Vi ska deklarera vårt drömmarnas hus, det vi ägde tillsammans. I min värld, som jag på fullaste allvar börjar fundera på om jag fått om bakfoten, så sätter sig två vuxna människor som valt att inte leva tillsammans, sig ner och gör upp allt praktiskt.

Men inte vi.

Vi två kan inte prata med varandra och i sanningens namn tror jag aldrig att vi kommer kunna göra det.

Det är en sådan stor skillnad i hur vi två vill att kommunikationen ska ske. Jag säger inte att mitt sätt är det rätta och bästa, men för mig är det helt omöjligt att behandla honom som om ingenting hänt, som om det inte skett. Han önskar att vi kunde bemöta varandra så, som att världen fortsätter att snurra precis som vanligt.

Och snurrar gör den ju, men den snurrar med ett ärr inom mig, som ibland känns tunnare och rivs upp. 

I morgon midnatt ska den vara inlämnad. Vi byggde vårt hus av lösvirke så det har varit över 200 verifikat som skulle sorteras och delas upp. 

Jag har gjort det, och det är säkert också en del av bearbetningen att kunna göra det.

Men det smärtar.

Tårarna rinner och en viss punkt i magen gör så ont när jag sitter med det sista vi hade tillsammans.

Det är ingen sorg över att jag nu har ett helt liv att göra mig nyfiken på.

Men det är en sorg att vi faktiskt inte kan prata med varandra. Det går inte.

Det här var det sista vi hade tillsammans. Visst, det återstår ett mycket surt ekonomiskt efterspel som vi inte kommer att komma ifrån.

Men jag trodde, jag trodde att han i ärlighetens namn skulle höra av sig och sätta sig ner och sortera och summera bygget av huset, som två vuxna människor gör, och dela upp vinst och förlust.

Men nej.

Här sitter jag i soffan, helt känslomässigt slut som alltid efter umgänge med trevligt sällskap. 

Jag har en känsla av att vara pånyttfödd med en nyfikenhet och livsglädje jag knappt kan beskriva.

Men inom mig, finns det förbannade jävla taggen.

Din jävel, du gjorde mig så förbannat jävla illa.