... är första stoppet på semestern här. Hotellfrukost i stan.
Fullt med barn och bebisar.
Något sött dyker upp, jag ler så där som jag inte kan förklara, så sött.
Snabbt ryter Mr till mig "men sluuuuta titta då"

Jag biter ihop med tårarna rinnande i ögonen och säger högt till mig själv att kämpa emot så att de inte sväller över och jag behöver förklara varför den kommentaren från honom kändes rakt in i hela hjärtat.
För det gjorde det.

Tar ett glas vatten och sväljer min förbannade jävla Provera, tittandes rätt ner i bordet.
Fy fan... Något annat ord finns faktiskt inte.
Längtar till bilen, få sova, slippa förklara och prata hur det känns när en person har taktpinnen...

Det är många tillbakablickar i mitt liv just nu, medvetet eller omedvetet?
Två år har snart gått, och önskan om ett definitivt avslut är stor.
Men på den fronten händer det inte så mycket, dels på grund av sommaren och dels på grund av att han köper sig tid genom att komma med förklaring på förklaring.

Ett år med Mr har passerat och tacksamheten vet inga gränser.
Om några timmar åker vi iväg på semester tillsammans.
En trip med stopp i Sverige och några dagar i Köpenhamn.
Förväntan är hög, men mest på att få vara med varandra och bara vara i ett lite mer kravlöst tempo som sommar och semester bjuder på.

Igår vaknade Mr väldigt tidigt så där nervös och förväntansfull som man kan vara innan tävling. Golftävling.
Vi låg länge och pratade, jag på hans bröstkorg, på min plats. Och han strykandes på min rygg.
Då frågade jag honom om han tyckte att något fattades i vår tillvaro.
Och då menade jag inte det som upptar större delen av mina tankar just nu - utan jag tänkte på mer ytliga saker och trodde att svaret skulle bli att det blivit lite tid på golfbanan eller lite tid med grabbarna.
Men nej, svaret var att just nu fattas ingenting - men på sikt så saknas det "en liten knodd".
Och det gör det...
Mer än någonsin...

Ett år! Jag kan inte bestämma mig för om det är lång tid vi haft varandra, det känns som om det alltid varit vi, eller om det är kort tid. Han har ju ändå bara bott här i praktiken i 2,5 månad.

Röda rosor väntade mig, ett tal hölls när glasen lyftes, ögon som vattnades, bröstkorgar som blev varma.
Jag älskar honom så...

Äldst av 3 tjejer som vuxit upp med varandra. Blev omsprungen och smärtsamt medveten om det när ultraljudsbilden dök upp som ett sms.
Första riktiga reaktionen som jag inte är stolt över och knappast lätt att förklara för Mr att det inte handlar om någon missunnsamhet.
Det handlar om min längtan, min alldeles egna längtan som inte ens får en chans.
Återigen ett samtal med tårar, men också återigen ett steg framåt...

Sommaren 2015 är verkligen en helt annan sommar än 2014. Då var det stoj, galna upptåg, spel, glädje och mycket spontanitet. En underbar sommar som jag verkligen aldrig kommer att glömma. Jag lärde mig mycket om mig själv och vad jag tycker är okej och inte.

Jag tog igen så mycket av det jag missat, jag hittade mig själv och blev mig själv.

Jag träffade Mr och vi närmar oss nu ett ÅR tillsammans, ett ÅR!

Det ska firas och uppmärksammas naturligtvis, en stor dag för oss båda.

Livet pågår. Jag jobbar fortfarande och ser fram emot semester. Inte för att komma bort från jobbet, men för att få byta fokus för en stund. Det blir kort semester i år, men den blir tillsammans med någon jag älskar. Det är verkligen inte alla förunnat.

Sommaren är lugn, ingen drama eller stora utsvävningar. Vi pendlar mellan helger i stugan och helger med stadens närhet. Vi dricker rosé, umgås med grannar och vänner, njuter av varandras sällskap och av kvällar på egen hand med egna vänner.

Tempot är lugnt, det är skönt.

Imorse berättade Mr om att han drömde en dröm, en barnrelaterad dröm, hur han snickade spjälsängar på löpande band, för det bara ploppade ut barn ur mig där jag låg i sängen. En efter en, tog aldrig slut.

7 stycken blev det och hela rummet var fullt med spjälsängar.

Jag hoppas att det är hans sätt att förbereda sig för att vara där snart, eller hur man ska uttrycka det. Jag försöker ibland få in att det är svårt att ha en perfekt tid för att skaffa barn, det blir aldrig det perfekta läget, ändå blir det nog ändå allt som oftast så perfekt. Jag jobbar på att inse att vi inte tänker likadant där.

Eftersom jag intresserar mig för sömnen och hjärnans förmåga att bearbeta saker i sömnen så hoppas jag innerligt att detta är hans sätt att komma ett steg närmre. För jag behöver de där stegen faktiskt. Ibland känner jag mig så bakbunden i mig själv, så tillbakahållen. Att min dröm ännu inte får bli sann...

Jag väntar in honom... och jag känner på mig att väntan inte är särskilt lång.

Sommarledigheten tillsammans kommer göra oss gott.

Tid tillsammans, upptäcka andra platser, göra roliga saker, sova länge på dagarna och vara vaken på småtimmarna.

Sommaren 2015 - du är rätt underbar du också!

...gick inte som jag önskade alls.
24 dagar blev denna cykel, men jag slapp alla biverkningar.

Vi har ju inte påbörjat någon bebisverkstad och försöker inte bli gravida - läs, undviker aktivt att bli gravida, så att mensen skulle komma var ju klart som korvspad.
Ändå känner jag mig ledsen.
Hade velat att det blev en 28 dagars cykel som det var innan jag började med Cerazette.
Det känns tungt idag.
Barnfamiljer överallt, dopsånger och längtanssånger är allt jag hör på varenda konsert och spelning.

Men vi har kommit några steg längre fram i vår tanke på att bli en barnfamilj. Den tanken börjar landa för Mr, men än är han inte där, medan jag varit där läääänge läääänge.

Försöker tänka på det som läkaren sa, att en kort cykel faktiskt innebär tätare ägglossning, så det är inte enbart negativt.
Försök tänka den tanken medan vi åker på 1-årskalas!