minlangtan

Alla inlägg under juni 2014

Av minlangtan - 23 juni 2014 22:44

Till höger i bloggen finns det en funktion där man kan läsa om vad som hände på samma datum tidigare år.
Jag har läst om graviditet, symptom, sex, längtan, kärlek, ilska, sorg och allt annat som varit en del av mitt liv. Jag har verkligen kunnat känna mig in i varje blogginlägg, jag minns känslan så väl.
Det har varit med vemod jag läst och kommit ihåg, för aldrig någonsin trodde jag väl då att vi skulle slitas i från varandra, att jag skulle stå ensam kvar. Det fanns inte ens i min kartbild.
På något sätt längtar jag till september, då kommer bloggen börja visa vad som skedde i september 2013 - då tänker jag läsa igen om den vidriga vidriga hösten och känna att jag tog mig igenom den.

Men idag är det en annan årsdag.
Det är ett år sedan mäklaren kom hem till oss. Vi skulle sälja vårt hus - bygga nytt i stan. Mellanlanda innan den perfekta tomten dök upp och bygga nytt. Allt skulle bli bra nu. Bort från byn, få träffa nytt folk, få börja om, närmare förskolor - för vi skulle ju bli föräldrar.
Huset var fint! Vi fick en pärm, vi skrev under. Fotografering gjordes redan då. Objektet skulle komma ut veckan därpå. Det kunde hända att vi skulle få vänta på rätt spekulanter eftersom priset var högt jämfört med hus i omgivning. Vårt hus spelade i en annan liga.
Jag var lycklig, nu var det igång. Jag vet inte hur många gånger jag kysste honom den dagen. Vi är på gång, allt ska bli bra.
Vi letade lägenheter för att hyra om försäljningen skulle gå snabbt. Kollade på renoveringsobjekt som kanske skulle bli lättare att köpa än en tomt.

Vad jag inte visste då, var att den lyckan skulle tas i från mig.
Han hade redan henne då, sedan några månader.
6 veckor senare skulle han slänga ur sig att han inte ville ha barn, han trodde att det skulle göra att jag självmant gick direkt utan att ens kämpa. Men jag kämpade - för jag visste att vi både ville bli föräldrar och få se mig komplett. Jag gav inte upp.
Och han märkte det. Jag gav inte upp oss.
Dagen kom, och jag kom hem till ett tomt hus.
Ingen som kramade om mig eller kysste mig, inga breda axlar eller ett lite för långt stubb som rispade mig.
Huset var såldes och jag hade ingenstans att bo.
Jag sålde huset i tron om att vi skulle flytta tillsammans. Vi flyttade inte tillsammans. Han drog direkt till henne och där bor han fortfarande.

Jag skulle behöva skrika om mina pengar, om mina trädgårdsmöbler.
Men jag orkar inte. Jag måste välja mina strider.
Jag vet inte hur många gånger höger hand letat sig upp till ögonen under dessa minuter som jag skrivit detta inlägg. Det gör ont, men jag ska också komma ihåg att det gör mindre och mindre ont.
Han gjorde mig fruktansvärt illa, och han har gjort att tilliten kommer påverkas.

I helgen hoppas jag att jag kan fylla ytterligare en etapp av mitt hus med mina grejer från huset. Smärtsamma minnen blir det säkert, men jag måste lova mig själv att komma ihåg att jag lever ett bättre liv idag.
Ja, det gör jag - men jag saknar oss.

ANNONS
Av minlangtan - 15 juni 2014 18:47

Vi ska deklarera vårt drömmarnas hus, det vi ägde tillsammans. I min värld, som jag på fullaste allvar börjar fundera på om jag fått om bakfoten, så sätter sig två vuxna människor som valt att inte leva tillsammans, sig ner och gör upp allt praktiskt.


Men inte vi.

Vi två kan inte prata med varandra och i sanningens namn tror jag aldrig att vi kommer kunna göra det.

Det är en sådan stor skillnad i hur vi två vill att kommunikationen ska ske. Jag säger inte att mitt sätt är det rätta och bästa, men för mig är det helt omöjligt att behandla honom som om ingenting hänt, som om det inte skett. Han önskar att vi kunde bemöta varandra så, som att världen fortsätter att snurra precis som vanligt.

Och snurrar gör den ju, men den snurrar med ett ärr inom mig, som ibland känns tunnare och rivs upp. 


I morgon midnatt ska den vara inlämnad. Vi byggde vårt hus av lösvirke så det har varit över 200 verifikat som skulle sorteras och delas upp. 

Jag har gjort det, och det är säkert också en del av bearbetningen att kunna göra det.

Men det smärtar.

Tårarna rinner och en viss punkt i magen gör så ont när jag sitter med det sista vi hade tillsammans.

Det är ingen sorg över att jag nu har ett helt liv att göra mig nyfiken på.

Men det är en sorg att vi faktiskt inte kan prata med varandra. Det går inte.

Det här var det sista vi hade tillsammans. Visst, det återstår ett mycket surt ekonomiskt efterspel som vi inte kommer att komma ifrån.

Men jag trodde, jag trodde att han i ärlighetens namn skulle höra av sig och sätta sig ner och sortera och summera bygget av huset, som två vuxna människor gör, och dela upp vinst och förlust.

Men nej.


Här sitter jag i soffan, helt känslomässigt slut som alltid efter umgänge med trevligt sällskap. 

Jag har en känsla av att vara pånyttfödd med en nyfikenhet och livsglädje jag knappt kan beskriva.

Men inom mig, finns det förbannade jävla taggen.

Din jävel, du gjorde mig så förbannat jävla illa.


ANNONS
Av minlangtan - 10 juni 2014 10:38

Jag vandrar runt i mitt egna liv, utan kompass, utan en plan, utan mål. Jag "bara" ÄR - och det är väl egentligen inte så bara... det är väl just det här som jag längtande efter - att få landa,
få rå om sig själv, känna lugn och harmoni.

Jag ser sidor av mig själv jag aldrig sett. Jag trivs allt mer med den person som jag är.
Jag börjar bli mer och mer klar med vad jag vill av mitt liv och i mitt liv.

Jag dejtar, jag flirtar, jag blir utbjuden, jag busar, jag lever och jag är... just bara mig själv.

Sommarnatten är ljusa, ljumma och jag gör så utflykter och återvänder tryggt till mitt hem, mitt hus, min borg.
Jag lever mitt liv fullt ut och jag njuter av alla nya erfarenheter.
Det plingar till i telefonen, en fråga, en hälsning, jag njuter.
Jag bygger upp mig bit för bit, från den grisiga vidriga hösten. Tankarna kommer rätt ofta, hur blev det så?
Jag hatar och avskyr, men jag älskar mitt liv och den jag blivit...

Jag nöjer mig rätt bra med det jag får just nu, låt det förbli så. Några trevliga middagar, någon natt tillsammans, timmar av samtal, tusen sms... helt utan kompass och mål - vi bara är, här och nu, och det räcker för mig - just nu.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se