Så, då är Intralipiderna påfyllda. Gick supersmidigt att få hjälp med det via Kvinnokliniken trots att IVF'n är privatfinansierad. Skönt!
Jag känner verkligen att det påverkar mitt immunförsvar.
Om 3 veckor hoppas jag få ta den sista infusionen.

Ett första VUL är bokat hos hemortsläkaren, men datumet håller vi för oss själva ett tag. För mycket ångest inför det. Jag vågar inte ens tänka på det.

En helg på hemmaplan står för dörren. Födelsedagar gånger två, biomys med två fina tjejer, och tillhörande middag på stan.

Jag hoppas också på att få sova, vila och ta det lugnt, för då mår jag som bäst!

Ja, det är status just nu hos oss, i det försiktigt glada huset...

Ni är helt underbara, tack för era gratulationer!

Vi har som sagt vetat det i några dagar eftersom jag tjuvtestat och det har varit lite mysigt att få se testen bli starkare och starkare.

Det är svårt att ta in, och glädjen är inte så där sprudlande och bubblande. Man vet lite för mycket om hur snabbt lyckan kan ryckas i från en, för att ta ut allt i förskott.
Men vi är glada och förväntansfulla, det är vi!
Och vi vill att vår lilla frysta stjärna ska bli ett litet majbarn om si så där 8 månader.

Det var riktigt härligt att få ringa IVF-kliniken och meddela vårt resultat. Det var samma sköterska som jag fått prata med flera gånger, och hon var verkligen genuint glad för vår skull.
Nu ska ett tidigt VUL bokas och två nya dropp ska tas med någon veckas mellanrum.

Själv befinner jag mig på ett slott mitt i Roslagens hjärta. Vi har haft en mysig weekend här och nu har jag stannat kvar för att ta emot mina kollegor som kommer senare i eftermiddag och där det blir konferens i dagarna två.
Att säga hejdå till Mr som åkte hem imorse var smärtsamt. Vi går om varandra hela september känns det som, så denna helg har verkligen varit guld värd när tjänsteresor avlöser varandra.

Konferensens sista detaljer är lagda och jag ska vila mig i form i någon timme innan mina kollegor kommer.

Återigen tack för era gratulationer. Jag hoppas att denna graviditet kommer vara den som går hela vägen...

Och vi har vetat det i bra många dagar - vilket helt klart gjort ruvarperioden mer hanterbar.
Plussade redan på RD 4 och på RD 5 fick jag utslag på det digitala.

Det finns inga garantier för något här i livet och många har de gånger varit i veckan då jag funderat på hur jag ska orka ännu ett missfall.
Men man har inget val.
Och som vi resonerat med kliniken, nu kommer man kunna se vad som går fel om det skulle gå fel.
Och behövs det inte väldigt mycket slump och otur för ännu en ofostrig graviditet?

Att få ta klinikens test, se att teststrecket kom före kontrollstrecket - det är något som jag längtat efter.

Jag hade egentligen inte allt för höga förväntningar. Man har ju alltid fått höra att "färskt" är bäst. Och när det färska inte tog sig, så är hoppet inte allt för högt.
Men det färska var ingen blastocyst, vilket den frysta lilla stjärnan var.
En fin blastocyst...
Jag hade redan kollat när skulle få sätta in nästa om denna inte tog sig. Ni som håller på med IVF känner ju igen er när det handlar om att leva genom kalendern...

Att få ringa Falun och meddela detta ska bli så underbart, ett delmål jag satt upp för mig själv i denna IVF-process.
Om 30 min ringer Mr's väckarklocka, och fram till dess ska jag krypa ner hos honom, krama honom hårt, snusa in mig i hans armhåla och bara njuta av att detta gick vägen.
För det finns inga garantier, men det här är ett stort steg i rätt riktning mot att få bli en familj...
Och jag tänker inte missa en chans att kunna glädjas en stund...

När man är på ruvardag 11 med en blastocyst då vet man resultatet - om man testat vill säga...
Då har tiden för ens vanliga mens kommit eller gått obemärkt förbi, eftersom klinikerna tagit in sitt testdatum med marginal.
Då är det 18 dagar sedan ägglossning, och 19 dagar sedan glada gubben kom.


Om 36 timmar är det dags att testa på testdagen.
Jag känner verkligen ert stöd, kära bloggvänner.
Är ni nyfikna?

Jag befinner mig bra precis mitt i min ruvartid. Och som alla IVF-vänner vet så är detta den värsta perioden.
Därav att jag ligger lågt här, men jag kommer åter så snart vi passerat testdatum.

Just nu är fokus på att göra bra saker som får mig att må bra. Jag umgås med människor som ger energi och fyller på annat. Det man kan göra för att må bra.
Och jag har världens bästa Mr som finns här och delar denna resa med mig. Han står där, stabil, trygg och alldeles underbar - med samma mål som mig...

Jag var helt slut efter gårdagens FET. Det var nog mer psykisk trötthet med alla anspänningar, men efter en god natts sömn är jag nu åter på banan.

Mr kunde inte följa med så min mamma gjorde mig sällskap i bilen när vi styrde mot Falun i ett sensommarSverige.
Det var skönt med sällskap och först vid kl 10.45 slappnade jag av när telefonen var tyst. Nu skulle det vänta något på mig!

Väl på kliniken kom de undanträngda känslorna, nu vågade jag känna. Ögonen vattnades och snart ropades mitt namn upp.

Staffan berättade att man tinat ett embryo och det var också det som kommer stoppas in.
Det fanns alltså 2 st kvar!

Själva återföringen, som gjordes av Staffan, var inte så supersmidigt som jag mindes från färskförsöket.
Min bråkiga tapp gjorde det svårt för honom att kunna sätta katetern som ska föra in embryot.
Efter några försök, andra instrument och en hel del svett från min sida, så satt det där.
I en slemhinna på 9 mm. Bara det är en vinst för mig då detta är helt ostimulerat.

Efter bråket med livmodertappen så är jag mer och mer övertygad om att det också är tappen som gör det svårt för spermierna att komma in i livmodertappen.
IVF känns mer och mer som lösningen.

Nu bor det en fin blastocyst i mig och i det får jag vila.
Väl hemma när jag kramade om Mr långt senare på kvällen kom tårarna i bilen mot hans axel. Han grät också, så länge som vi väntat på att återföra något som är våra celler och som ger oss en ärlig chans.
Men man blir luttrad, medveten om att det är embryot som bestämmer, man blir medveten om hur mycket som står på spel.

Nu väntar ruvardagarna och eftersom jag ruvar på en blastocyst så är det inte en fullt lika lång ruvartid.
TD är 9 september.

Intralipiddroppet taget idag - check
Elektroniska godkännandet - check

Nu återstår bara en god natts sömn efter en förhoppningsvis trevlig och lugn kväll som gör att jag får tanka närhet och kärlek, och sedan imorgon bitti bär det av. Har laddat ner lite på Podcast men vet inte om jag är på lyssnarhumör just då.

Det enda viktiga är att embryot överlever tiningen och att det flyttar in. Det är det absolut enda viktiga just nu.

Jag hade bävat för det, men visste också att det händer väldigt sällan 1-2 patienter per år.
Men imorse möttes jag av "tyvärr - det är fullt" när jag ringde och meddelade glada gubben.
Jag kände hur marken gungade till, hur tillvaron svajade till och hur allt hopp togs i från mig. Ögonen vattnades och jag började gråta.
Det fick inte ske - och nu hade det hänt. Sköterskan skulle på möte och lovade att prata med doktorn för att se om jag kunde klämmas in.
Minutrarna var långa innan hon ringde upp efter en dryg timme.
Jo, jag hade klämts in.

Och droppet har jag ordnat att någon annan sätter åt mig här eftersom ingen sköterska i Falun jobbar på helgen.

Nu kan jag slappna av en smula. Ikväll ska ett elektroniskt medgivande göras av Mr.
FET - here we come!