minlangtan

Alla inlägg under juli 2011

Av minlangtan - 27 juli 2011 13:46

Jag har ringt KK och rådgjort. Dom tycker ändå att jag ska äta Pergo denna månad, för att äggen blir av bättre kvalitet och att gulkroppen blir starkare (?)

Jag berättade hur jag mådde på Pergon och då tyckte dom att jag absolut ska övervakas med tanke på överstimulering.

So far so good...


Dvs jag börjar knapra Pergo på fredag. Nästa vecka borde jag alltså göra VUL och mäta ägg och slemhinna.

Kruxet är att vi åker utomlands nästa vecka och kommer tillbaka lagom till det att jag ska ägglossa.

Vi åker till min mammas hemland.


Och vet ni vad som är anledningen till mitt "Iiiiiiih", jo - att där finns ett av Europas bästa läkarcenter för infertilitet, dit många svenska kvinnor vallfärdar för att kunna göra sånt som inte kan göras här, bland annat äggdonation och embryodonation.

Den klinken ligger nästgårds med där vi ska bo.


En av mammas vänner har nyligen ett åttaveckors knytte i sin mage som ett resultat av klinkens arbete.

Hemsidan visar verkligen en proffesionell sida av klinken.


Ikväll ska vi ringa och försöka boka tid där till cd 10.

Onekligen känns det lite spännande faktiskt, om något i denna kråksång kan vara spännande...


Update: På cd 10 fick jag en tid för VUL. Nu känns det som att jag kan andas ut i detta. Då får vi se hur slemhinnan ser ut och hur äggen reagerar på Pergotime, bara det kan ju vara en erfarenhet.

ANNONS
Av minlangtan - 27 juli 2011 10:34

Fastän mensen är här så känner jag mig relativt positiv och full av hopp ändå.

Jag vågar tro att det en gång är jag som får uppleva det där pickande hjärtat och alla känslor som kommer med det.

Jag vägrar tro någonting annat och jag vågar mig också på att försöka vara realistisk. Vi har lyckats tre gånger, så oddsen är väl inte helt bort för att det så ska bli en dag.


Igårkväll innan vi skulle somna låg jag och pratade med min sambo. Jag drömde mig bort och längtade. I en sådan situation önskar man att någon kunde hänga på, drömma och längta lite med mig.

Men nej, inte då.

Är det Mars som krockar med Venus där eller vad är det frågan om?

Givetvis förringade han inte mina känslor, men han spann inte vidare på det, som jag kanske önskat.

Det drog i mitt hjärta på en gång och jag kände mig så naken och sårbar där jag låg och drömde om det blir mina ögon eller Kärlekens ögon.

Om hur denne lille någongång i framtiden kommer leka med alla Bonus leksaker och sakna sin storebror?
Tänk, Bonus kommer få bli storebror.

Så där gick mina tankar.

Det mmmm:ades och det sas ja, men ingen som vågade fortsätta min så nödvändiga drömresa där i kvällstimmarna.

Att inte få respons på dessa drömmar som vi ändå ska skapa tillsammans gjorde så otroligt ont rätt in i hjärtat. Det kändes som att jag bjudit på mitt allra innersta och någon inte ens öppnat sitt hjärta ens för en milimeter.


Och när vi ligger där så kommer också den vidervärdiga känslan av att det faktiskt inte är första gången för honom.

Han gör detta för min skull.

Han har redan valt barnvagn en gång, fått uppleva lyckan på ett ultraljud, fått ordningsställa rummet för ett nytt liv.

Jag längtar så in i helvete efter att få göra det.

Man har liksom bara en enda första gång.


Om vi inte mötts, så hade han aldrig skaffat ett till barn, det vet jag. Jag vet också att om jag inte haft en önskan om barn, så hade han gladeligen nöjt sig.

Han vill verkligen detta med mig, han ser fram emot det, givetvis på hans sätt.

Han säger att jag blir en bra mamma och längtar efter att få en familj med mig.

Vad är det då för något som gör att jag inte kan känna mig trygg i det? ... och låta det få vara hans sätt att få längta, på hans vis. Mitt sätt måste ju inte vara det enda rätta...

 

När jag låg där helt tömd på mina drömmar och bilder om framtiden, så tog jag upp diskussionen om att vi måste köpa en ny säng till Bonus.

Bonus har önskat sig en våningssäng, något jag sagt nej till eftersom han dels springer i sömnen på natten och dels gillar jag det inte om det inte finns någon naturlig förklaring till att man måste ha två sängplatser på rummet.

Han behöver ju inte dela sitt rum med någon annan precis.

Som om jag inte tänk den tanken.

Jag önskar mig, om man får önska och drömma, två barn.

Det är en tyst och egen önskan som jag har, min egna dröm.

Vi har ett rum över för ett kärt barn.

Bonus har ett eget rum, trots att han bara är hos oss varannan vecka.


Om jag får drömma och blicka fram, förutsatt att vi bor kvar, så kommer Bonus då att få dela rum om jag får två barn.

Där tassar jag på tårna återigen.

Jag vill inte att någon tar min dröm ifrån mig, att någon säger rakt ut, NEJ; det blir bara ett barn.

Han har sagt det förrut och det sårade så in i bängen att få höra avv "vi börjar med ett" efter frågan om hur många barn han vill "ge" mig - max ett sa han. Jag minns det som igår, hur illa jag sov den natten, hur tårarna kom fastän ögonen var stängda.

Varför är det jag som ska anpassa mig i hans familjebild?

Varför är det bara jag som ska behöva gör avkall på mina drömmar, för att han har två barn sedan innan? Varför är det inte tvärtom, att han får stå ut med fler barn för att göra min familj komplett? Varför är det självklart att jag är den som får anpassa mig?

 

För mig är det här jättekänsligt. Jag inser det nu när jag skriver, att vi måste lägga några terapitimmar på detta.


Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar min Sambo enormt, högt och lågt. Jag ser så fram emot att skapa vår familj, där vi är huvudpersonerna.

Han är en fin pappa och jag vill att han blir pappa igen.

MEN... att hamna i en familj, som dessutom är otroligt dysfunktionell, sätter sina spår i mina känslor och det är allt annat än lätt.

Jag önskar så att det var första gången för oss båda, så att vi tillsammans fått längta lite tillsammans, jag behöver få längtan när allt känns som mörkast...


ANNONS
Av minlangtan - 26 juli 2011 11:07

Jag är så otroligt kluven kring detta med hur jag ska göra med Pergon denna cykel.

Jag har helt fastnat in på att jag skulle bli gravid i sommar, och när jag försöker vara rationell så har jag egentligen ingen brådska, mer än att en graviditet skulle sitta gott just nu.

Att möta hösten gravid skulle ge mig så mycket styrka inför det som komma skall i höst...


Hur som...

Jag har lyckats bli gravid tre gånger inom loppet av 6 menscykler, på naturlig väg. Utan pergo. Det är rätt bra odds om jag får säga det själv, men vad hjälper det om det inte blir en fullgod graviditet.

Min första pergokur slutade med ett minus.

Visst, det kanske är mer slump och tärning än någonting annat.


Jag mådde skit under min Pergokur, innan ägglossning. Konstig orokänsla i kroppen. Den där ytliga proppen på foten gjorde mig också rädd vid ägglossning.


Pergon är utskriven av tant L som hävdar att det kan vara bra även om man har naturlig ägglossning att boosta äggen något.


Efter nyår ska vi genomgå utredning och troligen som TF nämnde så blir det låghormon istället för Pergon, då det är färre biverkningar.

Biverkningar ja.

Jag misstänker att min slemhinna blev för tunn, som är en vanlig biverkning på pergon.

Jag blöder mycket mer sparsamt nu efter Pergon.

En tjock och fin slemhinna är liksom en förutsättning för ägget ska fästa.


Jag är så kluven.

Om jag inte haft ägglossning så är Pergon en förutsättning.

Men jag har ju ägglossning - förstör Pergon min slemhinna som är en förutsättning?


Jag vet inte alls hur jag ska göra.

Igår försökte jag göra mig på att diskutera saken med Sambon, i tron om att han skulle få lite mer inblick, kanske lära sig ett och annat.

Han tyckte att mina teorier om att slemhinnan var tunn bara var något jag läst själv, och självklart ska jag ta tabletterna.

Men tänk om Pergon gör slemhinnan tunn... då försvinner ju alla chanser? Då är det meningslöst, för då har jag ju bättre chans utan?


Ni kunniga, ge mig gärna lite input här...

Av minlangtan - 25 juli 2011 15:34

Så där ja´

Mens.



Av minlangtan - 25 juli 2011 10:46

Det var falskt alarm igår.

Det färgade papperet berodde och beror på slemhinnor som är helt kajko av Pergoknaprande.

BIM - 1 idag, med tydlig ägglossning på cd 14, vilket borde göra att med min lutealfas på normala 11 - 12 dagar, så borde mensen varit här.

Går man från cykeldag så kommer den imorgon.

Testen visar blankt, nada, zero.

Inte ens det största av hopp kan få en strimma rött att visa sig på de fula testerna.


Idag jobbar jag i en vecka, innan det är dags för semster del 2. Som det känns nu så känns det rätt okej att tänka på annat än om testerna inte har något där i motljus ändå. Det är inte sunt att hålla på som jag gör, men jag vet att det är flera med mig som håller på.


Det lutar åt att jag ändå kör en omgång Pergo. Jag har kollat upp läkare på orten dit vi skall i nästa vecka då vi åker på en liten Europa-resa.

Jag blev så rädd av den där ytliga proppen på högra foten.


För att återgå till rubriken, så lever hoppet ännu... fast egentligen hoppas jag inte, det känns ingenting i kroppen att det skulle vara någonting annat än hederlig mens som kommer som planerat imorgon.

Inför nästa cykel får det lov att bli skärpning med Metforminet...



Av minlangtan - 24 juli 2011 17:02

Så var det färgade toapapperet här, två dagar tidigare än planerat.

VA?

Det har aldrig hänt tidigare att jag fått mens på cd 26, då jag är en klassisk 28 som kan ha något inslag av 30 någon gång per år.


Jag har ätit Pergotime denna månad och har två till månader utskrivna på recept.

I skrivande stund vet jag inte riktigt hur jag ska göra med kommande månad.

Någonstans i bakhuvudet tycker jag mig ha läst att det kan tunna ut slemhinnan i livmodern.

Jag har ju ägglossning, så jag vill inte förstöra slemhinnan genom att äta något för någonting jag egentligen har.

Tur att man har 5 dagar på sig att suga på den karamellen...


Helt ärligt så är jag jätteförvånad över mensens tidiga entré.

Det var väldigt dumt att hoppas på månaden direkt efter missfall, men det kostade ju ingenting att hoppas trodde jag.

Så fel så fel... kostnaden var väldigt hög.



Av minlangtan - 22 juli 2011 21:21

Jag är ett vrak.

Hela dagen idag har jag legat i sängen, försökt lyssna på radio men istället somnat.

Inte blev det bättre av att det blev meningsskiljaktigheter i morse.

Bråk är fel, för det gör vi sällan eller aldrig, men vi tycker olika - när det gäller barnuppfostran och det är en känslig punkt - mest för mig.


Jag har skrivit det förrut, men det tål att upprepas. Jag har en sambo som verkligen bjuder in, som vill att jag är delaktig som verkligen vill få oss att känna som familj.

Han mår bäst när Bonus sitter och pussar mig och mår allra bäst när vi går hand i hand med Bonus emellan oss.

Jag avgudar honom för det, all cred.

MEN... jag har problem med det.

Varför?

I psykoterapin har vi kommit fram till att det beror på mina egna erfarenhet.

Jag har vuxit upp med en mamma den större delen av mitt liv. När jag var kring 8 års åldern träffade hon sin nuvarandra sambo. Min värld slogs i spillror.
Han hade inga barn och ännu mindre känsla och taktik.

Han tog min mamma i från mig.

Jag fick aldrig vara ensam med min mamma.

Om jag satt i knäet med henne så fick han sitta efter mig.

Vi fick dela min mamma.

Det var hemskt.

Min trygghet togs i från mig.


Jag är livrädd att Bonus uppfattar mig så.

Fastän jag fått försäkrat från kunniga inom området att jag aldrig kommer att bli så, så finns ändå rädslan.

Jag är noga med att aldrig ta i från hans pappa.

Jag uppmuntrar till egentid dem emellan, något ni förstår att jag aldrig fick med min mamma.

Jag tar aldrig i hans pappa mer än nödvändigt.

Och där har vi problem.

Problem som blivit större under semestern och som det nu är dags för fadern att fundera hur vi går vidare med.

Så fort jag rör min Kärlek när Bonus är med så uppstår vansinniga vredesutbrott.

Leksaker flyger, eller så biter han sönder något så hårt att tandköttet blöder.

I veckan rev han sönder ett täcke när Kärleken lade sin hand på mig.

Vad betyder det? Hur kan vi stötta honom i det?

Vi är noga med att alltid pussa på honom också, de få gånger jag ber om en puss.

Här kommer också min rädsla in, vad gör jag för fel?


Idag hämtade jag också ut nästa omgång Pergo. Slängde in den i väskan under stora tårhav.

Jävla skit!

Jag proppar i mig hormoner på hormoner och gör allt för att min dröm ska bli sann, men jag känner mig ensam i det.

Inte en fråga om vad jag äter för något.

Ingenting.

I dag kom orden från mig, att min längtan till barn är så otroligt stark att jag tror att den är starkare än vår kärlek.

Det gör mig så ledsen att vi inte får till sexet i sommar.

Med sex menar jag inte bara barnallstring, utan också att tanka den närhet jag behöver.

Jag vill att vi ska vara två i denna resa...

Naturligtvis förstår jag att han finns där, på sitt sätt, men jag tror mycket på det jag en gång läste i en bok som betonar att bekräftelse måste ges på det sätt som mottagaren önskar för att det ska bli bekräftelse.

För mig handlar bekräftelse att fråga och vara lite engagerad, följa med på läkarbesöken, skapa en plan.


En riktig skitdag på många sätt, nu kan det inte bli sämre.

I morgon åker Bonus hem.

Det lilla solblekta knyttet med de långa ögonfransarna, platta fossingarna och lilla trubbiga näsan kommer att saknas...

Av minlangtan - 21 juli 2011 18:44

Idag skulle jag ha fått ett första VUL för att bekräfta att graviditeten satt rätt.

Nu blev det inte så.

Istället har jag hållit tårarna tillbaka under ett dygns tid tillsammans på "familjesemester" på ett familjekomplex.

Snacka om att känna sig överflödig.

Familjen vi åkte med har 2 barn, mamma och pappa.

Vad var min roll?

Packningskärring?

Hålla i plånboken-kärring?

Aktivitetskärring?

Boka restaurangerkärring?


Jag är inte Bonus mamma, och kommer aldrig att bli.

Föräldrarna fick ut en härlig semestervistelse genom att se sina barn ha det så roligt att det riktigt lyste i ögonen på dom.

Jag kan inte leva genom Bonus på samma sätt.


Nu längtar jag efter timmar av något mer lugn och ro.

Jag sitter ute på altanen och hör vattnet porla...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se