minlangtan

Alla inlägg under november 2013

Av minlangtan - 24 november 2013 19:03

Kropp & själ sitter ihop. Hjärtat har hjärtklappning och i bröstet finns ett tryck. 

Kanske har detta fått allt större plats nu när det mest akuta är över?

Jag kommer på mig själv med att inte ha ägnat en enda tanke på många veckor, till dess att ett mail dyker upp från min fd svägerska om att Bonus inte mår bra. Han har träffat sin pappa 2 ggr på ett halvår. 

Då kommer tanken, saknaden - älskade fina Bonus!

Du har en mamma, en pappa, en mormor, en morfar och andra vuxna bredvid dig. Jag kan inte frälsa dig från ondo just nu, är jag en dålig människa för det? Mina mandat är över...


Det känns tungt, tungt tungt... Jag vill att saknaden ska blekna, ärret göra mindre ont och sluta vätska. Ge mig en instruktionsbok till att hantera sorg så skulle jag följa den till punkt och pricka. Jag vill göra allt för att komma förbi denna fas. 


Vi har inte hörts sedan samtalet utanför banken. Visst finns saknaden, men jag försöker tala till mig själv att man inte kan sakna någon som gör en så fruktansvärt illa. 

Jag funderar mycket på hur det glada livet, alkoholen, friheten och festerna kan locka så mycket mer. Det är då självkänslan bryts ner, det är då man känner sig värdelös. Att inte ens duga till. Den är tung och jag ägnar många tankar åt att bryta den tankebanan, men det hjulspåret är djupt - att bli bortvald.


Nästa helg hoppas jag att jag börjat flytta in i mitt hus, att tiden på soffan hos mamma är över. 

Fram till dess får hjärtats klappar och bröstets tryck göra mig sällskap.

Och fy fan din jävel vad jag hatar dig för hur du får mig att må...

ANNONS
Av minlangtan - 20 november 2013 17:32

Nu är det klart, nu har vi inte längre någonting gemensamt med huset. I flera månader har jag bävat för denna dagen, och visst grät jag floder i bilen på väg till huset i morse för att hämta nycklar. 


Denna dag, släpptes också Mauro Scoccos och Jill Johnsons duett "Längre nedåt vägen" passande nog. Lyssnade och grät, grät och grät. Vårt fina hus. Alla planer, alla minnen, alla drömmar. Men också många långa vakna nätter där jag funderade på om det verkligen ska vara såhär... Stängde dörren och rullade mot banken.


Timmen på banken gick i ultrarapid, skriva, skriva, skriva, nästa papper, nästa, inte tänka, skriva skriva skriva...

 Vi tackade mäklaren för en god affär och skiljdes åt. Det fanns ju inget mer att säga. Jag önskade så att han kunde omfamna mig och pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Men allt är ju sagt och vi gick åt olika håll. Han klädd i den tröja jag köpte till honom, men annars såg han sliten och inte alls lika fräsch ut som under sensommaren. 

Denna dag har varit planerad så länge , så jag åkte hem till min väninna och bara andades och kände en känsla av ... En känsla av frid, lugn och avslut. En överraskande känsla som tog mig med storm. Det är över!


Vi åt en god lunch och åkte sedan mot huset mitt för att kolla på bygget. För första gången kändes det roligt, och kanske beror det på att nu finns det bara ett att fokusera på, mitt hus. 


Det är över. Och fortfarande, efter några timmar känns det bra. Bakslaget kommer säkert. Men nu är det över och ikväll ska jag och min finaste väninna ut och äta gott, fira livet! 

Han tror att det är nu det börjar, vår vänskap kan byggas och bevisas men jag är fast övertygad om att jag är klar med att någonsin tro på honom mer. Vänskap byggs på helt andra grunder och han är nu fri att göra precis vad han vill i sitt liv.  Jag kommer aldrig någonsin mer att behövà kontakta honom för något som rör huset. Aldrig behöva bli ledsen över hans oförmåga att hjälpa till och ta ansvar. 

Jag hoppas att han känner sin frihet och att det ger möjlighet för verkligheten att glimra fram mellan dimman, en verklighet som visar hur illa han gjorde mig.


Det är över - den värsta separationen är över - CHECK!!!

ANNONS
Av minlangtan - 18 november 2013 16:25

Det sägs att det bästa sättet "att glömma en man är att komma under en annan" bildligt alltså. Är det så?! Som det pretto jag är, så skriker hela jag NEJ!!! Jag vill inte, jag kan inte, det går inte!!!

Jag har inte landat, jag är inte klar, jag bor liksom på soffan hos mamma i någon vecka till.

Men... 


Men... Vi har krossat alla yrkesetiska föreskrifter och mmm, jäklar i min lilla låda så han triggar mig. Det vackraste, charmigaste, trevligaste och mest ömsinta. Gaaah! Om jag ville så skulle jag utan tvekan få komma under honom många gånger. Och varje sms eller kontakt håller jag emot. Flirtar med men håller på mitt nej. Varför? Jo, jag är inte klar, jag saknar den största skiten och grisjäveln fortfarande - eller jag saknar den person jag önskar att han vore och för det andra så har Mr Flirt meddelat att han är inne i en lekperiod med unga tjejer och lösa/fria tyglar. Detta skulle innebära, eftersom jag känner mig själv att jag skulle bli ännu mera sårad om jag hoppade med i spelet och började leka med. 

Men jag ska erkänna att det är så lockande att bara hoppa på, få hoppa in i den där famnen som jag nuddat häromdagen men där jag gråtandes gick in på toaletten innan handen var på väg någon helt annanstans.

För mig var det ett tecken på att jag inte är klar, jag är inte där...


Kan man gena sig igenom en sorg? 

Av minlangtan - 15 november 2013 10:52

Flera gånger varje dag funderar jag på vad jag gjort dig för att du ska vara så jävlig med mig?

Du tycker inte att du är jävlig, du tycker att allt är fullständigt normalt och du tycker att du ställer upp genom att lyssna på mina utskällningar.

Till veckan klipps våra band för alltid. Du kommer att jubla och säkert fira med en kväll på krogen. Jag kommer att bita samman på banken och sedan checka ut resten av dagen för att gråta hejdlöst.

Dagarna fram till den dagen är en pärs för mig. Du har lovat att hjälpa mig och du har lovat att sköta dina åtaganden. Inte nåt har du gjort. Ironiskt nog har jag fått anlita snickare för att iordningsställa det som skulle ha åtgärdats i huset, trots att du är snickare själv. Är det att hjälpa till?

Det är massor av grejer kvar i huset, som är dina, som du lovat att flytta, men som du nu bara skiter i. Krogkvällar och fjällresor lockar så mycket mer och det gör mig så ledsen. Jag jämställer det med att bara ta våra år, knyckla ihop och slänga iväg. Ingenting av det du gör, gör du med ödmjukhet inför min situation.


Du säger att du inte klarar av att se mig ledsen, att det är därför du inte varit upp och hjälpt mig. Du klarar bara när jag är glad och lycklig. Men vem kan vara det i en situation som denna?

Du säger att du inte klarar av vetskapen att ha förlorat vår vänskap. Men tåget har gått och man är två i en vänskap. Det är inte bara jag som gång på gång ska rädda, fixa när det behövs och du bara kan ägna dig åt det roliga och glatta i livet - det är inte vänskap.

Jag inser att jag måste rusta mig för hur jag ska förhålla mig till dig efter nästa vecka, då jag formellt inte behöver hjälpa dig. Hade jag det nu? Nej, egentligen inte. Men jag trodde att det skulle få dig att visa vänskap, om jag hjälpte till. Men så blev det inte.

Jag ställer mig åter frågan - vad har jag gjort dig? Du säger att du vill vara min vän, men du gör ingenting, du förmår ingenting, du bara lägger på när jag pressar för mycket, du skriker och gormar när jag kommer med sanningar som du inte kan förklara.


Till veckan sätter vi även punkt för allt samband. Det som kvarstår är ett par hundra tusen i skulder... Pengar som ingen blir lyckligare över, men sveket känns desto större. 

Din jävel - vad har jag gjort dig?


Usch, det är tungt just nu. Jag vill bara landa i mitt nya hem, mitt nya liv, börja röra mig i andra cirklar. Visst märker jag att det är lättare och det blir bättre. Hela husprojektet känns spännande, men glädjen finns inte riktigt där. Varje kväll när jag åker dit efter jobbet så känner jag "Wow, här kommer jag att trivas" för att nästa sekund känna mig genuint slut och trött på allt vad flytt och hus heter. Sveket har grävt ett stort hål inom mig.

Jag kan fortfarande inte förlikas med känslan att han, mitt allt, gjort detta grymma mot mig. Men det är sanningen och jag måste börja leva med det...

Av minlangtan - 12 november 2013 20:37

Idag fick jag bryta tystnaden och checka av inför tillträdesdagen, så jag ringde honom. Ett formellt samtal som syftade till att kolla om vi ligger i fas, eller han - för jag har flyttat mitt. I lördags stängde jag dörren till huset. Det sista dygnet var hemskt, sista natten i sängen där en baby skulle skapas. Made in Hästens blev aldrig verklighet. Sista duschen i duschen där många stunder tillsammans tillbringats - bara minnen. Nu är det över. Det är gjort.

Vi kan inte prata med varandra, det är över. Han som var mitt allt är inte längre min vän och till veckan klipper vi det sista bandet och har inte längre någonting som binder oss samman längre. Det är med stor jag konstaterar att det är över. Jag borde jubla, men jag är inte där än.

I skrivande stund sitter jag i huvudstaden med ett glas rött. Jag är på tjänsteresa och har tillbringat kvällen på NK och shoppat den där väskan jag drömt om. Because I'm worth it... Eller tröstshopping? Det känns som att slängas tillbaka 6 år, jobb, tjänsteresor och så långt ifrån läxläsning och storhandling.
Två världar och jag börjar förstå att det är så här mitt liv kommer se ut nu. Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva en växande mage och en familj som väntar hemma på mig, men till dess tänker jag njuta fullt ut av att fylla på mig rent yrkesmässigt ett tag.

Nästa gång vi träffas är på banken, och sedan tror jag inte att vi kommer att ses mer. Han önskar att vi förblir bästa vänner, men tåget har gått. Vänskap är något annat och han hoppas att han får visa det. Jag vet att jag inte ska tro på det, för han gör mig bara besviken - han kan inte se mig i ögonen och han vill inte umgås med mig så länge jag inte är sprudlande glad och skrattar. Jag kan inte, jag är inte där...
Men dagens shopping kommer hjälpa mig att känna mig finare och fastän yta är långt ifrån min devis så behöver jag få putsa på ytan för att självkänslan inte ska rasa ännu mer...

Jag har bestämt mig - jag vill inte ha honom som vän och då är svaret att det är just så här vår kontakt kommer att bli framöver. Nu måste min sårskorpa få en chans att läka för den har ryckts av gång på gång och blött och blött. Jag vill läka och hitta mig själv efter denna vidriga höst...

Av minlangtan - 7 november 2013 18:16

Jag börjar med att tacka för era kommentarer, som alltid är så kloka och fint skrivna och skänker massor av hopp. Det måste ju komma en tid efter detta helvete...

För det är ett helvete. Jag saknar det vi hade något helt enormt, jag saknar en livskamrat så att det gör fysiskt ont. Vi har träffats några gånger och kramats, gråtit och hållit om varandra. Och varje gång blir jag så besviken på mig själv, för hur kan jag sakna och gråta tårar över någon som gör mig så illa. Jag är värd så mycket mer. Frågan varför varför varför har surrat i mitt huvud och jag har ställt den så många gånger. Oftast har jag fått ett "jag vet inte, det bara blev så" men nu har det också kommit fram ett annat svar - att Hon har en lättare syn på livet. Det är klackarna i taket och skål!

Vi har fjorton dagar kvar innan vi inte har några som helst band till varandra och jag längtar, jag måste längta. För han kommer inte tillbaka, han har ljugit för mig, utnyttjat mig och svikit mig på det grisigaste sättet. En sådan person ska man inte vilja ha med att göra, men jag styr inte över mina känslor och jag vet hur jobbig den där sista underskriften på banken kommer att bli. Det formella avslutet, det som ska bli slutet på våra år. En otrohet, en separation.

Han vill väldigt gärna vara min vän, och jag måste förstå att det inte kommer att bli något av det. Vänskap är något helt annat. Just nu vill han vara vän när det passar honom, då hon jobbar, då han behöver hjälp. Men jag måste inse att lurar i öronen inte är vänskap eller att strunta i att svara när frågan blir för obekväm.

Det är dags för mig att hitta nya cirklar att röra mig i, hitta nya förhållningssätt och hitta mig själv igen. Nu väntar några jobba veckors inackordering hos mamma i väntan på att mitt hus ska gå och bo i.
Längtar helt oerhört efter att få landa i nytt boende och hitta mig själv, den jag en gång var.

Komplimangerna haglar över min viktnedgång och jag fortsätter att känna mig vacker. Vacker och lämnad. Jag hatar honom för hur han gjort och önskar bara att verkligheten ska knacka på hos honom och låta honom få ta tag i det som kallas livet, som innehåller annat än Likör 43 och mjölk...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se