Jag har alltid försökt hålla Mr utanför mitt gamla liv, för hans skull, för vår skull och för att jag inte vill att han ska se mig så ledsen som jag oftast blir när jag tvingas till kontakt med min fd sambo.

Men nu blir det oundvikligt då vi blir sambos.
Bekräftelser från tingsrätt och Kronofogden ramlar in.
Varje gång jag ser dessa kuvert så tänker jag hur fan jag kunde hamna i det här? Bland lögner, skrik, bråk och inte en enda möjlighet till att föra en vettig dialog utan lögner.
Jag skäms för det liv jag levde.
Nu finns det möjlighet till ett helt annat liv. Nu är vi två som drar jämlikt, två som ser varandra, två som kommunicerar, det finns sparkonton och framtidsplaner.

Ändå har jag nyss vaknat upp efter en natt med en obehaglig dröm efter ett timlångs samtal igår då jag blev stormtokig. Han vägrade lämna igen min skoter, men nu när advokaten ligger på så låter det helt annat, till henne. Iiiiiinga probem - men när jag sedan kontaktar honom för att få hit skotern så vägrar han. Ta bort från Kronofogden så får du tillbaka den, låter det. Utpressning och hot, något jag borde vara van vid det här laget.
Men vänjer man sig någon vid något som känns så långt från det liv man lever?

Det nya flyttar in, framtidsplanerna tar form, ett gemensamt liv planeras. Men det gamla finns kvar och kan inte längre hållas ifrån honom.
Mr vet om allt, men jag vill inte att han ska se mig ledsen.
Och imorse vaknade jag upp ur drömmen, huset såldes, skulle rivas, jag hade ingenstans att bo. Paniken var ett faktum. Bygga nytt på samma plats och bo kvar?
Jag vaknar upp av en kyss och en påminnelse om hur älskad jag är för den jag är. För även när tårarna rinner av utmattning och av känslan att någon bara ignorerar och spelar oberörd inför hundratusentalskronor i skulder, så finns där handlingskraft och ett jävlar anamma. Det ska bli ett slut på det här. Två år har haft henne och i två år har han haft på sig att lösa sina skulder till mig och min familj.
En månad kvar av Tingsrättens anstånd, sedan måste jag bestämma mig om stämningsansökan ska bli verklighet.

Den frågan får jag ofta när det nu är ett faktum att vi ska bli sambos inte bara praktiskt utan också teoretiskt.
Känns det bra då?
Och varje gång dröjer mitt svar.
Inte för att jag är osäker över svaret, utan för hur jag ska formulera det.
Hela den här kärleksresan har ju kännetecknats av ett lugn, en respekt, en värdighet och en mognad.
Det har inte varit en himlasprakande passion som fått mig att tappa behärskningen och förnuft.
Jag har varit lugn och avslappnad hela den här resan. Trygg.
Visst har vi stunder av passion och kåthet för att uttrycka mig grovt, men i vårt vardagliga så känns tryggheten och samhörigheten så mycket större än den där känslan som finns när man kan spränga alla gränser med gnistorna som sprakar.

Förberedelserna pågår för fullt.
Imorgon träffar Mr mäklare inför försäljningen av sin lägenhet.
Det känns lugnt, bra och sååå fint.

Vardagen har knackat på för oss.
Vi delar vardagen och det är ju i den man ska trivas.
Sedan är det ju viktigt att se varandra även utanför vardagen också och det tror jag att vi får jobba på.
Och jag kommer sakna dejterna, det där pirret, den där osäkerheten, den där första tiden som man har som nyförälskad.

Så ja, det känns mer än bra.
Tänk att jag kom hit, att få ingå i en normal relation och det går inte en enda dag utan att jag är tacksam.
Tacksam också att det inte finns barn i bilden. Jag hade inte klarat någon annans barn just nu.

Så när jag hör bilen på uppfarten fylls jag av en värme som fyller hela mig och får mig att känna mig trygg och lugn.
Vi fann varandra, och nu kommer sambolivet och knackar på.
Många tankar och känslor för oss båda men då vi är otroligt duktiga på kommunikation så är vi båda övertygade om att vi kommer kunna ta oss igenom varje gupp på vår gemensamma resa.
Here we go...

Jag har vaknat upp efter ytterligare en natt av drömmar, orolig natt där jag vridit mig - låtit och sovit oroligt helt enkelt.
Drömmarna har varit liknande båda nätterna - och det är smärtsamt att erkänna att jag drömmer om honom, min förra sambo.
Blir så förbannad på mig själv att han ens får hoppa in i mina drömmar.
Men jag vet också anledningen - allt har rörts upp igen. Genomgång av likvidavräkningen som upprättades för 1,5 år sedan. Då vi då var överens. Hur han förstod de hundratusentalskronor jag plöjt in genom åren och lät mig ta de 20000 kr som blev kvar när allt skulle delas.
Vi bråkade aldrig om det, jag gjorde aldrig anspråk på alla tusenlappar jag pumpat in. Vi lät udda bli jämnt, och vi båda visste att vem som betalat vad. Jag resonerade också som så att vi då hade gemensam ekonomi och då kan jag inte göra anspråk, vi levde i en samborelation och med det kommer också att man hjälps åt.
Han skulle göra rätt för sig, mot min familj för dn stora skulder som finns. Allt finns det papper på. Skuldebrev och bekräftelser.
Pengarna uteblev. Historier som liknade varandra, jag ska bara...
Snart, jag ska bara.
Och så huvudet i sanden, som så många gånger förr.
Någon egentlig skada har det inte varit för oss, men det har varit otroligt irriterande att han fått leva ett liv mot sin nya familj som han egentligen inte ens har möjlighet till.
Det stör lite, men jag försöker att tänka att han innerst inne vet.

I februari ruttnade jag, en kontakt med en advokat.
Dags att göra upp.
Få någon annan som skriver avtal och som det blir lite tyngd bakom.
Och nu pågår dialogen, det river upp.
Han hävdar att han har rätt att få pengar efter husförsäljningen.
Något vi då var överens om, ljuder det annat om nu.
Det handlar om 20 000 kr mot ca
700 000 i skulder.
Men det lämnar en tagg hos mig.
Att han ens har mage. Han säger sig ha anspråk på annat som jag inte vill nämna eftersom det väldigt lätt kan identifiera mig.
Sveket rivs upp, jag drömmer om vårt uppbrott och hur jag kämpar och kämpar för att få honom att stanna.

Med Mr pågår just nu inflyttning. En härlig och mysig tid. Önskar bara att jag slapp vakna svettig med lakanet helt söndervridet runt min kropp efter oroliga nätter.
Igår pratade vi ekonomi.
Tårarna forsade på mig, det går inte att säga varför.
Är det av lycka? Att det är verkligt, att vi ska ha ett liv tillsammans nu?
Minns jag alla magknip med ekonomi i min förra relation?
Tårarna forsade och jag hulkade.
Det här är så laddat för mig.
Jag reste mig och bor i mitt egna hus, är inte beroende av någon annan.
Och nu ska jag in i något igen...
Något så annorlunda, så tryggt, så oförstört, så moget och så värdigt.

Lugnet har lagt sig här hos oss.
Projektet garderober är snart klart och det hela lördagen och fredagskvällen bestod av bygg bygg och bygg. Igårkväll kunde jag se slutet på det och det blev såååå bra. Idag ska Mr hämta lite fler grejer som han kan fylla garderoberna med.
Det känns bra inom mig, det känns rätt och fint.

I sovrummet bredvid mitt så finns det nu en stor garderobssektion.
Mamma kom på inspektion igår och utbrast "men nu finns det ju ingen plats för övrigt där".
Och vi alla tre visste vad hon menade. Nu går det inte att ha något barnrum där.
Precis sådana grejer stressar Mr, det ständiga pratet.
Jag har de senaste dagarna taggat ner på det och det har känts förvånandsvärt bra.

Imorse njöt vi av helgmys med frukost på sängen, morgon-tv, händer som höll varandra och ögon som möttes och vi båda log genom varje millimeter i hela kroppen.
Pussar, kyssar, mys i kvadrat och härligt underbart morgonsex.
Konstigt, jag tycker vårt sex blivit bättre den sista veckan.
Inte för att det någonsin varit dåligt, men det har blivit en nivå djupare och innerligare.

Det känns som att vårt samtal i måndags fick oss att komma ut på andra sidan och så mycket mer innerliga och ärliga. Vi vet vad vi båda vill och står.

Ute är vårvindarna underbara. Det knoppas och vårsolen gör verkligen sitt till. Att få sitta på altantrappan med Mr bredvid mig är verkligen en stor rikedom.

När jag köpte mitt hus och när renoveringen pågick fanns det någonstans i mitt bakhuvud att det kanske någongång i framtiden skulle bo fler än en person här.
Jag tänkte praktiskt och försökte tänka att det en dag skulle kunna bo en familj här, om inte så är det lättare den dagen man vill sälja.

Jag är ensam hemma. Mr är på hockey med en leverantör. Jag plockar i hyllorna eftersom Mr uttryckt att han skulle vilja ha sina grejer i badrummet också. Naturligtvis, det förstår jag.
Jag har haft ytor att sprida ut mig på, den smarta förvaringen har funnits där men inte behövts användas om man säger så.

När Mr kommer hem senare ikväll så finns det ett skåp till honom i badrummet och en sida i badrumsskåpet är hans.

Det är en spännande process, men också fylld av tankar och känslor. Jättekul och allt känns bra. Hjärtat är varmt och jag känner mig trygg.
Men taggen finns. Alla år jag gav till någon annan, han som inte ens svarar på advokatens brev om en uppgörelse innan det blir stämning.
Jag mötte honom idag, eller bilen om man säger så. Det kändes.
Det nya livet är bra, jag vill inte byta bort det, men känslan kan ibland gripa tag i mig och ruska om med fullt obehag.

Vi vaknade strax innan klockan 5, mötte varandra sömndruckna och härligt avslappnade och utvilade på samma gång.
Lustar som möttes och den tomhet jag känt de senaste dygnen suddades sakta sakta ut, bit för bit.
Underbara känsla.
Jag var så rädd att den tomheten skulle bestå, att värmen till honom aldrig skulle komma tillbaka.
Bit för bit, steg för steg och ikväll ska vi köpa garderober och påbörja ett stort steg för honom.
Jag får respektera det, att detta är stort och viktigt för honom - trots att jag är så mycket längre före honom.
Det finns en verklighet - han har rätt. Det har bara gått 7 månader.
7 underbara månader...