Det är bara timmar kvar innan vi byter blad till 2011.

Ett år som jag har många förväntningar på.

Tankarna går som mest till att jag hoppas att det får flytta in en liten familjemedlem i min mage, som bevis på vår kärlek.

Om ni bara kunde ta på den önskan så skulle ni kunna känna hur stor och innerlig den önskan är, större än någonting annat.

Vi närmar oss ägglossning för min del och jag tvekar om detta med ägglossningstest är något för oss just nu. Förra månaden blev det ju så konstgjort och påtvingat med att sexa till det på den dagen.

Vi ska ju dessutom ut och miniresa med bonussonen under min ägglossning. Bra kombo att ägglossa och bo på hotell i familjerum...  

Jag läser väldigt mycket om fertilitet, utredningar, IVF, adoption, graviditeter, kläder, själsängar, namn... you name it.

Jag hoppas så innerligt att det inte längre bara få vara min hemlighet, något jag gör i smyg, utan egentlig tillåtelse...

Detta nyårsfirande blir lugnare än lugnt, fastän vi firar ettåring förlovningsdag. Jag ligger helt utslagen sedan fyra dagar och idag välkomnar jag in det nya året med mjukisbrallor, filt och en brasa.

Dessa dagisbaciller har tagit mig med storm...

Jag är en grubblare, en tänkare och en analytiker full av känslor. En egenskap jag gillar, men som många gånger gör det besvärligt för min omgivning, men även för mig själv.

Klockan är strax midnatt, jag borde sova. Istället sitter jag här och försöker tömma mina känslor och mina tankar denna sena timme.

Idag är vi barnfria. Julen är över och fastän jag är nöjd med hur vi spenderat julen, så grusades ändå mina planer på det där plusset som jag skulle få.

Jag vet så väl att man inte skulle hoppas, men jag gjorde det - även jag är mänsklig.

Hela min mensvecka längtade jag efter honom, mannen i mitt liv, mitt allt, min bäste vän och han jag delar mitt liv med. Han fanns nära mig, men jag längtade efter honom på ett mer känslomässigt plan, intimt, vuxet och passionerat sätt.

Det var barnvecka, vilket innebär att han är helt slut på kvällarna. Jag har efter ett år lärt mig att jag ingenting kan göra av mina känslor, mer än att förskona mig själv, så jag har börjat skaffa mertid för mig själv. Jag läser, är med mig själv, tränar och försöker att fylla på mig själv.

Det kan låta konstigt, men utan att göra en historia väldigt lång så har vi behövt ta till professionell hjälp kring detta med barnen och för att rädda oss själva i detta drama som rör hans barn och deras mamma.

Jag hoppas att den plattformen vi nu hittat för dessa veckor gör det mer hanterbart.

Jag har börjat satsa mindre, jag gör inte längre allt - jag kommer ändå alltid att vara hatad av tanten. Jag tänker inte längre ut familjeutflykter, barnaktiviteter, påhittiga äventyr och fantasifulla kalas - jag gör inte det... det kvittar liksom.

Detta innebär att jag nu när jag tar ett eller två steg tillbaka, också får mer energi.

Helt klart innebär detta mer arbete för min sambo och han är helt slut när barnveckan är över.

Jag längtar efter honom och han är helt slut rent fysiskt.

Ni kan själva räkna ut att den kombinationen inte är den bästa...

Idag har jag börjat med Ovesterinet, en kär gammal vän.

Eftersom jag, min dumma krake, hade hoppats på lite sex så väntade jag med att fixa in det till dess att det blev dags att släcka lampan.

Jag låg där i sängen, medans vi tittade på vår film, hoppades och längtade efter den där närheten som bara han kan ge mig. I en veckas tid har jag varje kväll viskat i hans öra om hur otroligt sugen jag var på honom.

Han orkade inte ikväll...

Hjärtat kändes minst hundra gånger tyngre i sin vikt, jag kände mig som den fulaste och äckligaste som vandrat i ett par skor, som inte ens kunde få den njutningen jag så gärna ville ha, som jag längtat efter i över en vecka.

Det hela späds på med att han önskade se en stund till på filmen, alltså i min värld var han inte såååå trött.

Jag blev så oerhört ledsen och förödmjukad. Det är inte första gången det händer, vi har olika behov vad det gäller sex, och för ovanligheternas skull så är det inte mannen som vill mer än kvinnan.

Till någonting helt annat; jag höll mig från Polarn och Pyret -rean. Bonussonen uppskattar ändå inte pengarna jag lägger på honom, och förhoppningsvis kommer det en dag då jag får handla till mitt barn...

Min längtan och min sorg, att stå mitt upp i en familj men ändå känna sig så ensam...

Denna jul har jag verkligen saknat att ha något som är vårat.

Jag saknar och längtar om vart annat och för att hålla ihop så vågar jag tro på målbilden som finns där fortfarande.

Vårt förhållande behöver detta för att jag inte ska drunkna i allt som rör barnen.

Det kan låta konstigt för någon utomstående, men sanningen är den att jag under dessa år bara gett och gett och gett, och fortfarande hatar barnens mamma mig. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre med åren, och att hon skulle lära sig att skaka av sig sin bitterhet och välja att vara mer positivt inställd till att barnen faktiskt gillar mig och trivs här.

Vi har otaliga diskussioner om detta min sambo och jag. Kontentan är alltid den samma - jag behöver få ge något och få något tillbaka, skapa något som är vårt.

Jag finner knappt ord för den känslan och den riktigt river tag i mig inifrån...

Ingen julklapp.

Jag rår inte för det, men jag är besviken och ledsen.

Fastän jag vet att chanserna är minimala vid första försöket, så hoppades man givetvis.

Tack & lov ingen mensvärk. Hade ingen känning att mensen skulle komma, det var bara rött på papperet, vilket aldrig hänt. Brukar alltid känna av det innan det kommer. Brukar vara slemmigt, men nu var det bara klart blod. Annorlunda, men sanningen...

I början av veckan kände jag ett väldigt typiskt YES, vi har lyckats. Jag mådde illa, det molde på i magen.

Idag känner jag ingenting, bara att min mensfinne har kommit. Inte direkt ett jublande YES.

Imorgon har jag BIM och illamåendet är som bortblåst.

När jag gick in till sambon efter morgonens toalettbesök där jag analyserat sönder toapapperet, så ville han inte att jag skulle bli besviken.

Så lätt för honom att säga, som har två små klimpar, som gjort detta förrut. För mig är det liksom första gången.

Igår när vi badade så pratade vi lite skojsamt om barn och så... men jag märker att han gärna vill skämta bort det och byta ämne. Eftersom hans hjärta är av guld kanske det är hans sätt att visa för mig genom att inte såra mig.

Men att inte vilja prata och inte vilja minnas, det sårar också.

Älskade fina hjärtat...

Idag kommer bonussonen till oss för julfirande. Jag har bett om respekt för att få gå undan om det blir för jobbigt under julen. Vi ska fira med hans föräldrar och bonussöner. Jag önskar att jag inte var så duktig och snäll och gjorde det för deras skull. Helst av allt skulle jag vilja att min mamma var alldeles till sig av sitt barnbarn... nu är hon alldeles till sig av sitt bonusbarnbarn.

Det känns i hjärtat...

Det närmar sig.

Julen närmar sig med storm steg, så även BIM.

Vi är ensamma i helgen, som vanligt varannan helg. Det fattas något för oss, något som vi skapat av kärlek.

Imorse när jag satt när vid köksbordet med det fjärde adventsljuset tänt så rann tårarna längs min kind. Jag avskyr den här situationen, att få dansa med i en dans där jag inte håller i taktpinnen. Taktpinnen har hon, kärringen jag avskyr enormt. Min sambos ex.

Jag vet inte hur julen blir, jag vet inte när barnen kommer, jag vet ingenting. Hon ska alltid få bestämma, jag får bara vackert dansa med.

Det är inte jag, jag är inte den som låter någon köra med mig och mitt liv.

Försöker att inte ha förhoppningar men det stramar och drar i de nedre regionerna. Sambon tröstar och torkar tårar med ord som att det kanske redan är på väg ett litet barn.

Jag slår bort och ifrån "det fattar du väl att det inte är" fastän det är min högsta dröm.

Ikväll vilar vi känslorna en smula och går på bio...

Jaha, alltid är det något.

Imorse strax efter sju ringde A från tant L´s mottagning. Provsvaren hade kommit och det visade sig att det var dags att ta Ovesterin.

Jag var så glad att jag kunnat ta 3 eller 4 cytostatikaprov utan anmärkning, jag som tidigare haft problem med inflammationer och fått äta både det ena och det andra.

Jag föll ihop. Skiten är tillbaka igen.

Något lurt är det, för när jag ätit både Flagyl, Doxyferm, Dalacin, Lactal och Ovesterin i otaliga kombinationer så blev det fortfarande inte bättre.

Vi testade att bara ta receptfria Ovesterin - och då kunde jag efter en månad lämna ett prov utan anmärkning, inflammationen försvann - av bara det receptfria.  

Nu sa jag till A som det var, att det pågår bebisverkstad hos oss.

Hon skulle prata med L och se vad jag ska göra.

Spermierna trivs inte alls i Ovesterin, men nu ska ju det för denna gång inte vara någon fara.

Undra om jag får ta Ovesterinet mellan ägglossningarna och bara göra uppehåll under ägglossningarna eller vad som ska göra?

Alltid är det något...

Idag var det dags för mitt inbokade läkarbesök. Inte till gynekologen, utan till en vanlig läkare.

I våras drabbades jag av högt blodtryck. Jag valde att lägga om livsstilen, försöka gå ner i vikt samt sluta med p-pillerna. Undertrycket var ändå så pass högt så att läkaren ville sätta in blodtrycksmedicin. I slutet av sommaren halverades dosen och nu idag efter dagens samtal så är jag helt utan tabletter.

Det ska bli ett sant nöje att få plocka undan tabletterna.

Dagen innan julafton är det blodtryckskontroll hos sköterskan och ytterligare ett besök efter jul. Om mitt blodtryck ändå inte vill ge med sig så blir det till att börja med en mer gravidvänlig tablett, då min sort kan påvisa fosterskador.

Det var främst därför dagens läkarbesök bokades in.

Det känns jättebra! Med hjälp av motion kan man få ner blodtrycket ytterligare.

10 kilo är borta och jag räknar med att kunna få bort några till innan en eventuell graviditet, för man har väl inte sån tur att det tar sig på första försöket ?!