Dag 21 och jag börjar blöda. Here we go. Är så glad att jag är inne i rullarna i grannstaden, för jag klarar inte bara att "slappna av" när jag ser hur fel min menscykel beter sig om man vill göra barn. Sitter just nu på provtagningen och tar ett dag 21 prov. Ett progesteron och ett proklatin.
Behöver ju inte ens vänta på svaret, min ägglossning är helt fucked upp.
Och jag med den...

Minns en gammal rubrik här på bloggen. Att änglar finns i grannstaden.
Och idag var det dags igen, lite kluvet då jag verkligen vill kunna lita på min läkare här i staden som säger att allt ser såååååå bra sååååå ut. Utan att några hormonprover tagits.
I grannstaden är allt mer grundligt och den där slappna av-mentaliteten ges det inte mycket för där uppe.
Jag åkte upp för att få en check innan han ville skriva ut mer Metformin. Och som jag visste så ska man upp i full dos på 3 st innan det ger riktig effekt.
2 går bra men vid 3 så mår jag illa. Men för den goda sakens skull, jag måste upp på 3. Så idag tar jag klivet upp på 3. Jag får ha helgen på mig att må illa.

Ett VUL gjordes, jag är på cd 17. Och brukar ha sen ägglossning. Inget utslag på testerna de senaste 4 dagarna. Jag var dock helt hundra på att jag skulle se ett stort fint ägg där, men nä. Det fanns inget tecken på ägglossning. Snopet, snopet snopet...
Två alternativ.
Började testa först på dag 12 el 13 och såg ingenting då. Vet att jag då hoppade över en dag, kanske var det då som det skedde? Har iaf haft ont K brösten och de där typiska sekretet.
Kanske hade jag tidig ägglossning då? Eller så hade jag ingen ägglossning denna månad, något läkaren inte såg allt för förvånad över.
Sådant åtgärdas lätt, det är det lättaste vi kan åtgärda.
Alla prover fick jag remisser på, även AMH, ett prov jag länge faktiskt suktat efter. En återbudstid i början av feb, för oss båda. Måste ev in med ett nytt spermaprov också eftersom ett svar som lyder "det ser bra ut" inte är godtagbart här.

Det var tårar på väg dit och på väg hem. Så många minnen som kom tillbaka, som att tiden stått still.
Lättnad över att vara på gång, ledsen och uppgiven över att behöva ta tag i allt själv och kräva mer utredning än "slappna av".
Jag väljer ändå att försöka känna tröttheten och mentala utmattningen som ett tecken på att vi är på väg...
Vi är på väg... Det måste bara vara dags nu - in i fertilitetssvängen igen, äldre än någonsin.

Den tanken och frågan slår mig tämligen ofta - är det nära, typ denna vinter eller ligger det långt bort, en IVF-behandling bort?

Frustrerande att inte veta, men ett kontrollfreak som mig kan gått få träna på att leva på hoppet och att hoppas och vänta.

På fredag ska jag göra något jag inte skrivit om här på bloggen, jag ska till min förre läkare - han som omnäms som TF här i bloggen. I grannstaden. 

Jag behöver få mer Metformin utskrivet då jag mår bättre på det. Men eftersom min nuvarande läkare tyckte att detta skulle tas till längre fram, sa ingenting att jag ätit Metformin i perioder till henne, och inte ville skriva ut det nu, så är det dags för ett besök där. Med blandade känslor.

Jag ska även passa på att fråga om att få ta ett progesteronprov. Min läkare tycker ju att jag ska "slaaaaaappna aaaaav" men jag ska se om TF har någon kommentar kring min korta cykel och att det blir lite spottings numera.

Jag känner att det iaf inte skadar att få fler synvinklar. Provera kan ju inte vara lösningen.

Hoppas också att höger sida fortsätter att mola, då jag nu den sista tiden haft 2 konstaterade ägglossningar på vänster sida, så höger skulle kännas bra. En tredje på vänster skulle kännas mindre bra om man säger så - då skulle något vara koko.

Ja, frågan är om det är nära eller om det kommer att bli en lång och ännu tyngre väntan. För det börjar bli tungt nu, jag är där i tankarna, redo och så klar. 

När jag tänker på att det faktiskt kan vara nära så blir jag varm inombords...

Jag minns så väl hur vi skålade in 2015 på en fest hos en av mina vänner. Massor av folk, ståhej och Mr vid min sida. Vi sa adjö till 2014 som för mig varit ett år jag aldrig kommer glömma, en stor revansch för mig personligen och året då jag mötte Mr och lärde känna mig själv.
Jag var där och då rädd att 2015 aldrig skulle kunna närma sig det 2014 hade bjudit på.
Och så blev det. Men inget fel i det känner jag nu.
2014 blev det året som aldrig kommer kunna toppas vad gäller just det.

2015 bjöd på samboskap. Jag blev sambo igen. Trodde aldrig någonsin att jag skulle våga mig på det.
Vintern innebar resor för oss båda, på varsitt håll, bokade innan vår relation var ett faktum.
Våren kom och Mr sålde sin bostadsrätt, vi började prata om vårt liv som vårt och de jobbiga samtalen fanns där då min längtan efter barn börjat vakna till liv.
Han började närma sig det liv jag så mycket ville ha och som han under sommaren kom att köpa fullt ut. Nu längtade även han och vi bestämde oss för att sluta skydda oss för dryga 2 månader sedan.
Och här är vi...
Ett 2015 som bjudit på många härliga upplevelser, men som på det stora hela ändå mest bjudit på en form av vardag med min älskling.
Många storhandlingar, parmiddagar, storhelgsfiranden, candlelightdinner, överraskningar och annat som har kommit att blivit vårt liv.

Inom kort välkomnar vi 2016 med öppna armar och öppet sinne.
Vi startar året med att ta hand om varandra på ett hotell och gästgiveri i Dalarna, där vi njuter av varandra och av bekvämligheten.
På köksbordet hemma ligger vårt bygglov som ska lämnas in på måndag. Ett stort steg som idag blev komplett då sista grannen gav sitt skriftliga medgivande. Om allt går som det ska så påbörjar vi utbyggnaden i slutet av sommaren.

Jag hoppas att 2016 blir året då jag får bli komplett, då jag får dela min dröm med mannen i mitt liv.
Och fram till dess så fyller vi på med trevligheter och resor, och tar tillvara på tiden och möjligheten.

Det var länge sedan jag skrev om honom, han som var en sådan stor del av mitt liv i 5 år. Från hans femte till tionde år fanns jag där.
Vi läste, lekte, semestrade, lagade mat, åkte på utflykter, hade fruktstunder, läste ramsor och räknesagor, provade kläder overaller och stövlar, torkade rumpor, plåstrade om och kramades i parti och minut.
Jag älskade verkligen honom!

Länge kändes det som att jag svek honom, fastän jag så väldigt väl vet att det var hans pappa som valde att göra som han gjorde. I pappans nya liv finns det ingen plats för Bonus och det fina umgänge som byggdes upp under 5 år raserades rätt fort.
Från att ha bott växelvis och mått bra av det, så träffar han knappt sin pappa och har inte sovit hos honom på ett drygt år.

Om jag själv fick bestämma så skulle jag önska att han skulle glömma mig, och aldrig tänka på mig mer. Jag vill inte att han ska sakna eller tänka på mig.
Men med dagens sociala media så är det inte fullt lika lätt. Vi har varandra som vänner på Facebook och Instagram.
Och härom veckan dök det upp en vänförfrågnan hos Mr - från Bonus...
Och häromkvällen skrev Bonus en julhälsning till Mr.

Jag är så otroligt glad att jag lyssnade på kunniga personer i början av detta helvete som rekommenderade mig att noga fundera på vilken plats Bonus skulle ha i min framtid. Om jag köpte en julklapp den första julen vi inte länge var en familj så skulle jag behöva göra det varje jul för att inte upplevas som svek. Jag köpte inget då, och det kändes så hemskt.
Nu i efterhand vet jag att det var rätt, för jag vet inte hur vår relation kommer se ut längre fram.
Jag hade hoppats och trott att det skulle rinna ut i sanden, blekas bort för att sedan försvinna bort helt.

Men den senaste tiden har det blivit en del "likes" och privata meddelanden, och det får min egna högst privata önskan om att få försvinna ur hans liv att framstå som lite mer otrolig.
Lille lille Bonus, om du bara visste vad tacksam jag är över det vi fick tillsammmans. Du fick mig att älska ett familjeliv...

Annandag Jul är över och några sköna dagar väntar innan nyår tar över.
Julen har firats med nära och kära och jag kan ingenting annat säga än att julen verkligen varit en mycket fin och fröjdefull jul. Vår första i vårt hus tillsammans.
Lycka!

Maten har varit god, sällskapen trevliga och jag har redan hunnit vända en smula på dygnet - precis som sig bör.
Men det finns två minnen som jag kommer förknippa med denna jul, minnen som berör lite extra.

Igår när Mr far skulle åka hem, alltså min svärfar så kramade han om mig extra hårt, lite för länge och viskade något väldigt fint i mitt öra. Han torkade sedan sina ögon och jag fick för alltid svar på min fråga om han ser sin sons lycka. Ett mycket stort ögonblick för mig.

Igår hade vi besök av en 8 veckors liten bebis. När han låg i min famn, kom Mr förbi, ställde sig nära och sa något så väldigt fint som symboliserar hans längtan efter ett sådant eget litet liv. För honom var det stort, första gången på länge som han får hålla i en sådan liten liten varelse och sedan dess har hans mun gått i ett om en längtan och saknad efter ett sådant litet liv i vårt hem.

Två för mig väldigt känslosamma minnen för julen, fina och underbara...

Det är tredje advent. Ytterligare en mysig adventsmorgon som vi får tillbringa tillsammans, vi två.
Jag väcks av att någon kryper ner under mitt täcke där jag sover naken. En perfekt start på en helgdag. Våra helgmornar är toppen, och trots att vi legat i rätt bra den senaste ägglossningsveckan så möts våra lustar som så många andra gånger när helgmornarna är här...

Igårkväll var vi hos en väninna till mig och blev bjudna på god middag och en hemmagjord god glögg. Lite game och mys innan vi åkte hemåt.
Riktigt mysigt och en fin vänskap som värdesätts mycket just nu.

Julen börjar planeras, listor skrivs.
En mycket fin luciamorgon!

Läser på många längtansbloggar att december är en tung tid. Mycket fokus på barn, familj och det där rosaskimrande.
Så även här...

Julen närmar sig med stormsteg. En efterlängtad bebis föds i släkten vilken dag som helst, och det gör knappast december lättare att hantera. En efterlängtad bebis som jag absolut inte känner någon missunnasam mot. Det kommer bli en riktigt älskad liten flicka.
Men det känns, det kan jag inte hymla om. I dagarna fick jag frågan "hur känns det?" och det räckte. Tårarna forsade på caféet där vi spontant möttes. En genuint menad fråga. Och jag sa som det kändes...
Lättnad, frihet. Att våga fråga.

Förra julen firade vi vår första jul tillsammans, fortfarande på varsitt håll på julafton. Lyckan var total, inget saknades. Allt var nytt.

I år firar vi jul hos oss, med våra respektive familjer hos oss. Det känns fint och jag ser fram emot att duka upp till ett fint julbord där två traditioner möts och skapar nya.
Men i år saknas det något, och hur kan man sakna något man inte haft?
Jag saknar, längtar så att det gör fysiskt ont. Mornarna är värst i december. Tiden hemma innan man kommer igång och är på jobbet. Mornarna i det så fina hemmet där det så tydligt finns plats för mer.

Jag ser också fram emot att vara ledig en del. Vet av egen erfarenhet att julledigheten som blir rätt många dagar betyder mycket för mig och ger mig verkligen återhämtning.
Vi firar jul hemma och rymmer iväg på en nyårsweekend bara vi två. Tackade nej till nyårsfester och ger varandra kvalitetstid i dagarna 3.

Min Mr är på väg hem. Ikväll är det han som lagar mat, vi turas om att överraska varandra på fredagarna och gör något för den andre.
En fin fredagstradition och ett sätt att vårda relationen.

December är vacker, fin, stillsamma, full av förväntningar, som också ger möjlighet till eftertanke. Så även hos mig, älskade bitterljuva december...