Evl

15 november 2012 16:43

Det är väldigt uppenbart att det är hennes enda hållhake och att hon gör det bara för att hon kan. Förstår att det är frustrerande att det går ut över er. Omoget gjort av henne,
Kram!

Malin

15 november 2012 23:20

Å andra sidan... Man behöver faktiskt inte alltid ha mobilen påslagen.... man kan stänga av den en timme för att man behöver vara ifred... Eller slå av ljudet en stund vid tillfällen då man vill vara ostörd... Och jag tycker inte att det är något fel i det, inte ens fastän att man är pappa och ungarna är hos mamma...

Kram!

Vår väg till en kotte

19 november 2012 12:05

Fast jag kan väl känna att man inte ska behöva "skydda sig genom att stänga av ljudet" när man vill vara ensam. Tycker det är rätt sunt förnuft att inte ringa/sms om ursäkta uttrycket "skitsaker" väldigt tidigt eller väldigt sent! Sedan är det såklart en helt annan sak om det skulle vara viktigt. Men handlar det om något så oviktigt som ett utvecklingssamtal som är om FYRA veckor så kan det fan dröja till bättre tid.
Jag kan själv irritera mej på sådant. Har hänt någon gång att exet har sms:at om något vid 22-23-tiden och man har mysfredag eller liknande.. Sånt kan vänta.. faktiskt.
Men det är min åsikt.

Dina bonusbarns mamma verkar vilja störa med flit och hålla på. Omoget och bara töntigt av henne.

Malin

20 november 2012 12:52

Jag vill bara förtydliga... Jag menade inte att försvara mamman här, jag menade bara att just eftersom hon beter sig som ett första klassens punschhuvud så ska man ju inte ha dåligt samvete om man stänger av telefonen emellanåt. Och har hon synpunkter på det så får man ju ärligt tala om varför det blir så. "Jag stänger av telfonen när jag vill vara ifred just eftersom jag vet att du ringer i tid och otid om ingenting alls" typ...

dagsforenliten

20 november 2012 14:43

Hej,

Det är första gången jag är inne på din blogg och har läst några sidor. Jag får ont i magen av att höra hur dåligt du mår och hur det påverkar din omgivning.
Nu är det lätt att bara skriva om det negativa i ens blogg, så jag kan ju ha missförstått helt, men det känns som det är rätt svart runtom dig.
Det är himla lätt att säga men det är viktigt att säga det. Försök att inte fastna i det förflutna och låt inte oron för framtiden äta upp dig.
Även om du är rädd och allt känns piss så är ni två i barnlösheten (även om din sambo har två barn så längtar han säkert mycket efter ett barn med dig så att han spricker).

Din stora bonus är en tonåring. Håll ut!!
Klandra inte din sambo för hur din bonus är. Bara för att man har barn sitter man inte på alla svar. Och att vara emellan sin tjej och sin son måste vara extremt jobbigt. Jag tycker på riktigt synd om din sambo. Han gör säkert det bästa han kan. Om det skulle vara så att ni skäller mest på varandra så försök ändra taktik. Stå vid hans sida och stötta honom gällande stora sonen. När man känner att man har någon i sin rygg så är man mycket starkare.

Jag får känslan av att du är rätt arg på din sambo. Speciellt när jag läste inlägget där du var på sjukhuset senast helt ensam.
Det är något ni måste reda ut om ni ska kunna ha en bra relation.
Försök att ta ett steg tillbaka. Var hans son sjuk och låg på sjukhus och ville ha sin pappa där är det självklart att han ska vara där. Även om mamman oxå är där. Man tänker inte riktigt så som barn.
Han är ett barn som behöver trygghet i såna här situationer för att kunna behålla tryggheten även efter sjukdomen.
Även om du behövde stöd och ville ha honom vid din sida mer än annat så behöver man ibland sätta sina egna behov åt sidan.
Tänk om din pappa (eller någon annan i din närhet) hade gjort likadant när du var barn.
Det känns som att det dessutom hade kunnat skada din relation med lilla bonusen. Att hans pappa valde dig framför honom. Det är väldigt lätt att det blir infekterat av sånt här.

Jag vill inte vara negativ mitt i ditt dåliga mående och jag menar inte så heller, jag vill bara väl. Ibland är det bra att få lite perspektiv på det hela.
Stort lycka till med allt nu! Jag håller tummarna för att ni lyckas och att ni får må bra.

Kram

Amanda

20 november 2012 16:38

Hur är det med dig? Hade ni det trevligt i fjällen? (Den där människan skulle jag nog slå på käften en vacker dag om jag vore du.. Iaf i mina tankar).

Kram!