minlangtan

Alla inlägg under november 2012

Av minlangtan - 30 november 2012 16:44

Det blir mitt sista inlägg på ett bra tag. Dagligen får jag otrevliga kommentarer som sårar något oerhört. Jag mår så dåligt som jag gör ändå - och då är det dags att vara lite mer rädd om mig själv.
Ett brev damp ner från hematologmottagningen. Jag förstod ingenting, jag - blodsjuk?!
Hematologen remitterar till KS och nu är bollen i rullning.
Protein S är för lågt vilket också kännetecknar tidiga missfall.
Jag säger hej och tackar för allt ni givit mig kära bloggvänner. Nu smärtar det för mycket att läsa om andras lycka.
Blodsjuk? Jag?

ANNONS
Av minlangtan - 14 november 2012 19:57

Jag vet SÅ väl att hon är mamma till min sambos barn, och att hon för alltid kommer att ha ett finger med i spelet - för sådana är spelreglerna om man finner kärleken i en pappa.
Fine!
Men...
Varför måste det ringas så in i helvete. När vi älskar, när vi badar, när vi är på middag, när vi är på utgång på tu man hand?
Varför?

Idag, mitt i ett passionerat bad skulle det planeras studiedagar och sportlov för kommande år. Ja, så akut var det.
Och ja, jag blev irriterad, för mitt under akten s a s, så ringer det. Sambon säger att han ska ta det sedan, men jag tycker han ska svara nu eftersom det faktiskt kan ha hänt något akut med Bonus. Skulle aldrig förlåta mig själv om vårt sex gick framför Bonus välmående. Men detta??!! Jag blir helt matt. Det är så få dagar vi får bara vi, och när vi väl försöker så kommer påminnelse direkt från henne att "hörru du du, glöm inte bort att du har en familj sedan tidigare att ta hand om".
Ja, jag förstår, men respekt och hänsyn för oss? Var finns den?
Är det för mycket begärt att samla ihop alla icke-akuta behov av kommunikation till en och samma gång? Igår kväll frågades det om utvecklingssamtalet som äger rum om 4 veckor och knappst behöver avhandlas kl 21.20 på en tisdagskväll när jag just fått en orgasm...

ANNONS
Av minlangtan - 12 november 2012 14:34

Vi väntar ännu på provsvar, men i mitt huvud är det allt annat än vänta-läge.

Tankarna går på förfullt och jag försöker flyta med för att inte ligga steget före. Men hur lätt är inte det?

Jag slås relativt ofta med tanken vad som händer om jag inte kan bli mamma?

På något sätt är det som att det inte riktigt ryms i min världsbild, att jag inte ska kunna bli mamma.

Är detta mitt sätt att förbereda mig på att jag kanske inte kommer att bli mamma?


Det är tunga tankar som rör sig inne i mitt huvud och i mitt hjärta. Det finns liksom ingen högre önskan än så.

Jag funderar på IVF och jag funderar på äggdonation. Allt annat känns för främmande och skrämmande.


I fredags frågade Bonus högt och tydligt med betoning på det första ordet. I en fullsmetad restaurang med hög stämma.

- Kan du få barn?


Ja du Bonus, jag hoppas jag hoppas att jag får väcka din pappa och gratta honom på Fars Dag.


Av minlangtan - 8 november 2012 13:46

Det har varit hårda ord som omgivit mig de senaste dagarna. Jag har själv utdelat hårda ord till min sambo, fått höra ord på den cirkel kommunen anordnar för bonusföräldrar, jag har fått hårda ord på bloggen och mina närmaste ger mig också hårda ord. Hårda ord av omtanke är alla dessa ord. Alla vill väl men något måste göras för att jag ska orka leva i denna relation.
Gång på gång frågar jag mig - hur kunde det bli så här? Vi valde kärleken och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få en sådsn dysfunktionell familj på köpet. Det fanns liksom inte ens på min vida karta.

Jag har bestämt mig att det är nog med att hålla truten när den store sonen är hos oss. Jag har meddelat min sambo att det är nog. Det är slut på att acceptera allt. Han håller med, han tycker att jag har rätt i sak och jag är så otroligt glad för att vi har vår kärlek. Önskar bara att vi fick lite mer tid tillsammans, vara man och kvinna, dem vi en gång var.
Det är väldigt mycket barn i vår vardag just nu, vilket givetvis måste få vara okej, men även vi behöver en fristad att få vila, om så även på natten.

Jag har satt ner foten. Det ledde till hjärtklappning och extra slag för min sambo, jag vill inte förlora detta och då är det dags för honom att också sätta ner foten mot sin store son och hans mamma.
Hon vägrade reglera umgänget för honom under så många år och nu när inte hon orkar stå emot den värsting han blivit så är pappan välkommen in i bilden igen. Fult fult fult.
På ett sätt vore det lättare att hantera om vi två hade olika uppfattningar om hur vi ska få ordning på torpet, då kunde vi sätta oss och diskutera. Nu är det så att vi i sak tycker lika, men när det ska skridas till verket - då klarar han inte att ta sitt föräldraansvar, ett ansvar han blev fråntagen under så många år. Det kan inte vara så lätt för honom heller...

I morgon åker vi på en fjällweekend tillsammans. Bonus, sambon och jag. Det ser vi alla fram emot, alla på sitt sätt. Jag längtar mest till att få komma bort från ständiga påminnelser om hur misslyckad jag känner mig som mår så dåligt över att han bor här... Tabu så det står härliga till.

Just nu ska jag lägga mig under filten, njuta av brasan och bara vara. Jag tog ledigt idag för att komma ikapp mig själv en gnutta, det har som sagt varit hårda ord de senaste dagarna...

Av minlangtan - 3 november 2012 16:44

... och alla är anonyma och fruktansvärt otrevliga. Måste man alltid såra?
Det är fan i mig inte lätt att leva i en sådan familjesituation men jag försöker varje morgon att göra det bästa - jag försöker verkligen. Det är inte lätt.
Det är när jag får sådana kommentarer som jag fick på senaste inlägget som jag tvekar på mänskligheten. Om vi vuxna ska få barnen att sluta mobbas och vara jäkliga, då måste vi börja med oss själva. Varför måste man alltid slå ner på andra och vara lite extra jävliga?
Fy faan. Och det förekommer alltid när jag skriver om mina känslor kring den store sonen. Jag må vara en hemsk människa som inte kan ha känslor för någon som slår mig, själ från mig, förstört min bil mm. Ett barn som blivit placerad av sociala myndigheter. Ett barn som jag sedan länge sett behöva sin pappa, men då fått onda ögat av mamman. Nu när mamman inte orkar, då passar det att lämpa honom här. Om han hamnat här innan alla utredningar och anmälningar, då tror jag situationen varit en annan.
Nu blev det inte så och jag är hemskt ledsen att jag inte kan vara en bättre människa än att tycka att det är hemskt att jag inte känner mer för honom än så här.
Så A, kom igen, trampa lite till, jag ligger redan...

Av minlangtan - 3 november 2012 01:36

Den store sonen bor här för tredje veckan på raken nu. Han ville inte följa med sin mamma på höstlov och då stod vårat hus öppet. Men säg mig vilken tonåring som säger nej till att bo i ett eget hus på vår tomt, har fri tillgång på mat och dryck och en tillvaro helt utan krav. Han älskar att bo här, ja - det tror jag det!

Det är tungt för mig. Han själ, slåss och lever faaan helt enkelt. Nu på höstlovet kliver de upp klockan 17.00 och LANar hela nätterna. Det bor kompisar i mängder här. Jag kvävs. Det är så tragiskt att se hur min sambo springer häcken av sig för att ingen konflikt mellan sonen och mig ska förekomma.
Jag försöker att vara tyst, att inte hugga på allt, för just nu finns det inte mycket som han gör rätt.

Klockan är nu över ett på natten. Vi somnade strax efter 22 ikväll. När klockan är tolv så hör jag hur sonen tagit med sig sina kompisar och äter lunch i vårt kök. Jag vaknar och känner hur irritationen är ett faktum. Hans far hade påmint honom att det var dags att duscha eftersom det inte var gjort på fem dagar. Nej, nu skulle det ätas. Vad tonåringar äter och kostar är ett annat kapitel och vem som tjänar pengar i detta hushåll är också ett annat kapitel.

På fullaste allvar så äter dom mat klockan midnatt i köket och min sambo sussar sött. Det är bara att inse att min sömn är förstörd för denna natten.
Då går sonen i vårt sovrum och ropar på sin pappa och i vanlig samtalston frågar om han kan ta chips och dricka.
Hänsyn, hallå? Vi sov och klockan är midnatt.
Det hela slutade givetvis med att jag och sambon blev ovänner som vi blir väldigt ofta vad gäller den store sonen. Han tycker att jag överreagerar.
Jag kan helt ärligt säga att jag hade lämnat honom om jag hade sett att han beter sig likadant i sitt föräldraskap mot lille Bonus. Nu gör han tack och lov inte det, men att ha det så här gör mig vansinnig. Blod och vatten krockas. Överallt ger folk mig råd att sätta ner foten i mitt egna hem. Sist jag gjorde det flög jag in i garderobsväggen.
Jag försöker styra över allt så att sambon får ta de värsta striderna, men det hugger så i mitt hjärta när han ser det som en kamp mellan sin son och mig.

När vi pratar om det i lugnets vrå då tycker han att jag har rätt och han medger att han är alldeles för flat som låter sonen få ha kommando över vårt liv och leva som en kung i vårt hus utan några som helst krav. Men när vi kommer till skarpt läge då förmår han inte att stå emot, sonen vinner alltid striden. Alltid.

Det är så lustigt att vi inte har dessa problem med Bonus. Där har vi tillsammans utformat vad som gäller och det fungerar super.
Jag tar ett naturligt ansvar och vi lever som en familj. Vad gäller den store sonen så gör vi inte det. Jag är allt som oftast tyst och irritationen kommer sedan mellan min sambo och mig.

Det riktigt tragiska i denna story är att min sambo är så "snäll" mot sonen av rädsla för att sonen inte ska vilja bo här. Vi pratar alltså om en person som i 16 år fått bestämma precis allt och har alltså inte valt att bo hos pappa. Nu när mamman inte längre orkar så ska han bo här. Det passar då... Han som skulle behöva tydliga gränser, han får iställeen pappa fylld med skuld.

Jag känner mig bitter och ledsen. Vi bråkar mycket om den store sonen. Jag önskar att samma filosofi vad gäller Bonus också fanns för den store.
Bonus och jag hjälps åt. När vi lagar middag så dukar han gladeligen fram bestick. Han brukar hjälpa mig med ordningen genom att se till att hans kläder hamnar på kroken i hallen. Vi hjälps åt, vi är en familj. Om jag råkar nämna för tonåringen att han gärna får duka medan jag lagar mat så att det ska gå snabbare, då får jag höra vilken jävla fitta jag är.
Det är konstigt hur fittan alltid handlar och betalar... och en dag ska fittan ha ett eget barn, då blir det slut på att ha ungdomsgård här på nätterna. För om sanningen ska fram så är den där jävla fittan som gör det ekonomiskt möjligt för honom att öppna kylskåpet och välja och vraka, och som gör det möjligt för honom att vältras i den standard han har här idag.
Det känns också...

Jag älskar min sambo mest av allt men är oerhört och öppet besviken på hur han är i sitt föräldraskap mot den store sonen. Jag tycker inte att han är en bra pappa, det är hårda ord.
Besvikelsen är enorm och tyvärr smittar det också av sig på vår man och kvinna-relation eftersom vi nästan aldrig är man och kvinna längre. De veckor vi ska vara barnfria så är det alltid samtal och utryckningar, han blir mycket pappa. Jag saknar min sambo, och nu kommer tårarna. Det är så förbannat svårt att leva i en sådan familj.
Nu ska jag krypa ner hos den nakna kroppen, snusa in mig i armhålan och försöka somna innan det kommer ett sms från sonen som undrar om de kan bada i poolen så där klockan halv två en fredagsnatt...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se