Idag när jag hämtade upp min mamma för mamma-dotter-kväll så sa jag det; jag känner mig vilsen.
Jag gör det. Men inte på ett negativt sätt. Jag känner mig så vilsen och kan inte känna igen mig själv i den tillvaro jag nu lever.
Jag umgås med så fina människor. Jag har uppriktigt sååå roligt och det är in den biten jag inte känner igen mig själv. Jag - ha roligt? Jag - stänga krogen? Jag - ta ytterligare en drink? Jag - luta mig i någons famn?Jag - umgås med dessa, vad kan jag tillföra? Vänskap utvecklas och berikar min vardag något helt enormt.
Jag får hoppa in i andra kompisgäng och får se sidor av mig genom andra.
Det är verkligen annorlunda att få göra den här resan som vuxen människa - att få hitta sig själv.
Jag har inte riktigt hittat mig själv ännu, den nya jag. Fast min psykolog säger att är mitt äkta jag, snarare än mitt nya jag. För det är just det jag nu uppskattar som jag uppskattade och värdesatte innan jag flyttade ihop med min fd sambo.

Den här veckan har varit sååå rolig. Och det är roligt jag ska ha det. Jag har verkligen blivit så väl omhändertagen och haft fantastiskt roligt.
Jag har lite att ta igen där som sagt...

Och bloggarna har överösts med plus i alla dess former.
Och då kom det. Längtan.
Den som ligger där i träda, tyst utan att göra sig påmind i någon slags panik.
Jag googlar orden och kommer somna med vetskapen att jag ikväll för första gången sökte information om hur jag ska kunna bilda familj på egen hand.
Min mentala tidsplan ligger en bra bit fram i tiden, men idag känns det skönt att jag vågat söka information.
Jag hoppas givetvis att det inte behöver bli verklighet.
Och kanske kommer jag inte se det som en skam eller känsla av oduglighet den dagen det blir ett faktum för mig.
Idag googlades orden...

Idag städades källaren ur och byggarbetsplatsen nere blev just exakt så som jag ville ha det, om inte ännu bättre.
Alla materialval är genomtänkta och elektrikern har verkligen anpassat mig hem efter de funktioner jag önskar.
Att få packa upp hela huset från landet in i mitt nya hem är en stor och överväldigande känsla.
Bra precis 7 månader senare börjat mitt hus likna ett hem, inte bara en byggarbetsplats.
Jag tvättar sängkläder och handdukar på löpande band, då lukten från vårt tidigare hem sitter starkt inrotat i allt.

Jag ser mig omkring och känner en glädje och lättnad, huset är mitt, bara mitt. Jag ville ha ett hus att läka och glädjas i.
Jag har tjuvstartat med det, hela huset speglar verkligen min själ.

Ett telefonsamtal. En fråga om när relaxen ska invigas. Jag svarar artigt på frågan. Han frågar om hela huset ska vara fullt med folk. Jag svarar uppriktigt att det blir en Bollinger och jag, just bara jag, just för att jag vill. Det är mitt avstamp.
Han frågar om han får komma, ta ett premiärbad med mig.
Inom mig skrattar jag högt, han fick känslor - när han själv drog sig tillbaka och fick skrämselhicka.
När jag började leva, skratta och vara, då blev jag intressantare.
Mina känslor är tyvärr som bortblåsta, men jag njuter av att välja och känna att jag har kommandot över mitt liv igen...
Underbara ljuvliga känsla!

I skrivande stund är rörmokaren hos mig och skruvar ihop badkar, förbereder för hopkoppling av fjärrvärme och golvvärme. Handdukstorken ska sättas upp, tvättfat skrivas upp. Ena källarrummet målas en sista gång idag.

Elektrikern ska peta in spotlightsen i trappen under morgondagen, och skenan i tvättstugan ska fyllas på med riktade spotlights. Golvvärmen på plätten i hallen ska sättas samman och ekdetaljerna i trappen ska oljas in.

Förstår ni hur nära det är!

Mitt hem, mitt älskade hem - här ska det levas, livet ska levas fullt ut, in i varje detalj.

Ikväll åker jag och min älskade lilla kusin som får vara standby för det syskon jag aldrig fick, iväg för att köpa helkroppsspegel. Bit för bit, så ska mitt hem bli en del av mig - och huset ska fortsätta att få sin själ.

Det är nära nu...

Jag går i terapi och genomgår EMDR-behandling. Nu har det varit uppehåll i tre veckor så det var onekligen skönt att ha det behandlande samtalet i veckan med någon som varit med hela resan i destruktiva familjer och relationer.

På mig hade jag en gammal, säkert 10 år gammal blommig tröja. En tröja som jag gärna har när jag skrotar runt hemma, men aldrig skulle ha på jobbet. Eftersom jag behövde få lite andrum efter behandlingen så blev det inget jobb efter, så jag skrotade på mig den där tröjan till psykologen.

Vi började som alltid med en lägescheck och jag kunde inte låta det undgå henne att jag faktiskt kan närma mig känslan av frid nu när huset närmar sig att bli klart. Jag har en intensiv vecka kvar med hantverkare dygnet runt, men jag tror att jag redan nästa helg kommer kunna ta mig ett bad i mitt egna badrum.
I helgen ska garage målas och marksten läggas. Det kommer bli så fint, och det är just bara mitt. Mitt mitt och ingen annans.

Jag känner så djupt inom mig att detta hus kommer ge mig möjlighet att läka och hitta mig själv.
Jag är en bra bit på väg men har några sista pusselbitar att lägga innan jag är mig själv igen.

Vi pratade om sexet.
Hur det går.
Som jag tidigare skrivit så har jag inte kunnat få orgasm utan att drabbas av den största sorgeattack som finns. Helt okontrollerat efter en orgasm så brister det för mig och jag slungas tillbaka till sveket. Jag gråter, skriker och kan inte kontrollera det vilket har gjort att jag hållit igen för att inte hamna där.
De senaste veckorna har jag märkt skillnad och jag hävdar bestämt att det är ett behandlingsresultat.
Jag kan njuta av sex nu. Jag blir inte ledsen, jag njuter fullt ut!

"Du blomstrar nu" sa hon och tyckte att tröjan symbolerade var jag befinner mig någonstans.
Och sedan sa hon något som hon egentligen inte visste något om, men som stämmer otroligt bra.
Mannen jag träffade i vintras. Han som helt plötsligt inte hade tillräckligt starka känslor för att kunna fortsätta. Han som fick se mig som sårbarast, totalt öppen och naken.
Hon sa att det inte skulle förvåna henne om han blev förtjust och fick känslor nu när jag visar upp en självsäker, oberoende, stabilare sida.
Och så blev det.
Han har börjat höra av sig igen.
Mig berör det inte och då är det tydligen ännu mer intressant.
Och inom mig njuter jag en smula...

En av mina medarbetare har fått barn. En graviditet som varit helt hypad på jobbet. Det har varit babyshower och allt plus lite till. I höstas gjorde det förbannat ont.
Gissningslekar på namn och inte en enda fikarast utan att exakt alla kvinnor skulle ha synpunkter om magar, graviditet och förlossning.
Då bet jag ihop. Gick oftast därifrån.

För någon vecka sedan skulle flickebarnet visas upp och veckor innan förbereddes det hela av våra kvinnor på jobbet. Så upphöjt och stort. Jag hade tjänsteärende och hann inte träffa underverket.
Det åligger mig ändå att hålla kontant med min medarbetare under hennes förändraledighet.
Idag åkte jag hem till henne, tog med mig lunch och gratulerade henne till hennes nya liv som mamma.
Hon vet om min längtan. Vi har träffats på KK, jag har tipsat om TF.
Nu är det så livet så långt borta från mig.

Idag när jag satt med den lilla söta flickan i min famn, det som förr var min allra högsta dröm...
... så kändes det så långt ifrån mitt liv och längtan var som bortblåst. En väldigt skum känsla.
Jag blev lite rädd för känslan, eftersom jag har ett mentalt datum då jag tänker påbörja min resa att bli mamma på egen hand.
Visst, det är något år fram.
Men jag kände inte längre den där himlastormande längtan som alltid träffade rätt inom mig så fort jag såg en mage eller barnvagn.

Det här var mycket oväntat, men skönt...

Jag har sååå otroligt svårt att förlika mig med min självbild, mitt yttre.
Tipset har varit att skaffa helkroppsspegel och knäppa massor av kort. Helkroppsspegeln kommer snart till källaren, till dess får jobbets spegel och mammas spegel duga.
Jag tar på stjärten, tittar i profil - tittar på mig själv.
Jag har så svårt att känna igen mig själv. Jag ser ju en fin kvinna där, fräsch, glad, med glimten i ögat - är det jag?

Fotografierna tuggar tätt.
Både studiofotograferingar och vanliga selfies.
Varje gång jag tittar på korten så slås jag av tanken att jag inte känner igen mig själv.
Är det där jag?

Svårt att sätta ord på märker jag, men en väldigt konstig känsla.
En ytlig känsla, som har en djupare innebörd - och kanske fortsätter jag på det temat i något inlägg framöver...
För självkänslan har verkligen åkt berg-o-dalbana dessa månader...

Vi pussades alltid god natt...
Det var vi som pysslade om hemmet, oftast tillsammans...
Vi bakade...
Vi hade mys i soffan, med givna platser och starka ritualer...
Alla gånger vi gått hand i hand...
Alla böcker vi läst...
Alla gånger jag snusat in näsan i det tjocka blonda håret...
Alla gånger jag klätt på...
Alla gånger vi gjorde något på tu-man-hand...
Alla bad vi tagit tillsammans...
Alla funderingar vi haft...
Alla fina samtal...

Jag har förlikat mig vid att han är borta, jag har gjort mitt bokslut - och hade börjat landa i känslan i att ingen kan ta i från oss det vi hade.

Men han...
Han lyssnar på låtar som förknippas med oss.
Han gillar mina gamla inlägg på fb, där han omnämns.
Han väljer mina kort som profil och omslagskort.

Jag ser att han saknar och minns, och jag känner en stark olustkänsla av att inte veta om jag ska bekräfta hans minnen eller ignorera och tona ner.

Lille fina Bonus, han var en sådan stor del av mitt liv...

Idag pratades vi vid. Första riktiga samtalet sedan i december.

"Så här har inte vi pratat någonsin" sa han.

Och han har rätt...

Jag lyssnar om kaoset, paniken, ångesten, skulden, skammen.

Jag känner inte längre något behov av att rädda, eller en skuld över att jag ingenting kan göra.

Nu är livet hans, och jag kunde verkligen ärligt känna att det där inte är mitt bord längre.

Det kändes skönt, mycket skönt... eftersom skulden plågat mig sedan jag klippte all hjälp.

Men det är något med rösten, skratten, fnissen, uttalet, dialekten. Det känns så oändligt välbekant, och skär som en kniv rätt inom mig.

Han gjorde mig så otroligt illa.

Det är då tårarna kommer, lika stora som sist, lika smärtsamma som alltid. Han gjorde mig så otroligt illa.

Jag hoppas att det här samtalet fyller en funktion även för mig, då jag fick möjlighet att i lugnt och sansat samtalsläge förklara hur ont det gjorde när han aldrig någonsin kom hem, när han lät mig flytta ett helt hus själv, när han fläkte ut bilder fastän jag ingenting visste, hur huset såldes bakom min rygg, hur han ljög och förnekade och hur illa det gjorde när han valde samma förlovningsdatum.

Det var ord som satt långt inne och som gjorde ont att få ur sig. Ord av bottenlös sorg.

Kändes bra att få sätta ord på sina känslor direkt mot honom. Jag har pratat om mina känslor för honom, men inte till honom direkt.

Det gör ont just nu... men det kanske skulle göra ont.