Kalendern är framme och vi ska strax till Apoteket och hämta ut alla sprutor.
Nu är det nära...
Misstänker sprutstart nästa helg!

Idag lämnar vi april bakom oss, och imorgon går vi in i maj.
Jag är golfgräsänka och har väl inga egentliga problem med det, rätt skönt att få landa i allt och bara vara, och se det jag vill se på tv'n om man säger så.
Jag som annars ser mig själv som rätt självständig och van att vara med mig själv har väldigt svårt att sova ensam. Dessa fyra nätter har inte bjudit på någon bra sömn. Livrädd att blunda och släcka lampan i sovrummet.
Jag är förvånad själv över hur jag reagerar men det är också ytterligare ett bevis på hur trygg jag är med min Mr.
Och jag längtar efter honom även om jag vet hur mycket han behöver tiden med sina grabbkompisar när dom nu är i Portugal och spelar.

Papperna från Falun har kommit med information om studien.
Likaså remissen med NK-cellerna och det måste jag ta på måndagmorgon.
Under veckan måste vi komma iväg och hämta alla mediciner och framför allt titta igenom sprutinformationen.
Vi fick ju ingen sprutgenomgång och jag tycker faktiskt att sprutor är lite så där.

Och så är det många tankar och många funderingar så det passar mig rätt bra att bara ha mig själv och ta ansvar för dessa dagar...

Det är mycket att hålla reda på.
Av en ren slump så kom jag i kontakt med en annan tjej som deltar i samma studie som oss i Falun och jag frågade henne om hon fått någon skriftlig information om studien.
Hon svarade att hon bara fick ett 2-sidigt blad och att blodprov togs.
Redan där kändes något fel, vi har inte fått något av det.
Ringde IVF-kliniken i Falun och mycket riktigt, det missades, lika så samtycket. Jag hörde att någon sköterska sa att vi skulle fylla i något samtycke men det var så struligt och stressigt efter läkarbesöket.
Hon skulle skicka hem allt plus att hon skulle skicka med remisser för att ta dessa NK-celler.
Provet ska till Karolinska och fick inte tas på en fredag då det ska kunna skickas.

På eftermiddagen fick jag äntligen kontakt med hemortsläkaren som ska sköta kontrollerna fram till äggplock.
Min ordination på det korta protokollet hade kommit fram och vi gick igenom när jag ska kontakta dom och när första VUL kan tänkas bli.

Det blir mer påtagligt nu hur nära vi är start.
Skönt, men jag blir faktiskt irriterad att saker glöms bort, visst en liten detalj men för oss spelar det faktiskt roll att vi får vara med i studien eftersom vi valt bort annan medicinering framför att vara med i studien...

Jag går in i denna IVF med många blandade känslor.
Spännande - allt är nytt, vi har aldrig gjort något sådant förut.
Nervöst - det finaste man kan få står på spel.
Pirrigt - hur många ägg blir det?
Skönt - nu ska jag få prova något annat.
Likgiltig - varför ska det funka nu?

Ja det är många många känslor, som kommer och går, en minut kan innehålla så många olika känslor.
Och så rädslan...
Sprutorna - kommer jag greja det?
Kommer min kropp ens svara på Menopuret?
Kommer vi till äggplock?
Hur ska jag hantera smärtan vid äggplock?
Tänk om befruktningen inte funkar?
Tänk om samtalet kommer - inget tillbaka.

Ja, så många steg framåt jag är.
Och jag vet att upprepning är framgången inom IVF, och till och med läkaren sa det, att man får lite mer info på vad man kan skruva om till nästa gång.
Det avdramatiserar det hela lite, med vetskapen att vi kan göra om det.

Många rädslor är det, men också känsla av en pirrande nyfikenhet, just för att det är så nytt.

Nästa steg är att plocka ut all IVF-medicin i nästa vecka. Ett steg i taget!

Vi har nyss kommit fram till Loka Brunn, där vi ska tillbringa helgen. När vi ändå åkte till Falun så kan vi plussa på bilfärden och styra mot Grythyttan och Loka.

Och så blev det fredag, och dags för det efterlängtade besöket på kliniken.
Jag var redigt nervös hela morgonen och inte blev det mindre på plats i väntrummet.
Någon minut efter utsatt tid tog dr Jenny emot och vi fick ett bra samtal. Ärlig, rak och kommunikativ dialog, där beslutet skulle landa hos oss hur vida vi ville ge IVF en chans.
Vi fick information om studien och hon läste genom journalen.
Jag ställde alla mina frågor och fick som sagt ärliga svar.
IVF är ingen garanti vid upprepade missfall, men eftersom jag är ute efter Intralipiderna så är det ändå ett alternativ om man inte vill åka till Aten och få någon att skriva ut det där.
Och med IVF kan jag medicineras på ett helt annat sätt.

Om man deltog i studien så fick man Intralipiderna gratis och man fick ta NK-cellertest.
Det stora kruxet är att jag inte får Prednisolon samtidigt som jag deltar i studien. Vi resonerade ändå fram och tillbaka och kom fram till att jag tar möjligheten att gå med i studien, för med dessa tester som kommer att tas på mig så kommer vi att komma ett steg närmare lösning. Och Prednisolon finns ju kvar till nästa omgång, och då får man kombinera det med Intralipider.
Jag skulle däremot med säkerhet få ta Progynon.
Och det blir det korta protokollet med en hög dos av Menopur som start. I studien var Menopur det som gällde.
Åldern, AMH, BMI och bedömningen av ultraljudet bestämde dosen.
Så vid nästa start så kör jag igång...

Vi fick ingen riktig genomgång, utan hänvisades till vår hemklinik.

Just nu är jag mentalt helt slut. Lättnaden och nyfikenheten tillsammans med en lust att testa något nytt kom direkt när vi gick ut på gatan i Falun.
Nu några timmar senare är jag ordentligt slut och har bett min sambo vara tyst en stund, jag är mentalt helt slut. Tårarna kom nu också...
Det är många känslor och fler lär det bli...

När jag för över 5 år sedan började längta efter att få bilda familj så kom jag i kontakt med många fina tjejer, som alla förr eller senare gjorde sina små skatter i Falun.
Missfall på missfall, men ändå fanns IVF där i bakhuvudet. Egentligen ganska tidigt.
Därför har jag ju följt många IVF-bloggar, och jag känner mig rätt bekväm med alternativet IVF.

Min resa har varit lång. När vi precis skulle påbörja IVF så separerade vi, mitt livs största kris. Resan till ett barn tog stopp. Först gjorde det obeskrivligt ont, sedan försvann längtan.
Mr och jag fann varandra och nu är det så tydligt att det fattas en liten pusselbit i vårt liv.
Så nu sitter jag i bilen mot Falun, livet tog en omväg på 5 år...

Det slår mig pang bom i soffan efter en helt vanlig arbetsdag på jobbet.
Pang bom, det här borde inte vara något projekt med checklistor, bokningar, läkemedelschecker, räknande på dagar och metoder, kort eller långt, bruttolöneavdrag, studier eller evidens.
Det borde inte vara det projekt det faktiskt är just nu.
Allt som ska bokas, bokas av, tajmas, checkas, klämmas in...
Men det har känts så sedan den där fredagen för dryga 4 veckor sedan då tillvaron gungade till lite.
Att få ett nytt halmstrå att förhålla sig till var viktigt och det blev som ett projekt.
Jag skäms när jag erkänner det för mig själv, men säkert inte den enda som känner så.
Så ogreppbart - vi kanske gör resan i dagarna, till stället där vårt första barn blir till.
Kanske är det för stort att tänka så, vilket gör att det är lättare att förhålla sig till checklistor och avstämningsar.
Men djupt inom mig så tickar den där längtan så mycket starkare än någonsin innan.
Jag vet att jag kommer ha vattninga ögon på väg till Falun.
Och då får det vara så, för det här är i sådall mitt livs viktigaste projekt...

Då är det bara dagar kvar till dess att vi sätter oss i bilen och åker mot Falun. En ganska lång bilresa för oss. 4 timmar.
Alla journaler har nu kommit och det är endast infektionsprover som saknas om vi blir rekommenderade IVF, men det gick att lösa där sa sköterskan.

Jag hade hoppats på att få min mens nu i veckan som var, då det nu är 29 dagar sedan missfallet.
Har ett inplanerat läkarbesök på torsdag för hysteroskopi och då ska mensen ha hunnit vara, så den måste jag boka av.

Nästan all min tankeverksamhet består av att tänka och fundera på IVF. Många funderingar och tankar och som många andra vittnar om - man är ensam i denna process.
Ingen direkt naturlig person som man kan dela funderingar, känslor, rädslor och förhoppningar med.

En fråga till er IVF:are - hur mycket kunde era män sätta sig in i processen?

Jag märker att jag utgår från att det blir IVF. Det finns ju även en möjlighet att läkaren inte rekommenderar det till oss.
Men jag hoppas att man ser att det finns fördelar med det.

Ja det är många känslor i omlopp...