Vecka 18 är här!

Idag när jag stod vid kopieringsmaskinen på jobbet och väntade på en utskrift så smiter en kollega förbi mig.
Inget konstigt med det tänker jag, hon kanske ska fylla på papper i skrivaren, men oj så häpen jag blir när hon inte alls ska in i skrivaren, utan hon ska klappa på min mage.
Jag vet att många avskyr det, men jag tycker mest att det var lite mysigt.
Visst klappar Mr på min mage flera gånger varje dag, men detta var helt oväntat.

Annars rullar det hela på, jag mår bättre även om jag nu är trött trött och åter trött. Hade ett hb på 112 idag och undrar när BM kommer höra av sig.
Tyvärr också ketoner i urinen som är ett tecken på att jag inte får i mig tillräckligt med mat.
Jag som tycker att jag börjat äta riktigt bra.

Vi börjar närma oss en tid där de praktiska förberedelserna ska ta vid.
Ni vet, bil, vagn, rum...
Det är också helt surrealistiskt att få göra verklighet av så många års drömmar...

Nu startar vecka 17. Helt otroligt...
Vi har blivit offentliga med vår graviditet och gensvaret fick mig att gråta en hel eftermiddag. Så många känslor i omlopp, att jag knappt själv kan ta dessa i min mun.

Idag har jag också besökt Friskis & Svettis för första gången sedan augusti. Skönt att röra på kroppen och det vore verkligen toppen om jag kunde fortsätta med mina pass 2 ggr/vecka. Jag har denna vecka börjat känna av höfterna på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Helt klart något med bäckenet.

Det första lilla plagget är köpt och ligger i en låda i hallen.

Ja, det rullar på och jag längtar verkligen till dess att jag får känna det lilla livet i magen varje dag. Men det borde inte vara långt borta.
Nedräkning till RUL och att få känna rörelser i magen.
Men jag är tacksam att jag kommit så här långt.
16 cm mirakel ligger i min mage...

Vi har fått vårt svar!
En bebis utan kromosomavvikelser eller könskromosomer.

Och så vet vi vad det blir!
Som det känns nu så håller vi på det med undantag för de närmaste ett tag. Kanske ändrar vi oss efter RUL, före eller aldrig!
Vi får se och vi känner efter...

Lyckan är total!
Jag kunde inte sova så bra i natt, vaknade och var så uppspelt, det blev så verkligt nu när vi vet kön. Jag är verkligen glad att vi valde att ta reda på det och det var ett magiskt ögonblick att trycka på knappen "visa kön" på NIPT-rapporten.

Älskade lilla bebis... så verkligt allt blev nu!

Jag nyper mig fortfarande i armen ibland och undrar om det är sant, att det ligger något litet i min mage, och det gör det!

Till en början ska jag tacka för alla tips om mammakläder, lite är nu hemklickat och lite är köpt på affärerna. Med mammaleggings kan jag använda mina tunikor ett bra tag till. Och vad skönt det vad med byxor som inte delar magen.
Tack för era tips!

Förra torsdagen fick jag se lillen igen. Helt oplanerat då läkaren hade en återbudstid samma dag.
8 cm lång och låg och sög på tummen vid den första kontakten med ultraljudsstaven.
Otroligt... man kunde se den lilla näsan, kindben, axelkula, benen i underarmen, magsäck, ryggrad, fötter, knäleder. Så smått men ändå på plats. Det finns inte ord för den känslan.

Varje morgon och varje kväll pratar Mr med den lille och jag ler inombords. Så älskad redan!
Idag sa en kollega till mig att gå försiktigt när jag skulle gå hem i halkan, jag med min "mage".
Så fint och omtänksamt.

I övrigt mår jag så där. I går och idag har jag väl haft lite för intensivt tempo och det har gjort mig lite mer illamående vill jag tro.
Imorse vaknade jag och var helt genomslut i kroppen. Det bästa hade varit att vara hemma, men just idag gick inte det.
Men jag måste verkligen lära mig att kroppen inte orkar detsamma längre.

Bit för bit tar vi oss igenom graviditeten. Utbyggnaden börjar bli klar och så sent som idag var vi och köpte den gästsäng som ska stå där.
Utbyggnaden blev exakt så bra som jag trodde om inte än bättre.
Men att göra det samtidig som en IVF-process är inte att rekommendera. Det räcker med en sak...

Nu väntar några dryga veckor i väntan på RUL. Inom några dagar borde vi ha svaret på NIPT och också besked om det är en pojke eller flicka.
Några rörelser i magen får jag också vänta på.
Jag får helt enkelt fortsätta klappa mig på magen och kämpa på med mitt illamående.
Som jag längtat efter att få uppleva detta, tacksam är verkligen ingen underdrift.

Min mage är här med besked, och jag trodde faktiskt att jag skulle kunna dölja min mage längre än så här, med tanke på att jag inte var platt innan.
Lite mysigt är det ju helt klart...och på kvällarna är den verkligen hård och klotrund.
I helgen måste jag klicka hem några sköna byxor. Ni får gärna tipsa om bra sidor för mammakläder för affärerna tycker jag är värdelösa.

Just nu ligger jag i badet med levande ljus och musik på, och njuter av att magen innehåller liv, ett så älskat liv. Ord räcker inte till alls.
Jag börjar på riktigt få känslor för det som växer där inne...
Så tacksam...

Idag var det BM-besök. Hälsoläget gicks igenom och prover togs.
Allt såg toppenbra ut vilket givetvis kändes bra.
Och så fick vi tid för RUL, sent tycker jag. Kommer vara i v 19+4 då.
När jag kom hem bröt jag ihop. All oro.
Först har man oroat sig för missfall, den första tiden, och sen ska man oroa sig för fosterdiagnostik.
Jag vill inte att detta ska tas i från mig och jag kände mig på riktigt helt vettslagen innan jag kunde behärska mig. Förmodligen en reaktion på att det börjar bli verkligt, jag börjar se gravid ut.
Dessutom kan jag omöjligt dölja magen till 19+4 och skrika ut min glädje då om allt går bra. Folk kommer se innan och då känns det tokigt att inte ha gjort RUL.
Mina egna hjärnspöken som härjar.
Det blev en tung eftermiddag på det viset, oron tog över handen.
Kunde ni alla dölja för allmänheten till RUL?

Idag var det dags för NIPT i huvudstaden. Egentligen inte så nervös för testet, mer rädd för vistelsen i huvudstaden när man inte riktigt mår prima och helst bara vill vara hemma där man är trygg.

Vi gjorde testet på Ultragyn och det ingick ett ultraljud innan. Jag blev glad när jag såg att det var hos en läkare.
Läkaren tog emot och det blev en ordentlig undersökning.
Inga hygromer, bra flöde i navelsträngen, moderkakan i bakvägg, fint hjärta, två fötter och två händer, ryggrad och magsäck.
Storleken var en dag stor som vanligt.
En underbar stund att få se den lille och en mycket sympatisk läkare som verkligen var förtroendeingivande.
Men det största lättnaden var att allt såg bra ut just nu.
Inga bra kort och när jag frågade doktorn om vi kunde få köpa med några kort blev svaret att han helt inte tänkt på det under undersökningen eftersom det viktigaste var att det finns en frisk bebis där inne...
Hans ord betydde massor!
Och eftersom jag klätt på mig när jag vågade fråga om bilderna så nöjde jag mig med svaret... mer än väl!

Efter ultraljudet fick vi åka ner och lämna blodprovet till NIPT.

Nu blir det väntan och jag känner mig egentligen inte nervös.
Mer förväntansfull eftersom svaret innebär att vi får veta om det är en pojke eller flicka som ligger där inne och är 65 mm och så älskad redan nu!

Vecka 13 och det värsta illamåendet borde gått över. Nja, säger jag.
Magen svullar och fastän vågen säger bra många kilo ner sedan IVF-starten så sitter jackor tajt.
Mina vanliga trosor är utbytta till något betydligt mer bekvämt.
Fastän jag såg och hörde den lille senast igår så finns oron där, och jag börjar förstå att oro är något som kommer att gå parallellt med hela graviditeten.
Kan man någonsin vänja sig vid oro? Kanske bättre att lära sig hantera den.

Hela kroppen känns upp och nervänd. Svårt att känna igen sig i detta mående. Det kanske kommer, men just nu står jag handfallen men lycklig över att vi är i vecka 13 och läkarna använder ord som "etablerad graviditet".

Inte en enda sak är köpt.
På fredag gör vi NIPT, och jag måste komma över min egna mentala spärr och köpa något till den lille. Det är han värd!
Jag säger lille, för jag har svårt att se mig som tjejmamma. Åren med Bonus har helt klart färgat mig där.
Om några veckor vet vi.

Ute är det mörkt, november har knackat på. Runt om i villaområdet pågår folks olika liv. Mitt oktober har jag tillbringat i soffan med hinken, som jag vandrat med mellan säng och soffa.
Oktober känns som en dimma, tunga månader att ta sig igenom, men igenom kom vi!

Nu tar vi en månad till, november. Med förhoppning om att få må en smula bättre, en smula skulle göra stor skillnad...

Idag var det dags för KUB-testet. I vårt landsting erbjuds det inte om man är under 35 år, så det var bara till att öppna plånboken och betala 2500 kr för testet.
Jag vet att det är en sannolikhet och att instrumentet är trubbigt.
Många som får hög risk och går vidare med fostervattenprov, där det sedan visar sig vara ett friskt barn utan kromosomavvikelser.

Så jag har varit nervös, så otroligt nervös. Velat avboka flera gånger ju mer jag läst om folk som fått höga risker och där de kommande veckorna blivit ett helvete av oro.

Men idag gjordes det. I väntrummet på specialistmödravården kom tårarna. Fastän jag tyckte mig vara på det klara med hur man ska hantera det resultat man får.
Ultraljudet gjordes och direkt fick jag se den lille. 54 mm lång, med en mycket liten nackspalt och väl synligt näsben.
Det tog ett tag för barnmorskan att mäta alla mått och hon behövde få den lille att flytta på sig från väggen, så jag fick dricka iskallt vatten och vips så blev det fart i magen.
I det ögonblicket tror jag att det gick upp för mig att vi hänger ihop, den lille och jag.
Jag fick också veta att jag nu gått mina 12 fulla veckor enligt CRL-måttet, fastän jag har någon dag kvar enligt mina beräkningar.

Siffror samlades in och måtten togs.
Jag fick sätta mig upp och barnmorskan sa att vi nu har ett resultat - låg risk.
Jag frågade om jag fick veta siffrorna, och det fick jag om jag ville.
Och vilken lättnad!
Inga ord kan beskriva den känslan i kroppen.

Vi kommer att komplettera med ett NIPT i nästa vecka, men veckan kommer helt klart bli mer hanterbar med vetskapen att KUB gav oss en låg risk.

Jag är helt slut mentalt, all anspänning och oro.
Nu vill jag kunna glädjas lite, och jag tror att detta steg kommer kunna hjälpa mig med det!