Jag avskyr saker som hänger på kylskåpet, men på vårt kylskåp så hänger nu en påminnelse om det mirakel som sker i mig!

Idag var det då dags för vårt planerade VUL, 7+4
Tack och lov var jag faktiskt inte så nervös, att ha fått se i söndags gjorde att nerverna lugnade sig.

Vi åkte förväntansfulla till kliniken, vår distansklinik.
Sköterskan tog emot och frågade hur jag mådde.
Läkaren var lite sen så det blev en stunds väntan, men sen blev det vår tur.
Vi pratade om behandlingen och sedan upp i stolen och där fanns det.
12,4 mm långt och med ett hjärta som tickade i allsköns tempo.
Allt såg bra ut.

Vi fick hoppa ner och han summerade att det finns syskon kvar i frysen och jag uppmanades att skriva in mig på mödravården.
Och så avslutade han med orden "då blir det barn kring den 13 maj".

Ute hade det blåst upp till storm när vi lämnade kliniken och inom mig var det sol sol sol. Jag kände mig så komplett.
Väck mig inte och säg att det bara är dröm, låt detta vara min verklighet!

Nu är jag utskriven och ligger hemma i soffan.
Att slippa äta eller dricka på ett dygn är himmelskt skönt!
Underbart också att min Mr är hemma efter sin golfresa. Dagarna med illamående har varit så långa utan honom, trots att han bara var borta en weekend.

Jag mår fortfarande väldigt mycket illa, men fått Primperan att ta till. Vi hoppas att det tar bort toppen av det värsta tillsammans med Lergigan Comp.

Det ska bli skönt att sova i egen säng i natt, och lite mer plus i kanten om illamåendet kan bromsas upp.

Jag har bestämt mig själv för att försöka ta en dag i taget. För vetskapen att detta kan pågå i veckor till gör mig helt knäckt.
En dag i taget... En dag i taget.

Imorse gav jag upp efter att ha kämpat både mot och med mitt illamående.
Tårarna forsade och jag var sååå trött och helt slut, men insåg att jag inte klarar mig på Lergigan Comp.
Väl på akuten var det väntan.

Men efter några timmar tog min absoluta favoritdoktor emot.
Han lovade att det gick att hjälpa mig att få må bättre.
Han ville dock göra ett VUL och jag hade stålsatt mig lite för det innan, eftersom Mr inte är med.
Jag skulle på mammaweekend och han skulle på golfresa med grabbarna.
Och jag visste att jag inte skulle klara ett negativt besked utan honom. För litet, inget hjärta som tickar, tomt - ja, jag har ju varit med om det några gånger...
Men upp i stolen och där fanns det.
Tydlig gulesäck och ett fint levande embryo som mäter exakt på dagen 7 + 0

Jag ligger nu inlagd med dropp så att jag får vila. Imorgon ska jag börja äta och då ska även Primperan tillsättas.

Fastän jag mår som ett stycke totalt urvriden disktrasa så finner lyckan inom mig inga som helst gränser.
Jag ringde Mr och berättade om det tickande hjärtat och att embryot var exakt den storleken som förväntas.
Han grät...
Ett stort steg på vägen, ett tickande hjärta.

Fy farao så jag mår. Just nu i skrivande stund så mår jag faktiskt okej, så jag skyndar mig och skriver ett inlägg och städar undan diverse tekoppar och satsumasskal här hemma.
Men sedan i tisdags har jag mått helt ofattbart illa.
En planerad weekend med mamma till en Europeisk huvudstad var målet i tisdags.
Redan på tisdagmorgonen grät jag av utmattning och jag mådde så otroligt illa.
Jag hämtade upp mamma i tårar, och på eftermiddagen styrde vi mot Arlanda där vi skulle sova över på hotell för att på onsdagmorgonen flyga.
Men det gick inte. Det var bara att inse att det inte skulle bli någon semester alls och när jag mår illa så vill jag bara vara hemma.
Sent på tisdagkväll, gråtandes i sängen ställde mamma frågan om hon ville att vi skulle ställa in, och ja, det ville jag om jag innerst inne lyssnade på mig själv.
Jag kände mig som den dummaste som fanns, ställa in för lite illamående - men jag mådde verkligen inte bra.

På onsdagmorgonen åkte vi hemåt.
Och tur var det, för jag har verkligen mått skit.
Sjukskriven på deltid som kanske måste bli en heltidssjukskrivning.
Det var heller inga problem att få ett läkarintyg för avbrytandet av resan.

När illamåendet är som hemskast så funderar jag hur folk skaffar fler än ett barn om man mår så här.

Seeband, Lergigan Comp, Postafen och nu ikväll även ingefära.
Jag testar mig fram men lider så helt enormt av detta hemska illamående.
I kylskåpet finns saker vi aldrig någonsin har i vanliga fall, men jag gillar läget. Illamåendet har verkligen tagit greppet om mig och hela min tillvaro.

Men just nu har jag haft en 90 minuters tacksam paus i det värsta.
Måtte jag kunna få sådana pauser emellanåt, för annars orkar jag inte.

Ni som varit konstant illamående, har ni haft pauser i era illamåenden?
Och om ni skulle ha något som ni tyckte funkade bra på er, så tar jag tacksamt emot alla tips jag kan få...

Så, då är Intralipiderna påfyllda. Gick supersmidigt att få hjälp med det via Kvinnokliniken trots att IVF'n är privatfinansierad. Skönt!
Jag känner verkligen att det påverkar mitt immunförsvar.
Om 3 veckor hoppas jag få ta den sista infusionen.

Ett första VUL är bokat hos hemortsläkaren, men datumet håller vi för oss själva ett tag. För mycket ångest inför det. Jag vågar inte ens tänka på det.

En helg på hemmaplan står för dörren. Födelsedagar gånger två, biomys med två fina tjejer, och tillhörande middag på stan.

Jag hoppas också på att få sova, vila och ta det lugnt, för då mår jag som bäst!

Ja, det är status just nu hos oss, i det försiktigt glada huset...

Ni är helt underbara, tack för era gratulationer!

Vi har som sagt vetat det i några dagar eftersom jag tjuvtestat och det har varit lite mysigt att få se testen bli starkare och starkare.

Det är svårt att ta in, och glädjen är inte så där sprudlande och bubblande. Man vet lite för mycket om hur snabbt lyckan kan ryckas i från en, för att ta ut allt i förskott.
Men vi är glada och förväntansfulla, det är vi!
Och vi vill att vår lilla frysta stjärna ska bli ett litet majbarn om si så där 8 månader.

Det var riktigt härligt att få ringa IVF-kliniken och meddela vårt resultat. Det var samma sköterska som jag fått prata med flera gånger, och hon var verkligen genuint glad för vår skull.
Nu ska ett tidigt VUL bokas och två nya dropp ska tas med någon veckas mellanrum.

Själv befinner jag mig på ett slott mitt i Roslagens hjärta. Vi har haft en mysig weekend här och nu har jag stannat kvar för att ta emot mina kollegor som kommer senare i eftermiddag och där det blir konferens i dagarna två.
Att säga hejdå till Mr som åkte hem imorse var smärtsamt. Vi går om varandra hela september känns det som, så denna helg har verkligen varit guld värd när tjänsteresor avlöser varandra.

Konferensens sista detaljer är lagda och jag ska vila mig i form i någon timme innan mina kollegor kommer.

Återigen tack för era gratulationer. Jag hoppas att denna graviditet kommer vara den som går hela vägen...

Och vi har vetat det i bra många dagar - vilket helt klart gjort ruvarperioden mer hanterbar.
Plussade redan på RD 4 och på RD 5 fick jag utslag på det digitala.

Det finns inga garantier för något här i livet och många har de gånger varit i veckan då jag funderat på hur jag ska orka ännu ett missfall.
Men man har inget val.
Och som vi resonerat med kliniken, nu kommer man kunna se vad som går fel om det skulle gå fel.
Och behövs det inte väldigt mycket slump och otur för ännu en ofostrig graviditet?

Att få ta klinikens test, se att teststrecket kom före kontrollstrecket - det är något som jag längtat efter.

Jag hade egentligen inte allt för höga förväntningar. Man har ju alltid fått höra att "färskt" är bäst. Och när det färska inte tog sig, så är hoppet inte allt för högt.
Men det färska var ingen blastocyst, vilket den frysta lilla stjärnan var.
En fin blastocyst...
Jag hade redan kollat när skulle få sätta in nästa om denna inte tog sig. Ni som håller på med IVF känner ju igen er när det handlar om att leva genom kalendern...

Att få ringa Falun och meddela detta ska bli så underbart, ett delmål jag satt upp för mig själv i denna IVF-process.
Om 30 min ringer Mr's väckarklocka, och fram till dess ska jag krypa ner hos honom, krama honom hårt, snusa in mig i hans armhåla och bara njuta av att detta gick vägen.
För det finns inga garantier, men det här är ett stort steg i rätt riktning mot att få bli en familj...
Och jag tänker inte missa en chans att kunna glädjas en stund...

När man är på ruvardag 11 med en blastocyst då vet man resultatet - om man testat vill säga...
Då har tiden för ens vanliga mens kommit eller gått obemärkt förbi, eftersom klinikerna tagit in sitt testdatum med marginal.
Då är det 18 dagar sedan ägglossning, och 19 dagar sedan glada gubben kom.


Om 36 timmar är det dags att testa på testdagen.
Jag känner verkligen ert stöd, kära bloggvänner.
Är ni nyfikna?