minlangtan

Alla inlägg under april 2011

Av minlangtan - 30 april 2011 22:46

En jättefin kväll är snart till ända.

Vi firade en stillsam fin, trevlig och avslappnad kväll tillsammans med våra grannar.

Ett barn i min famn hela tiden fick tankarna och känslorna att åter flamma upp.


Lille Bonus som satt hos sin pappa hela tiden, en pappa som pussade på honom som om han aldrig gjort annat.

Kärringf*n som åkte som besatt fram och tillbaka.

Jag är ledsen, det blev för mycket.

Det är för många känslor kvar efter det som kunde blivit min chans att få en familj.

Jag saknar det så högt att det knappt går att beskriva och hitta lämpliga ord för hur starkt jag önskar mig något som är vårt, bara vårt.


Det tar fram alldeles för fula känslor i mig.

Hur kan man känna sig avundsjuk på den kärleken en fader ger sitt barn?

Jag säger ju det, jag vill inte känna så här.

Men faktum kvarstår, jag behöver också få känna kärlek och få känna att något är vårat, inte bara spillror från en annan familj som inte accepterar att vi har vårat nu.

I natt somnar jag med tårar ... igen.


ANNONS
Av minlangtan - 30 april 2011 11:23

Idag kom ilskan och irritationen.

Jag är jättearg över att det inte gick vägen.

Ledsen tror jag att jag varit, nu är jag arg och måttligt irriterad på min omvärld.

Är det något jag lärt mig så är det att med ilskan kommer även kraft och styrka att styra mot nya mål.

Låt det vara så även nu, jag behöver styrka...

 

Valborgsmässoafton betyder alltid vårbuffé hos mig, alltid.

I år ställde vi in, jag orkar inte dona med festligheter för 30 personer och klistra på ett smile som inte betyder någonting.

Istället blir vi ensamma hemma, och kanske om ork och lust finnes så söker vi upp någon brasa, för lillemans skull.

Sambon har önskat smörgåstårta så det har jag pysslat med i morse.


Det blåser kallt och solen har inte riktigt bestämt sig om den kommer att närvara eller om det blir en molnig dag.

Jag ska försöka hålla mig sysselsatt idag så att tankarna inte går non-stop.


Det känns i kroppen att det är över. Brösten är mjuka och totalt oömma och hela känslan i kroppen känns tom.

Jag har en ständig fråga i mitt huvud; hur länge dröjer det till nästa gång?




ANNONS
Av minlangtan - 28 april 2011 21:44

Idag klarade jag av ytterligare ett sjukhusbesök, även denna gång på gynakuten.

Natten bjöd inte på någon sömn. Oron kom krypande, värken i ena sidan likaså.

Jag hängde på luren imorse och fick en tid på förmiddagen.


Idag var det dags för mig att få en läkarkandidat som också ville undersöka.

Allt såg bra ut, ingen graviditet kunde hittas någonstans och det var gott.

Slemhinnan var treskiktad och fin, vilket tyder på att jag blött ut allt redan. Jag blöder ju konstiga blödningar men det var ingenting att oroa sig för nu tyckte överläkaren som kallades in för att ta en extra omgång med ultraljudet.

Summa kardemumma är att jag inte har att vänta mig någon blödning som ska ut med allt, det är redan gjort och måste alltså ha skett på söndagen.

Skönt, om man nu får säga så.

Måndagsprovet av hcg blir viktig att följa. Men jag känner redan nu ikroppen att det har minskat. Brösten känns som vanligt igen.


Om blödningarna inte avtar så får jag hjälp på traven uttryckte hon det.

Nu ska det ju tillkomma nya blödningar eftersom konisationen nu blir av på torsdag om inte hcg-provet visar något som behövs behandlas.


Jag är HELT slut, over, körd, kaput över allt detta.

Hemma är det en ljudnivå som knappt går att mäta då lilleman invarderat hemmet tillsammans med en kompis.

Hur kan två 7-åringar låta som en hel dagisavdelning? Jag fattar inte...

Tyvärr har det lämnat lite sura eftersmaker så lillemans skor är helt borta. Jag som var ute i god tid och köpte skorna, som han fick ta med till mamma och nu är dom borta.

Dags att köpa nya idag, och det kändes i hjärtat.

Fy f*n vad det tar emot, men det är bara bita ihop, ta fram mätstickan, känna, klämma, tänka funktionsriktigt och praktiskt och inte minst... öppna plånboken.


Jag vill inte köpa sneakers i storlek 35, jag vill köpa en bebisbody i storlek 56, må illa, kräkas, få känna hopp och lycka.

Just nu känns det alldeles för långt bort tyvärr...

Av minlangtan - 27 april 2011 14:52

Det känns bättre i hjärtat idag. Igårkväll pratade vi ut, Kärleken och jag. Tätt sammanslutna med mina tårar på hans axlar.


Vår styrka är våra samtal och med det kommer man långt. Vi älskar varandra högt och massor, men vi kommunicerar på olika sätt och det måste få vara okej. Vi pratade länge och väl om olikheterna och hur vi på bättre sätt ska hitta varandra i vardagen.

Det var verkligen ett förlösande samtal där alla funderingar kom ut. Förväntningar uttalades och klargjordes vilket vi kvinnor kanske inte alltid är bäst på.


Jag vet också med mig att jag reagerar extra starkt eftersom jag saknar bekräftelse. Jag är inte gjord för att vara utan sex i nästan fyra veckor. Sorgligt men sant...


Ikväll när lilleman kommer så ska vi ut på restaurang för att fira ett jobb som sambon fick hem idag. En stor puff i rätt riktning när han byter inriktning på sitt företagande. Jag är så stolt över honom och jag älskar honom oändligt om vi bara kunde komma förbi denna svacka...

Ingen svacka i vår kärlek, men svackan som får mig att tvivla på hans kärlek bara för att han inte gör samma som mig... Inte lätt att vara introvert analyserande kvinna alla gånger.Det känns ingenting i magen idag.


Jag vill blöda nu. Låter dumt men ni fattar. Idag kände jag mig yr och konstig i kroppen från det att jag vaknade. På lunchen svajade allt till och liknade en stor panikångestattack.


Nu är det en knapp timme kvar till dess att lilleman kommer. Han kommer hoppa upp i mitt knä så att jag får smeka hans hår och pussa på hans kind. Hoppas han förstår hur älskad han är. Hoppas han förstår att mina tårar aldrig någonsin är riktade mot honom personligen...

Av minlangtan - 26 april 2011 20:11

Nu har beskedet hunnit sjunka in och vad känner jag?

Jag känner så många olika känslor som inte riktigt hunnit landa. Funderingarna är många och det gäller att sortera.

Sambon har fått hem sin leksak (läs nya grävmaskin) så han är sysselsatt med att sortera sina tankar, färg och oljebyte.


Jag for direkt ut till bästa Stina, som tog emot med te och kaka i en varm härlig vårsol. Det gjorde gott, tack för att du finns fina vän!

Därefter mötte sambon upp och jag slog till och köpte mig en cykel.

Jag har redan hunnit med en första liten kvällstur på den och det var verkligen något som behövdes. Skönt och kroppen får verkligen jobba. Hjärtat pumpade på bra i kroppen och det kändes rejält i låren. Kändes gott att bara få flyta med i naturen och lyssna på fåglarna och höra ån som brusar.


Jag är så rädd att inte blöda ut den graviditet som inte blev vår längtans dröm.

Jag blöder knappt något.

Dr B sa att jag kommer att ha ont när det ska blödas ut. Hon trodde att det räckte med att köra maxdos Alvedon och maxdos Ipren i kombination.

Det är väl sällan man längtat så mycket efter att få blöda och ha ont...

Att blöda innebär att kroppen tar hand om detta själv och det alternativet är bra mycket bättre än att få cellgift.


Alla ord bara surrar i huvudet, all information som sades - allt bara surrar runt.

"Jag förstår att du känner dig förvirrad, det är vi också, vi kan inte ge några klara besked"


Innan jag lägger mig ikväll ska jag kasta alla graviditetstester. Önskar bara att man kunde kasta bort spänningarna i brösten också, som påminner mig om den dröm som skulle slå in.


Jag känner mig själv så väl att jag vet att det inte är någon lösning att vara hemma ytterligare en dag från jobbet. Imorgon ska jag jobba, trots att jag har påsklov denna vecka, det gör mig gott att få producera lite och komma ut i det civila livet.


Jag saknar närhet och ömhet. Saknar det till den milda grad att det gör fysiskt ont i mig av saknad.

Incidenterna på dagens sjukhusbesök fick mig att känna att jag gör den här resan ensam inom mig och att jag nu börjar göra val själv för att få vara ensam om den. Illa illa!


Vi fick först gå till mottagningen för att hämta en ny remiss som kodades till Dr B eftersom Dr T inte var i tjänst denna vecka.

Sagt och gjort, vi var två, det var självklart att han skulle följa med.

Jag kände mig nöjd, vi är två om denna resa och jag vill att det ska kännas som ett team.

Väl på mottagningen ringde telefonen när jag skulle prata med barnmorskan. Givetvis lillemans mamma, så han försvann med telefonen hårt fastsatt i örat.


Jag stegar ut från mottagningen med min remiss till lab. Väl där, så ringer telefonen igen, familjerätten, ett samtal han väntat på och måste ta för att inte hamna på ruta 1 med umgänget igen.


Vi är inte ett team. Jag blev upp över öronen förälskad i en man som haft en dysfunktionell familj som nu upptar så mycket plats i den familj vi håller på att bygga upp. På vägen hem rann tårarna längs mina kinder.

FAN vad det gör ont...

Jag hade kunnat ta att den familjen fick uppta så mycket plats i vår familj om det hade varit fair-play. När hon bara pajar och förstör, tar i från oss de kärlek jag och lilleman har tillsammans, då känns det bara skit att hon överhuvudtaget har något med oss att göra.

Det smärtar mer än jag någonsin trodde att det skulle kunna göra.


Ikväll känns det jobbigt och jag ser inga halmstrån att gripa tag i...ännu.


Av minlangtan - 26 april 2011 12:31

Så ringde då dr B, och som jag minns henne, alltid lika förstående och förklarande, men framför allt lugnande.

Värdet hade sjunkit till 55, vilket jag också hade på känn.


Jag berättade för henne om min farhåga, sövning, utomkveds.

Hon lugnade mig direkt.

På två veckor har hcg bara sjunkit från 66 till 55, vilket dom inte heller är nöjda med, därför kommer detta att följas upp noga.

Nytt prov på måndag och om det inte sjunkit tillräckligt så blir det en spruta med cellgifter som stöter bort det som skulle bli mitt längtans barn.

OM så blir fallet så bör jag inte göra min konisation den kommande veckan som planerat, i annat fall gick det bra att genomföra den.


Det blir alltså ingen bebis.

Kände lättnad den första minuten, men nu känner jag ren och skär panik.

Jag behöver få känna detta hopp, få känna att längtan till en egen familj är inom räckhåll.


Nu behöver jag tummar för att resterna av vävnaderna sitter i livmodern och därmed blöds ut och att ingenting annat tillkommer, så som smärta som tyder på att graviditeten sitter i äggledarna.


En del av mig dog för en stund och just nu vet jag inte hur jag tar mig upp och få känna glädje för en stund.


Av minlangtan - 25 april 2011 19:05


Varken starkare eller svagare, bara exakt lika som förrut.

Ingen smärta i magen och blödningarna är lika sparsamma som tidigare idag.


Låt mig få veta...

Jag har idag arbetat med mina tankar och känslor, frågat mig själv varför jag är rädd, för rädd är jag.

Helt uppenbart finns det hcg kvar i min kropp och eftersom blödningarna inte är något att likna vid mitt förra missfall så känns det som att kroppen gett upp och inte tänker ordna ut detta själv.

Jag är alltså helt inne på missfall, testen skulle ha visat så mycket starkare annars.

Att brösten ömmar och illamåendet gjorde comeback idag bekommer mig inte, jag känner på mig att det är ett missfall.


Jag är inte rädd för att inte kunna bli med barn igen. De tre sista månaderna, har jag varit gravid två gånger. Jag har PCO vilket ger bra ägganlag.

Jag är rädd för någonting helt annat.


Att sövas. Skrapning innebär ju sövning, även om jag ser att TF gör det under lokalbedövning på hans hemsida.

Lilleman kommer i övermorgon och om kroppen inte tar hand om detta själv, så bör det ju tas bort.

Jag är livrädd att min sambo inte kommer finnas där för mig, eftersom han vägrar släppa lilleman mer än nödvändigt och det kommer bli sådana scener att jag inte ens orkar be honom att följa med. När jag berättar det för honom idag, så säger han att det är självklart att han ska följa med, men jag vet hur det blir.

Lilleman vill stanna med paaaaappaaaaa och då ger jag upp.

Mamma har lovat att finnas där med mig.

Sen är det den där "första gången" som spökar för mig.

För mig är detta nytt, Kärleken har gjort det förrut.


Jag är också rädd för att det ska strula med provsvaret imorgon. Att dr T inte lyckats förmedla till dr B att hon ska ringa upp mig. Hon jobbar inte ens på mottagningen imorgon, utan på förlossningen.

Kanske hinner hon inte se mitt mail och ringa.

Kanske lika bra, då hinner jag se om det kommer igång någonting imorgon.


Det finns ytterligare en rädsla och det är mina egna känslor kring att lilleman kommer denna vecka och dessutom är ledig från skolan, vilket innebär att hela lyckliga familjen ska vara ledig och ha påsklov tillsammans. Hade jag bara haft mitt lilla embryo i magen, som vuxit och delat på sig och utvecklats, hade det inte varit någon match, men nu vette katten om jag grejar det.

Jo, jag måste...


Funderar på hur jag ska göra med min tid hos TF nästa torsdag.

Konisering innebär sexförbud på 3 veckor.

Och vet ni, som jag längtar efter SEX. Det är snart tre veckor sedan vi fick till det senast, i en fjällstuga i nr 4B - som resulterade i det som fastnade hos mig.

Jag längtar efter närhet, passion och ömhet... nåt så alldeles enormt.


Känner att tårarna kommer nu, dags att ringa mamma, få känna mig liten för en stund och slippa höra orden "ryck upp dig nu, nya tag nästa månad"



Av minlangtan - 25 april 2011 15:06

Blödningarna är inga egentliga blödningar, kanske inte ens igår. Liknar mer blodiga flytningar än blödningar. Ingen smärta alls i magen idag. Starkare test imorse än i förrgår och igår. Snälla låt det få vara något annat än ett till missfall. Snälla.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28
29
30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se