Jag blev ordinerad Tradolan att ta om det skulle sätta igång av sig själv.
Igår vid lunch fick jag riktigt ont i magen, så typiskt när jag för en gångs skull inte hade en bil så jag kunde ta mig hem. Kämpade på med vanlig värktablett men var beredd på att ständigt slänga mig hemåt.
Men jag klarade mig till 16.00 då Mr hämtade upp mig på jobbet.

Väl hemma la jag mig i soffan, bäddade ner mig och tog en Tradolan.
Efter en stund kom den behagliga känslan av att bara flyta, och så blev min kväll. Slutspel på tv'n och jag bara flöt med - knappt medveten om jag var vaken eller sov.
Vid 22 fick Mr över mig till sängen och natten blev lugn. Klev upp imorse och då kom det, rätt mycket blod. Tror dock inte att det var "allt".
Så nu tar jag en till Tradolan och försvinner en stund, ställer in allt som var planerat idag och hoppas att det klarar att ordna ut sig själv. För detta gör minst lika ont som Cytotecbehandling.

Och jag känner: lättnad.

Ofostrig graviditet eller pågående missfall, same shit för mig...
Men det är det som pågår.
En hinnsäck som någon ibland ser något i och ibland inte, men som helt klart är daterad till flera veckor mindre än jag är gången.

Jag har varit hemma i fem dygn, stirrat i taket, vaknat om natten och gråtit och inte velat vakna till verkligheten. Idag är första dagen på jobbet för att bryta isoleringen.

Så förbannat jävla tungt. Ångesten är vidrig.
Vilsen och ensam bland alla klinker och beslut som ska tas för nästa steg.

I slutet av nästa vecka blir det Cytotec om inte kroppen klarar det själv. Lagom till påsk.

Om ytterligare veckor åker vi till Falun på konsultation och kollar om dom tycker att IVF är ett alternativ för att få fram bättre embryon.

Så ligger limbolandet, som faktiskt inte är ett limboland.
Det är ett tungt land, helt klart mitt tyngsta missfall.

Så kom vi till gynakuten. Ingen gladare än mig när favoritläraren tog emot. Jag hade hoppats tyst för mig själv att det skulle vara han, och det var det.
Han tog emot, lyssnade och tog in, räknade och sedan gick vi iväg till undersökningsrummet för ett VUL.

Och så kom det "den där hinnsäcken är inte 23 mm och en sådan hinnsäck vill jag inte döma ut"
Det var inte tomt, det fanns något där i, ett foster. Såg ut som en liten böjd böna tyckte Mr. Hinnsäcken 15 mm.
Jag fick hoppa ner och så gick vi in till läkarens rum där han fortsatte att prata.
Han berättade att dom har rätt strikta rutiner när det gäller tvivelaktiga graviditeter och dess början, allt för att ingenting ska gå fel, att ingen önskad graviditet ska avslutas av misstag.
Man får hellre vänta och komma tillbaka och leva i den hemska ovissheten än att man för tidigt ska säga något för drastiskt.
För även om man ska se det och det vid den tidpunkten så finns det alltid några procent som har en annan start och som tar lite längre tid på sig.
Och jag köper det resonemanget och vet att det är vettigt.
Jag sa till Mr igår efter att vi varit hos läkaren att det var mycket märkligt att han inte ville att jag skulle komma åter, utan att jag direkt erbjöds Cytotek med orden "jag tror vi har några här som du kan få med dig".
Jag ville dock att min Cytotecbehandling skulle skötas från KK - tack och lov så sa jag nej.
På KK får man alltså komma tillbaka om det finns det minsta tvivel. Man ska gärna be en mer erfaren kollega titta också.
Han berättade också att inga hinnsäckar utan foster under 25 mm döms ut, för under 25 mm kan det gömmas.

Det är litet, och utgången är inte garanterad, tvärt om, det finns mycket som talar mot denna graviditet.
Vi vågar inte hoppas, men vi är redigt förbannade. Återbesök om 2 veckor.
Mr är totalt skogstokig och känner inget som helst förtroende för kliniken i grannstaden. Han fick väldigt fint förtroende för KK och det har jag alltid haft. Medmänsklighet, tid att förklara och gå igenom rutiner och förlopp.
När vi klev ut i sjukhuskorridoren var jag mentalt helt slut och tom.
Och även jag var arg.
Det som känns ännu mer olustigt i det hela är att kliniken i grannstaden är den läkaren som är hemortsläkare för den IVF-klinik vi önskar ta nästa steg till.
Det är också den läkaren som vill stimulera med Letrozole och göra hysteroskopi.
Och jag känner faktiskt också att förtroendet är lite förbrukat, och känner mig väldigt obekväm i situationen.

Steg 1 för mig nu är att kontakta IVF-kliniken och få komma dit, öga mot öga. Jag skiter i milen och tiden. Jag behöver få ställa mina frågor om Intralipiddropp, Prednisolon och annat som den kliniken är känd för att vilja vara villiga att prova.
Jag hoppas att vi får kontakt under nästa vecka och får en tid senare i vår.

Jag är tom och trött, mentalt utpumpad, mår illa och är så otroligt less på att behöva driva allt kring fertilitetsbehandlingar själv - men jag är knappast den enda.
Vi är många längtanssystrar som kryssar mellan läkare, behandlingar och kliniker.
Hopp och förtvivlan.

Tack för era kommentarer, sms, meddelanden, mail och fina ord. Det värmer men kan ju inte ta bort känslan.

Det känns oerhört tungt. Idag har jag legat på soffan med ömmande bröst och illamående och bara stirrat i taket för att sedan gråta hejdlöst.
Försöker sortera känslorna och kanske är det för hög press på mig själv när jag inte vet vad jag känner.
Men jag har ett behov av att förstå grunden till känslorna.

Jag känner mig så grundlurad. Plussade tidigt och starkt, tydliga symptom. Ja till vilken nytta då?

Känner också tydligt att jag behöver en plan att gå på men upplever att man får driva mycket själv vad gäller fertilitetsbehandlingar.

Och så rädslan att inte hitta livslusten igen, den är nästan värst.

Imorgon ska vi till gynakuten, och det ska bli skönt att få ett avslut på det här, även om rädslan finns där också för hur jag ska orka ta mig igenom själva utstötningen.
Men man har väl inget val.

Och vid min sida har jag världens bästa Mr, han är bäst! Så är det bara...

Hur ska man samla ihop sig och gå vidare? Nu kommer rädslan på riktigt att denna resa till ett barn inte kommer att vara garanterad.
Jag vet inte hur man ens ska orka.
Bottenlös sorg, irritation, rädsla, ilska och tomhet.

Jag såg det direkt på skärmen, att hinnsäcken var tom.
23 mm - exakt så som den ska vara i 7+5, men ingen fosterstruktur, det har kroppen tillbakabildat, men inte fattat galoppen att man ska blöda ut.

Imorgon är det gynakuten för en
Cytotecbehandling och jag bävar.
Inte för behandlingen i sig, jag har läst så många skräckhistorier, och har gjort det själv 2 gånger.
Men nu är det mer som ska ut.

Förbannade jävla kropp.
När ska jag någonsin få vara glad?
Orkar inte med något just nu, knappt mig själv.
Hur tar man sig igenom dessa dygn?
Helvete...

Det stämmer så väl - borta bra men hemma bäst!
Vilken fantastisk resa vi haft, men hur fantastisk den än är så är känslan över att vara hemma helt oslagbar.
För avstånden, den långa resan och tidszonen oerhört påfrestande.
Så idag är jag ledig, en extra dag för att komma ikapp.
Underbart skönt.

Jag vågar inte skriva om att jag nu är i vecka 8 (7+2) just för att jag faktiskt har svårt att ta in, rädd att bli besviken.
I slutet av veckan ska vi göra ett till VUL och jag är livrädd, men försöker tänka på det läkaren sa - om det inte går vägen så här pass tidigt så brukar kroppen sköta det själv genom en blödning i vecka 6 eller 7.
Men ingen blödning. MA är vanligare i vecka 9 - 12 enligt läkarna.

Och jag mår - skit rent ut sagt.
Kombinerar Lergigan Comp med Postafen och Seaband.

Jag är den person här hemma som oftast står för matlagningen. Ett intresse helt klart, och dessutom en vilja att äta varierat och sunt.
Men det är bara att kapitulera för det.
Nu får Mr dra det ansvaret och som jag längtar efter att få lägga Polarbröd, ost och conjaksmedvurst och kanske nyponsoppa i varukorgen.
Ingen av dessa livsmedel tror jag ens att jag haft i min ägo sedan jag flyttade in i huset.
Försöker undvika bröd och halvfabrikat men eftersom vågen går nedåt så tillåter jag mig att längta efter det...

Mat mat mat, illamående illamående illamående, trött trött trött och yr yr yr...
Det är väl så det ska vara, bara allt är som det ska nu. Jag orkar ingenting annat...

Ps! Såg att många önskar se en bild på ringen, jag suger lite på den. Önskar ju få vara anonym och den är tyvärr inte anonym då en guldsmed gjort den åt mig.
Men jag ska nog se om det går att lösa i ett skyddat inlägg inom kort.

... står det inristat i min underbart vackra förlovningsring i roséguld med 12 stycken briljantslipade diamanter i.

En dag jag aldrig kommer glömma...

... är när man efter några dagar i Florida boardar på världens största kryssningsfartyg och ska dagar tillsammans med den man älskar mest.
Kärleken till livet. Vi klarar allt och känslan av att hittat hem tillsammans med honom.
Love Love Love...