Inledningsvis vill jag börja detta inlägg med att poängtera att detta är min blogg, mina känslor och min ventil. Här vänder jag ut och in på mig, försöker förstå mina egna handlingar men framför allt försöker jag förstå mina tankar på ett djupare sammanhang än att bara köpa hur jag regerar...

Det handlar om alltså hur jag hanterar det som sker just nu i vårt hus, där en tonåring just nu har filmkväll med sin pappa.

Jag tycker mycket om hur detta sköts och vilket ansvar respektive människor har i detta som inträffat, och jag vet att många i min omgivning också har synpunkter på hur detta sköts.

Syftet med detta inlägg är att sortera mina egna tankar, bara mina egna.

För ett och ett halvt år sedan, alltså innan bloggen föddes och innan vi tittade djupt i varandras ögon och gav varandra klartecken på att bli fler i vår familj, att skapa något eget - hände det något vi absolut inte väntade oss.

Vi gick i relationssamtal min sambo och jag. Jag skulle inte påstå att relationen var dålig, det handlade mer om att någon utomstående skulle coacha oss i att hålla ihop varandra när det stormade kring familjerätt och socialtjänst.

Det var en mycket bra investering som jag absolut inte ångrar.

Syftet var att stärka oss så att vi i vår tur kunde stärka Bonus när hans umgänge nu började utökas på allvar hos oss.

En söndagmorgon i augusti ropar lille Bonus att Store Sonen står på uppfarten ditskjutsad av sin morfar.

Ett pojkstreck fick bägaren att rinna över och denna gång skjutsades han till Fadern som tillsammans med den Store Sonen skulle reda ut detta.

Den Store Sonen har inget umgänge med sin pappa och har således aldrig varit hos oss förrän den dagen.

Vi pratar om en son som bor 500 meter i från sin fader. En Son som fått styra allt i livet och som fått välja mellan att komma eller gå, men aldrig haft några som helst krav på sig.

Som jag började med att skriva, detta inlägg handlar om mig, synpunkter på hur det beslutet om umgänge togs kan vi ha och ni må tro att jag har synpunkter... men åter till ämnet.

Vi blev helt handfallna. Förmiddagen gick till dag och dagen gick till kväll.

Han ville sova över här.

Hjälp.

Hans far befann sig i en värld jag aldrig sett honom i, så komplett, så lycklig. Hans två söner hos sig, i hans nya familj.

Jag minns än idag hur jag såg på honom att han log i hela kroppen.

Dagarna gick till en vecka.

Det framkom att han ville börja bo hos oss då och då. Ett beslut som sedan undertecknades av son, moder och fader hos de sociala myndigheterna och försäkringskassan.

Samtalen började ta form, jag ställde en fråga på hur han vill ha det om han fick bestämma. Jag sa också att han inte kommer få bestämma, men om han fick ett trollspö och önska vitt och brett, hur vill du då ha det.

Ja, då ville han ha ett rum i gäststugan och han ville komma och gå som han ville. Kanske ingen konstig önskan för en 15 åring som aldrig känt på några som helst gränser någonsin.

Då markerade jag att det går inte att komma och gå som man vill, för vi måste planera vår tillvaro också.

Det knorrades lite.

En dag skulle vi handla färg till rummet och en soffa att ställa där.

Vi hade bestämt att avfärd till möbelvaruhuset skulle ske klockan 15.

Bonus var hämtad, jag hade slutat, vi stod där och väntade.

Han kom aldrig.

Vi ringde, inget svar.

Jag ruttnade.

Efter klockan 16 dök han upp, som om inget hänt, så nonchalant. Vi satte oss i bilen och åkte i väg.

Väl i bilen så sa jag vänligt men bestämt att det hos oss inte är okej att inte dyka upp på avtalad tid och att får man förhinder, då meddelar man sig. Vi är fler som har planer denna fredageftermiddag.

Helvetet bröt lös.

Det blev inget möbelvaruhus.

Han sprang ursinnig i väg till skogen och slängde den största stenen han kunde hitta på min bil.

Han bad sin pappa dra åt helvete och skrek att vi i vår jävla familj hade så viktiga regler.

På måndag skulle avtalet som skrivits hos myndigheterna börja gälla, han skulle bo hos oss den dagen.

För en pojke som är 15 år utan regler och utan krav, så lockade inte vi så mycket med att stå där med en stabil tillvaro och krav och ansvar som vi ansåg var helt relevanta för en 15 åring.

Han kom aldrig den måndagen. Han bad sin pappa dra åt helvete och mig också via sms. Min bil blev nerspottad när jag åkte genom vårt centrum.

Här hade jag önskat att modern i fråga hade stått på sig och skjutsat hem honom till oss, så som överenskommet.

Men nejdå, han måste få välja var han vill vara.

Mamman tog emot och alla våra visioner om vår nya tillvaro gick i tusen bitar och lite till...

Sedan dess har vi aldrig setts, och då räknar jag inte gångerna vi mötts i korsningen men han inte hejat eller när vi sprungit på varandra på kiosken eller affären och han inte hejat.

Hos mig har det vuxit ett fruktansvärt hat. Jag har sett en pojke som inte mådde bra, jag har försökt varit sann mot alla och gjort det jag kunnat i form av att supporta min sambo som många gånger sagt att han inte orkar kämpa för sin Store Son längre. En son som slänger på luren när pappa ringer, som aldrig kommit hit till jul fastän han skulle, en Son som gett upp all kontakt med sin pappa.

Jag är så hatad av den familjen, som Hon som skrev ett brev till sociala myndigheterna med eget namn och vädjade om att pojken faktiskt måste få hjälp eftersom det finns tendenser till alkohol och droger med det olämpliga sällskapet som det för med sig.

Jag vägde för och emot att skriva anonymt, som så många andra gjort i fallet eller att stå med mitt namn.

Jag valde att stå med mitt namn.

Jag avslutade brevet med att återigen poängtera att syftet med brevet var att kunna hjälpa honom, att ta mitt ansvar som medborgare när jag ser att någon inte mår bra och inte har de bästa förutsättningarna för att lyckas.

Enligt sociala myndigheterna så finns det inget som kan göras, eftersom familjen är så hel och ren. Det är ingen missär, det är en sååå vacker yta, det gör det svårare att komma åt...

Hatet har vuxit. Senast förra veckan var jag på kommunens insats för styvfamiljer, en öppen mottagning. När samtalsledaren frågar mig varför jag sökte dit, så var svaret enkelt.

Jag trivs inte med mig själv när jag känner sådant genuint hat. Hat är ett starkt ord, och jag hatar verkligen.

I natt ringde alltså telefonen. Den Store Sonen hade fått åkt polisbil hem efter att ha påträffats dyngfull på stan. Han hade sagt till sin mamma att han skulle vara hos grannen och spela tv-spel. Så där ja...

Mamman orkade inte längre och hade fått sig en känga, liksom även polisen.

Pappan, som inte träffat sin son annat än på utvecklingssamtal på dessa 1½ år åkte och hämtade hem sin son...

Han sov inne hos Bonus i natt.

Han har varit med oss hela söndagen och jag har bitit ihop. Vi har skrattat, pratat, om än ansträngt, och jag har verkligen försökt bjuda till. Hatet ligger och gror.

I natt ville han sova hos oss ytterligare en natt.

Som jag sa, vad jag tycker om hur de andra, inklusive min sambo hanterar detta, lämnar jag åt andra och bedöma.

Nu ligger han i vår soffa, under min pläd och har filmmys med sin pappa.

Hatet gror hos mig, och jag kan inte acceptera att jag känner det.

Min sambo vill att jag ska sitta med, vara en del. Men jag kan inte, det går inte. Jag har så förbannat svårt att känna mig som en del av dom, så är det bara.

När jag idag stod i tvättstugan och strök Bonus kläder och drömde mig bort till kläder i storlek 56, så kunde jag känna en stor tacksamhet över att Bonus var 5 år när vi träffades, det var så mycket lättare att knyta an.

Hur ser morgondagen ut?

Väljer han att stanna kvar när vardagen knackar på dörren och man inte längre får bada bubbelpool fyra gånger på ett dygn? Förmodligen inte, när vi täpper till och ställer krav, kommer han att dra till mamma...

När hon täppte till i natt, drog han till oss.

Att dom tillsammans ska täppa till och stå enade, det finns inte på världskartan för min sambo...

Fortsättning lär följa...

Livet svänger snabbt, ikväll har vi varit barnlösa, agerat barnlösa och jag har drömt om min kommande familj... för komma ska den. En middag på fin restaurang, en sväng ute och taxi hem... en del av livet där jag faktiskt kännt mig mest bekväm på sista tiden. Det är så barnfritt över det på något vis,,, Jag har tagit vara på det och njutit av varenda droppe av Amaronen. Hem kommer vi strax före midnatt. Telefonen ringer, en polisbil uppenbarar sig och nu har vi en tonårig i rummet bredvid, aspackad.Med mig händer det mycket just nu i denna stund, tankarna och chocken släpper inte taget och jag skakar där jag ligger i sovrummet bredvid den store sonens tillfälliga sovrum. Tankarna är så mycket djupare än att vi just nu har en aspackad tonåring som fått åkt med farbror blå hem från stan.Tankarna ligger på ett plan att jag längtar så oerhört efter att få känna mig komplett, få rättigheter i mitt egna hem...Hat, vrede, frustration och rädsla är tankar som samsas i natten. Jag har anmält till sociala myndigheter att detta kommer att hända, två gånger på tre månader har det hänt. Pappan har blivit slagen, jag har fått min bil slagen med sten på. Idag får dock pappan vara just far och förälder och jag, vem är jag? Den elaka tanten som tycker att alla har rätt att må bra, att stöd är till för att få...I natt är jag glad att jag tog mod och fattade beslutet om en anmälan för ett drygt år sedan. Jag är hatad för det och det bor en rädsla i mig, rädsla för min sambos barn. Det var ju inte så här livet skulle te sig...

Jag saknar inte den enorma stress vid sex som vi levt med i ett år. Inga sura miner om någon inte orkar.

Jag saknar inte perioden efter ägglossning då minsta lilla, och då menar jag verkligen minsta lilla hugg/känsla/tyngd/smärta överanalyserades och gav hopp eller förtvivlan. Uteblivna symptom eller symtom som kom...

Det är en mäktig och märklig resa att göra barn... om det nu var så lätt att bara göra.

Jag saknar att få hoppas, få drömma sig bort 9 månader och fundera om man är föräldraledig då.

Sista vintern utan barnvagn.

Sista nyår utan barn.

Sista sommarsemester utan barn.

Det saknar jag, att få resa i väg i dagdrömmarnas land, om så bara för en stund.

Mina lyckligaste stunder under förra året var helt klart när jag kissat på en pinne och faktiskt var gravid. Vetskapen att vi lyckats, det finns inte mycket som slår det.

Jag kände mig komplett då.

Jag saknar den känslan något helt ofantligt mycket...

Trots att vi lever i bebisfabrikens paus, så börjar jag så smått känna hopp.

Innan detta år är slut hoppas jag av hela mitt hjärta att vi ger varandra klartecken att fortsätta resan mot ett eget barn, vårt gemensamma barn.

Jag önskar vi var där nu...

Innan jag säger tack och hej så förtjänar du att få en kommentar till din så vidriga kommentar. Jag hoppas du mår gott när du skrev den och mår ännu bättre nu.

"Var glad att du får vara bonusmamma!"

Vet du, det är ingenting man "får" vara. Det är ingenting du kan välja att vara, det är något du per automatik blir när du träffar den finaste kärleken som haft en familj sedan innan.

Jag är barnlös och fick en barnfamilj på köpet - jippie!

Nä, vet du det är faktiskt inte så det ser ut.

Att jag längtar efter en familj har ingenting med att vara bonusmamma att göra.

"Det spelar väl ingen roll om det finns biologiska band eller inte?"

Vet du, för mig gör det faktiskt det.

Kanske är det inte de biologiska banden som styr, det är handlar mer om att få vara mamma, att få vara en mamma och en pappa, ett vi. Något vi skapat, som är vårt, där ingen har någonting att säga till om än vi.

"Är trött på att du inte uppskattar nått i livet o bara berättar hur synd det är om dig" 

Sluta och läs då. Detta är inte en blogg där jag njuter av livet, detta är en blogg som handlar om min längtan och den är svart och mörk. Vill du läsa om livets vackra får du söka dig en annan blogg.

"Uppför dig som en vuxen människa och visa bonus hur man är en förebild istället"

Vet du, din onda människa, att det gör jag varje minut Bonus är hos oss.

Jag håller tillbaka mina tårar och försöker visa honom en annan sida än vad han får serverat hos sin mamma.

Jag försöker visa på att det inte spelar någon roll vilka kläder han har på sig, vi älskar honom ändå!

Jag försöker visa att man ska heja på varandra - även om hon säger att han aldrig får heja på oss.

Jag försöker berätta för honom att man får tänka på varandra ändå, även om hon säger att han aldrig får tänka på oss.

Jag försöker visa att mamma har det bra, fastän hon berättat för honom att det enda hon gör när han är hos oss är att gråta och längta efter honom. Eftersom jag inte anser att ett litet barn ska ha det på sitt samvete så försöker jag få honom att försöka se att hon faktiskt har det bra.

Jag skulle kunna bemöta hans frågor på kvällskvisten när han ropar in mig till rummet och undrar om mamma gråter, genom att bara skratta honom i ansiktet och säga att jag struntar fullständigt i vad den bittra människan gör. Men jag gör inte det, jag gör det som är bäst för honom, försöker ge honom lugn och ro.

Jag visar honom en värld där ute som är god, som är full  av godhet och kärlek.

Att du säger att åt mig att jag ska bete mig som en vuxen människa, det gör ont...

Det känns obehagligt att få en sådan kommentar. En blogg handlar inte om att stryka någon medhårds hela tiden, men denna kommentar vad det mest oförskämda jag varit med om.

Du lyckades - få mig ledsen...

Den senaste kommentaren på föregående inlägg gör att jag inser vilka risker det finns med bloggandet.

Jag är alltid mycket försiktig med vad jag kommenterar hos folk, eftersom jag som läsare inte alltid har hela bilden.

Kommentaren du din anonyma skrev träffade exakt där den skulle tydligen...

Var glad att får vara Bonusmamma?! Den kändes...

Jag säger tack och hej på ett tag ... och konstaterar att det gör ont, så ont att tårarna rinner hejdlöst.

Sökes: En stabil vardag att luta sig mot.

Jag är så trött. Ledigheten är över och besvikelsen över att det inte blev som jag önskat är stor.

Många har de stunder varit där jag funderat på om jag verkligen pallar med detta liv som bonusmamma.

Jag är trött, slut och less.

Kärleken till min sambo är enorm, men detta livet gör mig inte riktigt bekväm. Det är en jobbig insikt och jag inser att vi måste jobba tillsammans på att hitta en lösning.

Jag är som en svamp, suger åt mig allt. I helgen har Bonus mantra varit "Jag vill aldrig dela min pappa med någon"

Meningar som "Ni får aldrig bli en mamma och en pappa" gör ont.

Jag borde vara vuxen, skratta och åt hans förmåga att uttrycka sig, men inom mig finns det en stor del som blir ledsen.

Just nu är det enda som bär mig, ett hopp om just vi ska bli mamma och pappa...