Bara timmar efter förra inlägget var skrivet så damp bomben ner från en klar himmel. Eller klar var den inte, det var nog ganska väntat. Våren och sommaren har inneburit att han fått tagit fullt föräldraansvar för sina barn. Två barn utan gränser och utan projektledare som styrde upp det hela. Nu blev det väldigt synligt vad ett slappt föräldraskap leder till. Socialtjänst, polis och annat som är föräldraskapets baksida blev resultatet.

Beskedet fick mig att tappa fattning helt - det var ju nu mitt liv skulle börja efter ha varit på paus. Jag önskar att det inte fanns några känslor, att jag kunde slänga ut vederbörande med tillhörande 40-årskris, men känslorna finns ju (tyvärr ) där.

Fortsättning lär följa, nu är det ett andetag i taget som gäller...

Missfallsutredningens alla prover är nu klara, även kromosomanalysen. Ett prov fick tas om och man konsulterade Karolinska, men konstaterade att det låg på gränsen men att ingen behandling för det kommer att ges. Vi har sagt att projektet "göra barn" ska återupptas nu i höst. Med skräckblandad förtjusning ska jag in i det igen. Klockan tickar... huset fullt av barn, med ett hjärta så tomt och så redo för det största livet har att bjuda på.

Idag lägger jag kuvertet på lådan med begäran om att få ut mina journaler från KK med provsvar. Om dryga två veckor ska jag på läkarbesök hos en läkare på KK som öppnat eget. Vi får se vad det leder till, men hon ville ha alla provsvar.

Nästan 20 kg är borta på mig, jag mår bättre än någonsin fysiskt, men jag saknar det jag ännu inte fått uppleva, en tomhet större än någonting annat...