Ikväll strax innan halv åtta ringde telefonen, dolt nummer.

Jag förstod nästan direkt att det var sjukhuset.

Mycket riktigt, "min" läkare som inte kunde meddela provsvar igår ringde nu istället för att meddela svar.

Svaret visste jag ju redan, men det var ändå så fruktansvärt skönt att han ringde så att jag fick stämma av mina frågor, inte minst efter dagens uppvaknande av tant L.

Det handlar om en graviditet och ingenting annat. Man har inte hcg efter ägglossning, och det är ingen cancer.

Han bad mig släppa detta med cystorna och fokusera på att jag faktiskt är gravid.

För mig är det största vinsten, att jag är gravid.

Sedan vet alla vi att det inte är särskilt bra nivå på mitt hcg.

Han sa flera gånger att det kommer att följas upp, dom kommer inte att släppa mig.

Nästa vecka är han bortrest men kodade svaret till den kvinnliga läkare jag träffade första gången, så jag slipper prata med yrvädret som jag träffade igår som hastigast. Jättesnällt.

Den tjejen jag önskade mig hade jouren på förlossningen den veckan, men skulle ändå ta sig tid och meddela svar till mig.

Underbart.

Naturligtvis håller vi tummarna och som han sa, det sjunker inte.

Han bad mig vara observant på smärtor som jag inte känner igen och då omedelbart åka in.

Jag känner mig så trygg av den återkopplingen. Bara det att ringa på skärtorsdagen och ta sig tid för mina frågor, ge mig nödvändiga svar och få mig att känna att det finns en plan för detta.

Jag gillar dr T - ja´!

Dagens lilla gråa moln: råkade se ett sms som sambon sände iväg till sin store son där det framgick att "pappa saknade honom."

En kniv träffade mig direkt och den mycket olustiga känslan kom direkt i det andra andetaget.

Det ÄR svårt med känslor vad gäller andras barn. Denne store son har gjort mig så fruktansvärt ledsen och jag har inga känslor för honom.

Jag får däremot acceptera att han betyder allt för hans pappa, fastän han tar till våld och ett beteende som för mig är helt oacceptabelt.

Om någon bara kunde förstå hur otroligt mycket jag längtar efter ett eget barn, att vi ska få skapa något som är gjort av oss två, som får oss att bli en familj.

Det finns inga ord som kan beskriva den oerhörda längtan som jag bär på.

I byrålådan ligger utredning med orden "när pappas sambo kom förstördes allt".

Den store sonen vill att pappa ska dö, och aldrig mer kontakta honom, inte bry sig mer.

Dagens sms fick mig att fundera på om jag borde ge sambon en stor eloge som ändå är vuxen och ser över allt detta genom att fortsätta visa kärlek, eller om jag är besviken på honom som fortsätter att visa kärlek för någon som inte vill, som hotar mig och som förstör så mycket.

Jag vet inte riktigt...

Det första alternativet är nog det mest mogna sättet att se på det, men jag är inte mer än människa heller, vilket gör alternativt två mest tillgängligt bland känslorna.

Dags att försöka sova... helst utan känslor, för dom är det många av en kväll som denna.

Tack för alla fina kommentarer, de uppskattas!

 

Stina

22 april 2011 09:12

Åååå, vad glad jag blir över att du får bli proffsigt bemött...också ;) Jag vet hur skör man är i den där situationen och hur väl man behöver att ens oro tas på allvar. Jag minns Anna Wahlgrens bok där på 90-talet då hon beskrev missfall som något som man skulle se som sen mens typ...mina 3 missfall var och förblir 3 förlorade barn...och inget annat!!! Hennes rader sårade så på djupet att jag sedan aldrig kunde ta till mig hennes råd ang barn & sömn t ex.

Vad gäller dina negativa känslor för den stora bonussonen, så förstår jag dig fullt ut! Men som utomstående så tror jag att sambon gör rätt i att påminna sin son om att de faktiskt har haft en annan typ av relation då sonen var yngre. Det är dock viktigt att han också talar om att kärleken till dig INTE hotar det han känner för honom och att du INTE är skälet till att något förstörts! (där ligger mycket känsligt, som han förr eller senare måste ta eye-to-eye med tonåringen om han vill att deras relation ska bli bättre...erkänna att han borde ha hanterat separationen annorlunda, men också vara tydlig med att bara för att han slutade älska barnens mamma, så slutade han inte älska sina söner!) När pojkarna är äldre och inte lika bundna till sin mamma, så kommer de förhoppningsvis att förstå...
Styrkekram!!!

 

ettvanligtliv

22 april 2011 12:00

Vad skönt att höra! Grattis igen vännen :D
Ang din sambo så tycker jag att du ska ge honom en eloge för att han beter sig vuxet. Men jag förstår att det är svårt att hantera hela situationen. Snart kommer det ju iallafall en bäbis som är bådas gemensamma :)
Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...