En kär bloggvän bloggade härom dagen om ämnet utanförskap, att man känner sig utanför som barnlös och längtandes.

Nog kan vi alla som varit där och längtat efter ett liv med barn känna igen oss, eller hur?

Jag fick en del av barnlivet tillsammans med min sambo för två år sedan. En nu sjuårig son förvandlade mitt goda singelliv till ett riktigt nedsläpp i en dysfunktionell familj. Jag vet att jag i många år, när jag längtat efter barn, men inte som nu, har saknat det praktiska, att få vara vuxen.

Bloggvännen benämner det som att man är kvar i ungdomslivet, nog är det så.

Idag har jag allt av ett vuxenliv här. Det är tvätt, veckobrev, läxor, inköp av kläder, planerande av skoval inför våren, matsäck, inlämning av fritidsbehov under påsk, hämtning på skola och fritids.

Ja, allt det praktiska.

Fastän den mest underbare lille bonusen befinner sig i en försmak av tonåren, så finns det massor av härliga stunder, som inte bara är praktiska. Vi läser, pussas, kramas, berättar sagor, sanna och falska, roliga, sorgliga, viktiga och oviktiga.

Man skulle kunna tro att jag har allt.

"Ni har ju redan ett barn"  har jag hört både en och två gånger.

Ja, men det är inte mitt. PUNKT.

Jag känner mig så ofantligt utanför vissa gånger. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har en sambo som gör allt för att bjuda in. Det har blivit bättre. Vi har badat, haft kroppskontakt, lekt lekar med kroppen, allt för att anknyta.

Men faktum kvarstår, barnet är inte mitt och jag klarar inte att känna något annat än utanförskap vissa stunder.

Jag funderar för mig själv; blir stunderna fler eller färre?

Jag hade hoppats på att dom blir färre, tyvärr tycker jag att det lutar åt att det blir fler stunder som jag upplever den hemska känslan utanförskap.

Imorgon bjuder vi hem sambons släkt, alltså min lille bonus farmor o farfar, faster och farbror och några kusiner. Fullt hus.

Jag vet hur viktigt det är för min sambo att få träffa sin släkt tillsammans med lilleman.

Jag är välkommen, jag är en del av familjen - så är det sagt och menat.

Ikväll när jag spatserar med ShopExpress och kryssar mellan festis, kex och frukt så kan jag inte trycka undan känslan av att jag är utanför.

Jag saknar mitt, min dröm, min längtan och mitt hopp till den största av kärlek.

Jag försöker finnas där, uppträda vuxet, våga visa hur livet ter sig där ute, att han är stor nog att klä på sig själv, att försöka skära korven i bitar, att sitta still och andra praktiska företeelser som kan vara bra att känna till, även vid sju års ålder.

Det uppskattas, det vet jag, trots skrik och panik över att vi är såååå himlens dumma som inte fattar att han absolut iiiiiiinte kan klä på sig själv.

När jag kommer hem med mina shoppingkassar har far och son suttit vid köksbordet och ritat.

Alltid lika spännande.

Idag var det ett hjärta med MAMMA, PAPPA, (Bonus-namn), (Storebror) och HUND.

Utanförskap var det ja...

Så där ja, punktlig och som planerat.

Mens.

Tillvaron svajade där jag satt på toaletten. Allt hopp, drömmar, längtan, önskan och den obeskrivliga saknaden... bara raserades för en stund.

"Sluta tänk på det hela tiden"

Nu gäller det för mig att byta fokus för en stund, för det går verkligen inte att leva i två veckors cykler hela livet, det tär alldeles för mycket.

Jag ska till en början glädja mig åt att jag faktiskt lyckats få streck på mina graviditetstest. Jag kan, min kropp vet hur man gör när någonting fäster, alltid något.

Till dess att jag hittat nytt fokus får jag observera hur det känns att ha mens, för det var ett tag sedan. Min blödning i samband med positivt test, som tant L vägrar kalla missfall, var en helt annan typ av blödning och smärta. Detta är ren och skär mens, som man minns det som bäst.

Just ja, igår blev jag informerad om att sambon kommer bo ute på arbete i annan stad, varannan vecka hela våren.

Goda chanser till ägglossningssex alltså    - check.

Ibland känns det så otroligt långt borta, så förbannat svårt att få till det. Hur svårt kan det vara. Ett ägg, en spermie.

Jag vill slänga allt vad tester heter. MEN faktum kvarstår, det kan man bara göra om man har ett regelbundet sexliv och det har inte vi.

Sorg i dubbel bemärkelse.

Vår barnfria helg lunkar på i ett underbart härligt tempo.

Fredagskvällen innebar middag hos mamma & co, utgång på casinot och en mysig kväll helt enkelt.

Lördagen innebar sol från en klarblå himmel på förmiddagen, vilket gjorde att jag bjöd över min släkt på en liten våffellunch.

Därefter var vi bjudna på middag.

Idag är det mulet. Sambon rensar i förråden och eldar lite. Själv plockar jag på hemmavid med en härlig känsla av harmoni utan någon som helt stress där jag går fram med vattenkannan och trasan. Sån otrolig skillnad på våra helger.

Jag har väldigt svårt att känna harmonin varannan helg, mycket av det med anledning av mig själv säkerligen.

Det är som det är, men jag saknar att känna denna härliga helgfeeling varje helg.

Nästa barnlediga helg ser det ut som att vi åker upp till fjällen på en weekend onsdag - söndag. Fjälluft är aldrig fel...

Igår var vi som sagt på middag hos min moster med karl. Jag frågade om hon hade kvar min snowracer som hon fick låna till sina små flickor som nu båda passerat 20 år. STIGA´s snowracer ser dock exakt likadana ut nu och är av väldigt mycket bättre kvalitet än den lille bonusen fick i julklapp av min mamma, som nu bara några helger efter användning är i tusen bitar.

Hennes burdusa karl fick till det när han vände sig till min Kärlek och sa helt:

"Jasså, du har laddat bössan med starka skott hör jag, nu när det ska väntas smått"

För i hela jävla helvete... vad det kändes. Jag bara drog på mig en min och svarade inte ens.

Nu ska jag ta tillvara på de sista timmarna av helgen och hoppas hårt, men knappast troligt att mensen inte dyker upp.

- Du Hjärtat, jag kom på en sak. Visst är väl min mens lite sen va? Tror det var 6 veckor sedan sist.

- Ja, nu när du säger det, så stämmer det kanske. Ska du inte ta ett test?

- Jo, jag kanske ska göra det om den inte dyker upp här i veckan.

Så blir det aldrig hos oss.

Istället är google och FL flitigt använda och det känns grisigt jobbigt att inte kunna ha den avspända attityden till vår resa.

Jag vill så otroligt mycket att jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det.

Gårdagskvällen nådde botten... riktig botten.

Ingenting kändes roligt och ingenting kändes bra. I takt med olustkänslorna kom även känslorna av rädsla över att hamna i depression som jag är mycket rädd för.

Det var bara att utesluta träning.

Tog ett snabbt bad, slötittade mig igenom Halv Åtta Hos Mig och pratade med mamma en stund, innan jag strax efter klockan åtta somnade... och sov... och sov...

Vaknade kring sju imorse och bestämde mig för att vi måste göra något i vårt hem för att vi ska må bra.

Ikväll blir det till att aktivera oss.

En helt vanlig onsdag blir det bio och middag ute, bara vi två.

Utan egentlig anledning.

Tanken fick mig att må bra i kropp & själ.

In på jobbet och öppnar mailen och där ligger ett stort fett OK på ett bankärende vi haft med anledning av att vi ska installera bergvärme.

Det har inte varit en självklarhet att få ett Ok när ens sambo är egenföretagare.

Men nu gick det... och en mycket stor sten lossnar från mina axlar.

Det känns bara än mer självklart att vi ska ut och mysa ikväll.

Är det nu det vänder?

Solen skiner från en klarblå himmel, temperaturen är helt klart godkänd, takdropp och vårfåglar.

Ändå är jag trött.

Bara att acceptera; jag befinner mig i en svacka, så är det bara.

Ögonen är tunga som bly, kroppen känns gammal och stel, inte alls så där vårpigg som man önskar.

Jag har hur mycket som helst att göra på jobbet, men energin finns liksom inte.

Ingenting lockar, ingenting känns roligt.

Jag känner mig i obalans. Hela tillvaron går åt till att leta graviditetssymtom och så kan jag verkligen inte ha det.

STOPP det går liksom inte.

Jag mår pissdåligt av det.

Höstdepression har man ju hört talas om, men vårdepression?

Känner ingen större lust till någonting.

Vill bara vara hemma om jag får bestämma, men att vara hemma är heller ingen lösning för mig, för då kommer tankarna som gräver sig in i mitt innersta.

Jag behöver rutiner och struktur för min vardag för att orka runt.

Sover dock väldigt bra, vilket i sig talar emot en depression.

Helgen är över. Allt har kretsat kring barn barn barn familj familj familj.

Jag har känt mig ensam ensam ensam kryddat med lite utanför utanför utanför.

Min sambo bjuder verkligen in, vill att jag är delaktig, men vad gör det när jag känner att jag är den enda på hela barnkalaset som inte har något barn.

Gårdagskvällen guldade till tillvaron lite genom att jag gick undan för att försöka läsa lite, slog upp "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson.

In kommer sambon, frågar vad jag läser och när han ser, då skrattar han till.

Japp, det har stigit mig uppåthuvudet denna starka och plågsamma längtan...

Då har ägglossningen passerat, så som vanligt.

Vi har gjort vad vi kunnat.

Önskar så förbaskat innerligt att det leder till en graviditet.

Jag hoppas och önskar varje dag, varje minut och varje sekund.

Jag är så redo för det här, jag vill... just nu är det detta som driver mig framåt, drömmen om att få bli mamma.

Idag har jag gått igenom mina gamla mobilkort, där bland annat bildet på det positiva graviditetstestet fanns.

Det börjar kännas nu, sorgen att det inte blev något.

Det fina strecket var ju där.

Jag vill se det strecket igen, nu...