Min längtan finns där och börjar bli lika stark som förr.
Längtan efter att få bli mamma, få ett sammanhang. Min allra djupaste och innersta längtan och önskan...

Den är skör, den är så förknippad med tårar och rädsla, hopp och förtvivlan.
I ett år var den borta för att nu komma tillbaka - mitt mål här i livet.
Ett besök på sjukhuset idag fick mig att passera de där korridorerna, minnas glädjen men också sorgen.
Kände mig just då väldigt ledsen och ensam. Önskade att någon var med mig, så att det gamla inte skulle få ta lika stor plats.
Kom hem och viskade just det - att nästa gång vill jag att du är med mig.
Med skämtsamt tonläge viftades det bort. Min ömma tå, mitt bevis på att han betyder mycket för mig. På inget vis elakt men det lämnade en besk eftersmak hos mig.
Vid middagen diskuterades vänner och ålder.
"Vid den åldern ska allt sånt vara klart..."
Syftandes på barn, skrikiga nätter och bajsblöjor.
Jadu kära Mr, om man fick bestämma ålder på när man skulle "få" barn ...

Inom mig växer beslutet sig allt starkare, jag tänker följa min längtan och dröm även om jag ska vandra den resan själv...

Jag vaknar upp denna julaftonsmorgon med Mr vid min sida, som ofta den sista tiden.
Han viskar i mitt öra att tomten varit här med ett morgonpaket - ett underbart te från NK.

Julen är här och som jag längtat...
Längtat och längtat i kubik.
Första julen i mitt hus, med nya traditioner och den andra julen utan Bonus och hans pappa. Första julen känns ju alltid lite extra.
I år känns det bara harmoniskt.
Visst skar det till igår när Bonus ringde och önskade God Jul och tackade för julkortet.
Ögonen tårades där i soffan, mitt under uppesittarkvällen.
En påminnelse från ett liv så långt borta från det liv jag idag lever. Ett liv som jag tvingades skapa, som blev så bra.
En röst slängde mig tillbaka till ett liv i en dysfunktionell familj där jag aldrig kände mig komplett eller kände mig som den jag är.
Det gjorde mer än ont att höra att han inte var hos pappa eftersom vi alltid haft honom på 23 december fram till lunch. Det var vi som klädde granen och hade våra traditioner.
Jag samlade ihop mig där mitt i vuxenmyset i soffan och andades lugnt och tvingade mig att tänka på att jag inte svikit honom.

Jag känner lugn, harmoni, ro och frid.
Jag önskar mig ingenting, bara att julen ska gå sakta. Att vi ska få tid för varandra, gå på bio, prommisar, ut och äta, middagar hos släkt och vänner. Vi två, hand i hand.

Jag vill önska alla er läsare en riktigt god jul. Tack för era kommentarer - de har verkligen uppskattats.
Nu tar jag sats för julen och börjar med att skjutsa Mr till hans familj där han ska fira jul. Ikväll ses vi igen och firar den katolska julen.

Jag är hemma från jobbet redan. Tände upp en brasa i kaminen som installerades i veckan. Underbara sköna värme i det redan varma och ombonade hemmet.

Kände att jag ville komma hem före Mr idag, bara få vara lite för mig själv efter en oerhört hektisk jobbvecka. Jag har blivit bortskämd med att komma hem till dukade bord nästan varje dag denna vecka. Levande ljus i husets alla hörn, dukat och serverat. Underbart!
Jag är så lycklig med honom, så trygg och så tacksam över hur mycket vi uppskattar och ser hos varandra.
Jag ler från öra till öra och njuter varje minut i hans sällskap, även om det givetvis har blivit mer vardag nu när vi nästan alltid bor tillsammans.

Vi ser båda fram emot julen med en stor varm känsla inom oss.
Jag skäms bort med adventspresenter som han överraskar mig med.
Helgen kickstartar vi med en gourmetmiddag ikväll, julmusik i kyrkan imorgon och julgransfix under helgen - allt för stämningen skull.

Det känns som att mina blogginlägg blir så likadana nu mer. Allt är bra och jag mår bra.
Jag skulle kunna skriva om annat - om att jag träffat Bonus mamma, att jag haft upprivande kontakt med min fd sambo, att skickat julkort till Bonus.
Men nej...
Det känns inte viktigt. Men kanske bloggen blir mindre läsvärd nu när allt är bra, för en stund.

Det gamla spökar i mina drömmar ibland, och i det verkliga livet ibland, sätter tilltron och tilliten på prov.
Men då fångar han upp, kramar om mig och visar att han verkligen är någon att luta sig mot.

Om några timmar kommer han hem, då ska vi göra oss i ordning för en kväll på stan.
Fram till dess ska jag vila och vara med mig själv och känna decemberharmoni i husets alla vrår...

Klockan har passerat halv två och jag ligger hemma hos Mr, där vi sover i natt eftersom det vankats julfest med Mr's jobb. Och respektive...
Så trevligt det var och såååå nervös jag var innan eftersom alla varit så nyfikna på vem Mr träffat.
Och tydligen talar han en hel del om mig på jobbet...

Och som jag blivit sedd ikväll. Pussad på, presenterad för. Ja, han kan min Mr. Mr är ju chef på sitt jobb så han hade en formell roll under festen men han såg ändå till att jag hade det bra och fick tillräckligt med uppmärksamhet. Han var så stolt över mig och det gjorde mig så varm i hjärtat, för åååå vad jag är stolt över honom - den trygga och stabila person som han är.
Två starka personer, två viljor, två liv - men ett fantastiskt sätt att kommunicera med varandra har vi.

Jag är så glad att jag gav honom tid där i augusti och lät honom få tid och utrymme.
Idag har vi något såååå fint och jag känner mig på att vi kommer att få något ännu finare en vacker dag.
Jag är värd det här...

På fb är alla statusuppdateringar ärligt uppriktiga - jag är lycklig just nu.
Jag har fått lära mig vad som får mig att må bra och vad jag vill ha i ett förhållande.
Allt borde vara frid och fröjd och det är det. Jag längtar som en tok till julen och ser med spänning fram emot allt vi gör tillsammans.
Jag känner att jag lever livet fullt ut...

Men så kommer det över mig ibland.
Taggen i hjärtat, sveket och sorgen.
Jag försöker leva här och nu, glädjas åt allt det fina som jag har och som Mr och jag nu går igenom.
Därför blir jag så arg, att den där taggen inte kan lämna mig, försvinna och aldrig mer komma tillbaka...
Jag är glad och lycklig så snälla dra inte ner mig genom att sticka in den där taggen och få mig att bli påmind om smärtan och sveket.

Men det är väl just detta som kallas process...
Det sägs att sorg tar 3 år att blekna och så kanske det är...

Nu ska jag krypa upp i soffan hos Mr med en kopp glögg och bara vara... och bli pussad på.

Vi har hittills umgåtts på helgerna, och någon strödag i veckan. Under vardagarna har Mr ett intensivt jobb som han är hängiven och en rik fritid. Vi har helt enkelt haft kvalitetstid.
Jag å min sida har ju en del saker att göra under veckorna, plocka och handla för att kunna ägna helgerna åt kvalitetstid med varandra.

I början av vår relation klargjorde Mr där i mitten av augusti att han behövde tid, och just därför har jag legat lågt och kanske inte alltid uttryckt mina behov av att utöka tiden eller att få besked i var vi står.
Jag har väl heller inte känt att jag behövt haft honom upp o mig. Jag har njutit rätt gott av ensamtid och att få guldkant tillsammans.

Nu är det söndagkväll och bredvid mig ligger han. Jag har tillbringat en timme i tvättstugan medan han glatt packade in i diskmaskinen och sedan kollade på sporten.
Vi pratar logistik inför morgondagen med vetskapen att vi får några vardagsdagar tillsammans.
Jag känner mig obekväm som plötsligt blir trött och vill krypa ner i min säng.
Han kysser mig ömt och säger att jag inte ska tänka så - vi kommer få uppleva massor av nya saker nu när vi börjar få av varandras vardag också.

Jag är så glad och tacksam över att det helt och hållet är på hans intiativ, och att han fått hålla i taktpinnen.
Det här känns bara bättre och bättre...

I takt med att tvättmaskinerna går oftare, matkassarna fler, toapappret som snabbare tar slut och tvättkorgen mer innehållsrik så kände jag att jag verkligen borde ta tag i den där asken som ligger längst ner i mitt skåp.

Våra förlovningsringar.
En dyr och exklusiv historia som bara ligger där.

Idag besökte jag en guldsmed för art kolla.
Våra ringar var otroligt massiva och jag får förvisso många gram för dem, men eftersom mina ringar var tre till antalet som satt ihop som en och innehåller stenar - så blir det ändå bara 10% av priset som betalades.

Fick tips av en butik att besöka grannstaden där det finns en mycket duktig guldsmed som designar nya och jag fick ett uppslag på hur jag skulle vilja ha ringen.
För nu blir det så - jag gör om våra ringar och gör en stor blaffig ring till mig.
Så blir det...
Och ångrar jag mig och känner att det påminner för mycket om det vi hade, så kan jag alltid sälja det sedan. Jag får ju ändå ingenting för varumärket.
Men till dess drömmer jag om något fint på höger långfinger...

I morse slog det mig, med en kram i tårar - att det är just därför jag älskar honom så.
Han observerar direkt när något är fel. Jag är väl inte direkt supertydig när jag känner mig lite ledsen, och vill gärna att han själv ska inse - vilket ju är helfel men också typiskt kvinnligt tänker jag.
När jag då svarar "det är inget" fastän jag snörvlar och har tårfyllda ögon så rycker han tag i mig, möter min blick och säger att han visst ser att det är något.
Jag säger att problemet är mitt, det är jag som blir ledsen när vi pratar missfall, cellförändringar, familjelycka, ultraljud, Cytotec och allt det där.
Det är också då han säger åt mig att han vill lära sig att göra rätt, han vill kliva ur sin fyrkantiga bubbla som han levt i så länge, utan att behöva ta hänsyn över någon annan.

Jag tycker det är så otroligt fint att säga så, att erkänna att man vill lära sig, att man är intresserad av andras behov och reaktioner. För det är så himlens lätt att bara fortsätta att tro att mitt egna spår är det bästa och mest rätta.
Imorse tackade han mig särskilt för att jag utmanar honom, att jag inte är någon person som accepterar allt utan att faktiskt ha en egen åsikt.
Och så har jag blivit.
Nu om någonsin har jag insett att min åsikt också har en betydelse - faktiskt den allra största betydelsen i mitt liv.

Jag är så innerligt tacksam att det bredvid mig ikväll ska sitta en stabil och seriös Mr, som är starkare än mig själv och som orkar när jag inte alltid orkar.

Tacksam var ordet...