Ni fina läsare måste ju få en rapport från gårdagen, om hur det är att gå på dejt kort efter att livet rasat.

Det var en fantastisk kväll på många plan, så långt utanför min comfortzone, men så underbart...

Vi åt en god middag och avslutade kvällen, natten och morgonen hos mig, i mitt hus.
En kropp så olik den jag levt med, en doft så olik den jag är van, en hand så olik den jag brukade hålla i, en helt annan rytm än den jag är van, en annan blick än den som brukade kyssa mig god natt, andra läppar än det jag är van - allt var annorlunda - men absolut inte fel, det var helt underbar kväll på många plan.
... och om några minuter fortsätter vi med lite tapas hemma hos mig!

Fram på timmarna kom frågan i mörkret: Äter du P-piller?
Jag skrattade fram ett Nej och plötsligt slog den där taggen i hjärtat till - vi skulle ju ha barn...
Han förstod inte mitt nervösa skratt som ett svar på frågan och det kändes som att sexet förflyttades några år bakåt, helt utan tanke på barnlängtan... Rent och skärt sex, inte fel det heller.

Ikväll får jag åter känna mig som en prinsessa...

I detta nu sitter jag och väntar på en taxi, jag vet ingenting annat än så. Men jag har mina aningar...
Kvällen kommer bli så bra som jag gör den till. Min date kommer garanterat vara den gentleman jag behöver, så jag tänker bara luta mig tillbaka och låta mig behandlas så som jag förtjänar att behandlas.

Idag var jag och köpte nya underkläder, välbehövligt efter en viktnedgång och träning. Känner mig fin och värdig rakt igenom.
Den stora utmaningen ikväll blir att inte tänka på sveket, sommarens svek, höstens och vinterns elakheter. Jag vill inte ägna honom en enda tanke, för då kommer tårarna.
Ni ser, jag är inte klar med det gamla, men ikväll tänker jag unna mig all uppmärksamhet jag kan få. Jag behöver få känna det...

Då var första nätterna i mitt hus avklarade. Jag har sovit och sovit och sovit, som aldrig förr.

Långt ifrån ett färdigt hus, men en bra bit på vägen.

I mitt sinne är det tyngre igen. Kanske kommer allt efter? Nu när det inte längre finns något praktiskt att bita tag i, så landar jag i det faktum att mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu, mot min vilja och med ett faktum som bara var för mig att acceptera.

Kanske beror det på julen? Förväntningarna kring familj, lycka och tindrande ögon.

Tårarna lurar bakom ögonlocken mest hela dagarna, och olika saker får mig att trigga igång och släppa ut det som ligger och väntar. För ut måste det...

Vi träffades i förrgår, no hard feelings då, till att nu, 48 timmar senare ha brutit all kontakt och beslutet om att inte någonsin ha en enda liten plats i mitt hjärta känns helt rätt. Hårda ord och martyrskap, ord som träffade och sårade.

Jag måste någonsin förstå att han aldrig kan göra detta otroliga svek ogjort och jag måste förstå att han aldrig kommer att vilja gottgöra mig eller försöka ställa allt till rätta.

Det är så mycket som inte står omnämt i bloggen, men detta har varit så grisigt och det är så grisigt och smutsigt att jag själv kan fatta att jag är en del av det.

Men mest saknar jag min familj, jag saknar Bonus, jag saknar våra traditioner, våra förberedelser, våra överraskningar. Jag saknar Bonus så att det gör ont och tanken på att han oroar sig för mig gör riktigt ont inom mig.

Min samtalskontakt har bett mig fundera över vilken plats jag vill att han ska ha i mitt kommande liv.

Jag har inget svar på den frågan ännu, därför ligger jag lågt i jul - tror jag. Jag har funderat på ämnet julklapp, men inte följt mitt hjärta ännu.

Innan vi skiljdes som ovänner fanns det en plan på att vi skulle träffas i helgen, nu är den planen inte alls aktuell.

En helg som skulle gått i julstressens tecken kommer gå i gråtens tecken.

Det är så många känslor som måste ut och jag hatar honom så oerhört för vad han gör med mig.

Visst väljer jag själv vad jag ska tillåta honom att göra, men tanken på att han gått bakom min rygg, så länge och så djupt får mig att vilja kräkas av äckel.

Ändå, när vi sågs i tisdags, när handerna satt så bra i den andres hand, när famnen passade så väl in som alltid, så kände jag bara en ren och skär saknad.

Jag saknar det han stod för. Framtidsdrömmar, hopp och tro.

Ja, det känns som att jag backat ett par steg  i min sorgeprocess. Jag får försöka lita på min samtalskontakt som känner till hela storyn, att det inte är något ovanligt eller konstigt.

Det är helt enkelt bara tiden som får jobba för mig...

Jag är ensam i mammas hus. En ensamhet som öppnar upp mina sinnen och låter tårarna flöda fritt, så skönt, så befriande och så stärkande. Längtar om möjligt ännu mer till mitt hus - att få vara ensam, gråta högt eller lågt, bestämma takten på ventilen helt själv.

inom mig snurrar samma tanke runt i cirklar med samma budskap. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde aldrig att du skulle ha mage att bedra mig på detta vis.

Kramar om kudden hårt hårt i natt och tillåter mig att känna dessa jobbiga känslor och tänka de jobbiga tankarna. 

Så har alla sagt åt mig denna höst, det kommer bli bra ska du se.
Jag har väl vetat det men inte vågat tro och känt att det kommer bli så.

I helgen har jag varit i mitt nya hus. Inte kunna sovit där, för det fattas vatten och el ännu - men kunnat plockat fram mina saker som stått inpackade i garaget. När jag öppnade garaget så luktade det MITT HEM!
Som jag längtat, som jag längtat.
Sängen bars in, mina möbler, allt det som varit mitt. Bit för bit ramlar saker på plats och hela huset känns så varmt, så personligt.
Här kan jag landa - här kommer jag att trivas och här kommer jag gråta ut och läka. Här ska skinnet på ärret få bli tjockt och blekna.
Det här kommer bli bra - jag känner det...

Sitter just nu och lyssnar på Jill Johnsons version av "First christmas without you" ... the end of a lonely year.
Och så är det. Bävar lite för julen men ser fram emot det nya dörrarna som öppnats som jag vill ta mig an med öppna ögon. Jag hoppas att jag kommer dit.
Och fram till dess så njuter jag av vackra ögon, en fysisk attraktion som heter duga och en känsla jag inte kan ta på, jag vet bara att jag mår bra av att bli sedd på med dessa ögon.
Jag vet också att jag behöver landa och hitta mig själv, gråta hejdlöst, minnas och sakna - men han gör något med mig. Så till den milda grad att jag känner mig fnittrig och glad.
I fredags möttes vi yrkesmässigt och kort därefter plingade det till i min telefon. "Kom ner" Där stod han och hade glömt en sak - en kram och en viskning i mitt öra. Snön vräkte ner, jag stod där med min nya Bayswater-väska och en ny sjal och kände mig så vacker. Alla rusade i fredagsstressen men tiden stannade där, doften luktade som förra veckan.
Jag log mot honom och kände själv att det fanns smilgropar jag inte visste fanns - och inom mig visste jag att detta är ett steg mot att hitta mig själv igen, jag ska leva livet fullt ut - långt ifrån det liv jag levde som Bonusmamma i en dysfunktionell familj...

Att bli lämnad för en annan kvinna, att bli bedragen och förd bakom ljuset har verkligen gjort saker med min självkänsla. Första veckorna kände jag mig totalt värdelös dygnets alla timmar, veckans alla dagar.

Jag blev lämnad för en person som alla i hela stan vet hur hon ser ut. Löshår, utmanande kläder och boobs.

Som kvinna kändes det hemskt. Och det gör så ont att se deras bilder på facebook.

När jag nu tänker efter och går tillbaka så kan jag sätta datum på när det började, när deras affär började. Det var då han började bli helt besatt att ha sex med mig. En orgasm räckte inte, jag skulle ha minst tre innan han kände sig nöjd. Många var de gånger jag sa nej, men han absolut ville, dvs totalt omvända roller.

Nu förstår jag att det var hans samvete som pratade...

Min självkänsla har fått sig en sådan törn av detta. Att känna sig ratad, bortvald, trampad på...

Ändå finns det en person som talar med mig på ett sätt som får mig att bli knäsvag.

En kopp kaffe i helgen, ord, blickar, fnitter och jag förflyttar mig 15 år tillbaka i tiden. Han gör något med mig... och jag kan inte sätta ord på det.

Jag är så långt i från att vara redo för att titta på någon, men denna man gör verkligen något med mig.

Men att befinna sig i det ruset samtidigt som självkänslan är på botten är verkligen ingen bra kombination. För man är rädd, rädd att göra fel, rädd att bli sårad av något som inte är tänkt att såra.

Jag är helt enkelt inte stabil i min känslor men det är en förtjusande känsla att få lukta på denna man, få en hårslinga borttagen från ansiktet, ett finger under hakan och mötas av de gröna ögonen och det största leendet som inte behöver några ord.

Jag börjar ändå bli på det klara med att det inte går att gena genom detta. Första anhalten måste vara att få flytta in i mitt hus, få stänga dörren om mig. Man han får gärna fortsätta se mig på det sättet, för då drunknar jag inte i min urusla självkänsla, som ändå börjar bli bättre. Om det beror på flirten eller alla träningspass på Friskis & Svettis, det vet nog bara stjärnorna...