Idag skulle jag ha åkt till Stockholm på konferens. Helgens utflykt till grannkommunen gjorde mig trött så jag var väl inte så där jättepepp när jag packade väskan igårkväll.
Och i natt kom oron, jag vill inte åka. Jag känner mig trött, illamående och vill vila. Saker som annars görs per automatik tar nu energi att göra.
Och efter att jag under middagen på showhelgen fick slänga in handduken och lägga mig på rummet och krama hinken, så blev jag ännu mer rädd.
Vid fyratiden kröp jag snyftades nära Mr och sa att jag inte åker, jag blir hemma. Jag behöver en dag hemma.
Vila, sova, göra ingenting.
Och så blev det.

Tack till er som svarade på mitt förra blogginlägg -resultatet av vår weekend talar sitt tydliga språk. Jag vill vara hemma. Jag tror inte att jag bokar någon mer weekend innan maj.

Vecka 26 är här! Knäppte ett magkort idag och jag var svårt att se skillnad men det gör min omgivning.
Och jag känner henne, hon känns aktiv och väldigt envis i magen där hon bökar runt och bjuder på shower i magen.
Älskade lilla liv - tänk att vi får uppleva detta mirakel, för det är vad det är, mirakel!

Magen växer, brösten spänner och i det så ska man känna sig bekväm. Häromdagen hade vi ett snack här hemma om hur osynkade vi är vad det gäller det intima.
Och så verkar det vara för många, män som är rädda att skada och göra illa.
Något som konstigt nog hjälpte Mr var när vi i veckan var hos barnmorskan och hon skulle mäta
SF-måttet. Mr tyckte att hon var hårdhänt och tryckte och bände. Ingenting jag noterade. Helt plötsligt så sa han senare på kvällen att nu var han inte rädd att råka komma åt magen längre när vi är intima.
Ja det är inte lätt det där, och inte lär det bli lättare heller...

Vintersemester är alltid något som jag ser fram emot, att i februari/mars lämna landet för varmare breddgrader. Solljus, rekreation, total avkoppling och tid att vara.
I år har vi inte bokat någon vinterresa just för att jag är gravid.
Tankarna går på mig, vad jag vill hinna göra innan jag blir mamma.
Som det är nu är jag ganska trött.
Imorgon knackar vecka 26 på och jag tycker att det märks att magen blir större och tyngre.
Och jag lär ju knappast bli piggare ju längre veckorna går.
Men kanske kan vi göra något på hemmaplan eller närmare hemmet?
Eller vill man bara vara hemma sista tiden? Typ sova i sin säng?

I skrivande stund har vi faktiskt tagit oss till en grannkommun, checkat in och ska på show ikväll.
Jag somnade under den 1,5 timmes långa bilfärden och har nyss vaknat upp efter ytterligare 2 timmars sömn för att klara showen.

Hur är era erfarenheter av den sista tiden? Jag tar gärna del av den...

I veckan har jag satt igång och börjar planera min föräldraledighet. I mitt fall blir det lite speciellt då jag kommer jobba (om än lite) redan i början av föräldraledigheten. Ett val jag själv gjort och som jag hoppas kommer kännas lika bra då som det känns nu.
Men en del av mina sysslor ska ersättas och det är det jobbet som jag satt igång med nu. Det känns overkligt att lämna över till någon annan, det man drömt om så länge.
Det är många sådana moment nu, det man drömt om så länge-moments...

Den senaste tiden har tempot på jobbet börjat kännas, och jag känner mig väldigt trött.
Nätterna är väl inte direkt min favorittid på dygnet med kass sömn och femtioelva kisspauser.
Känner tack och lov inte av något i rygg eller fogar och är väldigt glad över det.
Vikten är ca 2-3 kg plus och det är jag glad över, försöker tänka på vad jag äter, men känner helt klart att jag är mer hungrig nu än tidigare.
Hoppas på att inte behöva gå upp så vansinnigt mycket men i duschen såg jag att anklarna har börjat svälla redan nu.
Så det är väl nu kroppen kommer visa sina gravidkrämpor, men en dag i taget.
Varje kväll så myser vi tillsammans med magen, så mysigt. Jag är glad att det är verkligt för Mr också och jag blir så varm i hjärtat när han avslutar varje mysstund med att säga att han älskar henne, och mig.
Och vi älskar varandra...
Så djupt och så innerligt.
Vi ska få bli en familj och vi börjar undra vad det är förrän liten människa som ligger därinne och sparkar sig runt.
Ca 30 cm är hon nu, lilla älskade skatt! Vi älskar dig redan!

Så länge jag kan minnas så har jag drömt om att få köpa barnvagn. Det är så efterlängtat, så förknippat med att familjen utökas.

Och i lördags var den dagen här.
Mamma och jag lämnade herrarna hemma och styrde mot Babyproffsen, där vagnen beställdes, med alla tillbehör.
Mamma betalade och det är vi verkligen tacksamma över och jag vet att hon gjorde det med glädje.
Några bäddset köptes till och det var en stor kasse vi fick med oss därifrån innan vi fortsatte mot Polarn och Pyret.
Även där sponsrade mamma med en fin slant och det kändes så otroligt underbart att även hon får uppleva detta.
Jag vet ju att det också är hennes glädje och lycka.

Idag går jag in i vecka 25, och det är knappt så att jag själv tror det.
Det ständiga kisseriet är här med besked och tyvärr också illamåendets återkomst.
Under vecka är det dags för kontroll hos barnmorskan och vi ser fram emot att få lyssna på vår lilla fröken och hon ska också mätas.
Just nu, när vi ligger i sängen för natten, så sparkar hon där inne.
Magiskt, mysigt och alldeles underbart trots att krämporna börjar smyga på...

I bebismagen är det full fart. Man märker att hon växer och blir starkare och därmed blir också hennes små buffar lite hårdare och starkare.
Och jag njuter. Full njutning när hon bökar runt där nere. Just i skrivande stund har hon hållit på i över 45 min och Mr fick också känna innan han åkte iväg på jobbet.
Tänk att jag får uppleva allt detta, på riktigt.

Fredag betyder helg. En efterlängtad helg. Förra helgen var späckad från morgon till kväll båda dagarna då vi tömde flickans blivande rum på vårt garderobssystem.
Här ska vi fortsätta skapa miljö för njutning och glädje toppat med lycka.
Helgen ska också bjuda på att mamma och jag ska beställa vagnen.
Jag tror att hon njuter lika mycket som mig över att hon äntligen får öppna plånboken och göra något så symboliskt som att köpa barnvagn till hennes första barnbarn...

Idag hade jag en tid inbokad på Spec.MVC Min BM har inte varit så där supersugen på att boka in en tid, allt har förklarats med att det är normalt. Men förra veckan briljerade hon och jag fick meddelande om att jag var välkommen till speciliastmödravården.
Och idag var det dags, och jag fick verkligen ett superbra omhändertagande. Vi pratade lite om vad som kan vara orsaken till huvudvärken. Prover togs och jag fick stanna kvar, och vätskas upp. Ett snabbt besök trodde jag, och 13.30 - 3,5 timmar senare lämnade jag spec.MVC med en deltidssjukskrivning. Råd om att vila och äta bättre och ta hand om mig själv. Känner mig väldigt trygg på spec.MVC

Imorse var också första dagen jag kände lilla flickan utanpå magen, buffarna.
Och nu ikväll, jag ligger i soffan och Mr känner på magen och möts av små buffar - också för honom var det första gången på magen...
Tänk att vi får uppleva det, inga ord kan beskriva min tacksamhet.

Ni var en hel del som var nyfikna på om vi väntar en pojke eller flicka, och det är en liten flicka i min mage!

Helt overkligt, men fullständigt underbart. Att ta reda på könet tror jag var bra för oss, för jag kunde knyta an på ett helt annat sätt, så jag är glad att vi gjorde det.

Vi fick som sagt reda på det genom NIPT, så det ska ju vara så gott som 100% säkert svar eftersom man har foster-DNA.

Men det där har gnagt i mig, i takt med att små ljusrosa plagg har börjat läggas i hennes låda.

Tänk om det kommer ut en pojke...

Och på RUL så kunde BM inte se, men hade heller inte sett någon snopp, så hon trodde säkert det stämde.

Och fokus var ju verkligen inte könet på RUL.

Och magen den växer, och börjar bli en riktig rund sak som jag älskar mer och mer för varje dag. Boob´s toppar gör att jag kan använda mina fina koftor ett tag till. Önskar att jag fann dessa tidigare.

I takt med att magen växer så har också rörelserna ändrat karaktär och nu känner jag av henne flera gånger dagligen. Jag kan inte känna vilken kroppsdel som är var, men det är så mysigt att känna dessa små pick i varierande styrka. Älskade lilla varelse!

Igårkväll gjorde jag debut på förlossningen då jag blev iskall och misstänkte att jag började läka fostervatten. Ringde in och BM bad mig komma in för en check. Jag var inte särskilt kaxig där och då, och det kändes gott att min favoritläkare tog emot och undersökte.

Det var vattniga flytningar och inget fostervatten. Han ville också titta på mängden fostervatten genom UL och där var hon igen. Denna gång satt hon på huk och visade upp sig, och det syntes tydligt att det var en flicka.

Jag är i vecka 23 nu och det hela känns overkligt och underbart på samma gång. Hemma har vi påbörjat tömma ett rum, och nästa månad ska vi försöka göra ordning det till hennes rum.

Magen växer och det upplevs helt klart en tyngdkänsla i kroppen. Jag är dock glad att jag sluppit de stora krämporna ännu. Tränar lite försiktigt och inser att mitt favoritpass nog får vänta till hösten, för i tisdags var det tungt.

Och tyngre lär det bli...

Tack för era gulliga kommentarer - jag önskar att jag hade lust att skriva oftare.