har berättat för sin omgivning, för honom var det skönt att få göra det. Han har mötts av otrolig värme och medkänsla och det är skönt att inte behöva hålla någon mask uppe inför påsk då vi kommer träffas.
Jag är helt öppen med detta och jag tycker att det bör pratas mer om missfall än det görs idag, så jag pratar hellre än drar någon vit lögn om varför jag inte varit mig själv i veckan.
För som jag mått i veckan - men nu borde vi kunna sätta check på detta och gå framåt...