Ikväll strax innan halv åtta ringde telefonen, dolt nummer.

Jag förstod nästan direkt att det var sjukhuset.

Mycket riktigt, "min" läkare som inte kunde meddela provsvar igår ringde nu istället för att meddela svar.

Svaret visste jag ju redan, men det var ändå så fruktansvärt skönt att han ringde så att jag fick stämma av mina frågor, inte minst efter dagens uppvaknande av tant L.

Det handlar om en graviditet och ingenting annat. Man har inte hcg efter ägglossning, och det är ingen cancer.

Han bad mig släppa detta med cystorna och fokusera på att jag faktiskt är gravid.

För mig är det största vinsten, att jag är gravid.

Sedan vet alla vi att det inte är särskilt bra nivå på mitt hcg.

Han sa flera gånger att det kommer att följas upp, dom kommer inte att släppa mig.

Nästa vecka är han bortrest men kodade svaret till den kvinnliga läkare jag träffade första gången, så jag slipper prata med yrvädret som jag träffade igår som hastigast. Jättesnällt.

Den tjejen jag önskade mig hade jouren på förlossningen den veckan, men skulle ändå ta sig tid och meddela svar till mig.

Underbart.

Naturligtvis håller vi tummarna och som han sa, det sjunker inte.

Han bad mig vara observant på smärtor som jag inte känner igen och då omedelbart åka in.

Jag känner mig så trygg av den återkopplingen. Bara det att ringa på skärtorsdagen och ta sig tid för mina frågor, ge mig nödvändiga svar och få mig att känna att det finns en plan för detta.

Jag gillar dr T - ja´!

Dagens lilla gråa moln: råkade se ett sms som sambon sände iväg till sin store son där det framgick att "pappa saknade honom."

En kniv träffade mig direkt och den mycket olustiga känslan kom direkt i det andra andetaget.

Det ÄR svårt med känslor vad gäller andras barn. Denne store son har gjort mig så fruktansvärt ledsen och jag har inga känslor för honom.

Jag får däremot acceptera att han betyder allt för hans pappa, fastän han tar till våld och ett beteende som för mig är helt oacceptabelt.

Om någon bara kunde förstå hur otroligt mycket jag längtar efter ett eget barn, att vi ska få skapa något som är gjort av oss två, som får oss att bli en familj.

Det finns inga ord som kan beskriva den oerhörda längtan som jag bär på.

I byrålådan ligger utredning med orden "när pappas sambo kom förstördes allt".

Den store sonen vill att pappa ska dö, och aldrig mer kontakta honom, inte bry sig mer.

Dagens sms fick mig att fundera på om jag borde ge sambon en stor eloge som ändå är vuxen och ser över allt detta genom att fortsätta visa kärlek, eller om jag är besviken på honom som fortsätter att visa kärlek för någon som inte vill, som hotar mig och som förstör så mycket.

Jag vet inte riktigt...

Det första alternativet är nog det mest mogna sättet att se på det, men jag är inte mer än människa heller, vilket gör alternativt två mest tillgängligt bland känslorna.

Dags att försöka sova... helst utan känslor, för dom är det många av en kväll som denna.

Tack för alla fina kommentarer, de uppskattas!

Fick tag i tant L imorse.

- Jo, jag undrar om det är så naturligt med en sådan låg hcg stegring när man ännu inte passerat datum för mens?

- Ditt hcg tyder inte på någonting. Inte ens en graviditet.

- (lång tystnad från mig)

- Du får säkert mens på söndag. 71 är att betrakta som ingenting, det kan vem som helst ha, rester från ägglossningen.

- Men, jag har lärt mig att hcg alltid är en graviditet och dessutom tagit alla positiva graviditetstest, så jag får det inte att gå ihop?

- Det kan bli så ibland. Du är inte gravid.

- Men... (stammar och hittar inte orden) på landstingets sida står det att under 5 är ej gravid, men helst under 1. I vecka 3 - 4 så skulle ett värde på 71 vara helt normalt.

- Dom skriver så mycket tok så.

- Men, jag har då kissat på hur många test som helst och aldrig har det väl visat något om man inte varit gravid. Vid ägglossning kan man väl aldrig få positivt på graviditetstest i en veckas tid?

-Jo, det kan man, det är rester från ägglossningen.

Till och med jag är klokare än så.

Förstår ni varför jag inte känner mig särskilt trygg där?