Jag sände ett brev till tant L för att be om Progesteron som hon lovat att skriva ut till mig, men glömt bort. Det kan ju inte skada att ta vid direkt plus typ.

Idag ringde sköterskan och ville boka in cellprov eftersom jag inte varit där.

Bävade för det där, att behöva säga att jag ordnat det på annat håll.

Å huga vilket förhör det blev, när jag gjorde det och bakgrunden till att jag nu gjort konisationen. Hon sänder ju ändå remiss till KK för att göra det, då är jag ju fri att göra det var jag vill.

Inga muntra miner där inte...

Jag gillar det inte! Verkligen inte. Det finns ingen som tar ett helhetsansvar för den gynekologiska vården i vårt län.

På KK tycker dom att TF ska följa upp cellförändringarna, vilket jag förvisso känner mig trygg med. Men så fort man går privat, så är KK´s policy att allt det som inte rör det akuta besöket, inte deras problem.

TF vill inte gärna göra något åt de patienter som inte genomgår fertilitetsutredning. Jag upplever att det absolut inte finns några tider med kortare varsel om man inte tillhör den grupp som gör stimulerade försök. Då är man hänvisad till KK. Att dessutom få en tid där om något akut som blödning eller så uppstår är inte att räkna med. Då är man hänvisad till KK, och har man varit på KK blir tant L inte glad, fastän hon remiterar dit.

TF vill inte skriva ut progesteron eftersom tant L var den som förespråkade det och då är det till henne jag ska vända mig.

Virrvarr...

Jag har sagt det förrut och det tål att sägas igen, jag gillar det INTE!!!

Nu testar vi att byta blad igen, ut med det gamla och in med det nya.

I förrgår var det första dagen jag gick utan binda/tampong/trosskydd på över sju veckor. Så underbart och vilken känsla det var...

Nu måtte det ju vara över med alla krämpor down there - eller hur?!

I fredags var det återigen dags för ett vårdbesök. Alltid på mina lediga fredagar blir det till att leta vård.

Denna gång hade jag grisigt ont i bröstet när jag andades, på höger sida.

Min läkarmottagning hade inga tillgängliga läkare med tyckte att jag skulle söka akut.

No way att jag sitter på akuten en hel ledig dag tänkte jag, men jag hade ju ändå så ont när jag andades och i natten var inte rolig.

Efter en check med sjukvårdsupplysningen så blev vårdcentralen nästa anhalt. Då jag fortfarande är listad på samma vårdcentral jag hade när jag bodde i stan, så var det bara till att åka in på akuttiden jag fick.

Cancerknöl eller propp i lungan var min egen ställda diagnos och läkaren blev INTE glad.

Men men... diagnos var en inflammation i 3 eller möjligen 4 revben som tryckte på när jag skulle andas.

Han passade även på att ta ett blodtryck som var alldeles normalt, 6 månader sedan jag slutade med mina blodtryckstabletter.

Det var nästan den största lyckan av de alla, att blodtrycket är stabilt bra - utan medicinering.

Igår var det terapi igen. 1½ månader sedan sist. O oj vad det ger mig mycket att få växa och utvecklas och få satsa en stund på mitt inre.

Sist jag var hos henne var det dagen efter jag fick reda på min graviditet.

Igår var det inte riktigt samma lyckorus.

Jag kom hem sent igår, snabb middag i form av rester och ett tyst tyst hus. Snabbt plock av bilar, gummibollar, kritor, spel, ännu fler bilar och ja, en hel massa prylar.

Jag gav mig ut på en cykeltur i finvädret.

Jag vet inte om jag skrivit om det i bloggen, men har jag börjat cykla/gå åt ett helt annat håll än vanligt. Man kan gå till höger eller man kan gå till vänster.

Till vänster är det kuperat som attan, tråkigt och jättelånga backar. Inte alls roligt.

Till höger är det mer flack väg, men... där bor Bonus med mamma, så jag väljer alltid vänster.

Nu utmanar jag mig själv, i ett försök att känna mig mer bekväm i mitt område, genom att gå till vänster, förbli Bonus hem.

Jag vet att det irriterar henne enormt att jag rör mig i hennes territorium, men det ger jag blanka fan i just nu.

Om vi ska kunna bo kvar så måste jag få känna att jag kan gå på vilken allmän väg som helst, höger eller vänster.

Och igår hände något som inte hänt på de veckor jag hållt på, Bonus vinkade.

Förr har mamma dragit in honom i huset när hon sett att jag kommer på vägen.

Igår var han ensam ute och lekte och vi vinkade till varandra.

Lille fine Bonus...

Efter cykelturen var vi ute i trädgården en sväng och till min stora lycka så börjar min mormorsträdgård ta form. Lavendeln ser ut att ha klarat en hård vinter. Pionen likaså och päronträdet som nu står i full blom.

Vackert vackert, vilket gjorde mig på gott humör.

Plask ner i badet för oss sedan, innan vi somnade gott - utan handduk under - vilken ljuvlig känsla...

Jag är en dag sen med de ofrivilliga barnlösas dag, som firades igår den 28 maj. Ett jättebra iniativ som verkligen uppmärksammats i media. Bra jobbat alla ni som arbetat för det...

Jag vill inte riktigt kalla mig för ofrivilligt barnlös (ännu) - anledningen till det är att jag inte tycker att jag har rätt att göra det, ett knappt halvår sedan vi bestämde oss för att öppna verkstaden.

Jag träffade min Kärlek för 2 ½ år sedan. Vem trodde att det skulle bli vi?

Han, en hantverkare med två barn, boendes på landet - och jag, en prydlig tjej med högskoleutbildning som fått lite för många törnar i hjärtat.

Men på något sätt blev det vi, så lätt, så okomplicerat. Inget spel att tyda, inga falska förhoppningar eller otydliga signaler - bara helt plätt lätt och alldeles varmt och skönt.

Vi gjorde allting rätt. Vi drog inte in barnen förrän det gått nästan ett halvår.

Min kärlek hade varit separerad i nästan tre år då vi träffades, så han gick ju inte från famn till famn direkt.

Jag respekterade att han inte vill blanda in barnen förrän efter en speciell tidpunkt. Nu i efterhand, hade jag självklart reagerat helt annorlunda än att respektera det faktum att barnen styrde hans privatliv.

Barnen var då 5 och 12 år gamla, men bara lille Bonus hade ett reglerat umgänge med sin far. Han kom på fredag morgon och gick hem på söndag eftermiddag varannan vecka.

Från första stund blev det kärlek mellan Bonus och mig och vi fann varandra direkt. Han fann mig och för mig tog det lite längre tid att släppa in honom.

Jag fick tips att knyta an till honom genom att vara fysisk, leka och bada, att komma varandra närmare genom kroppskontakt.

Tiden gick och vi är idag riktigt keliga med varandra, lille fine Bonus och jag!

Bonus styrde pappas liv totalt. När Bonus skulle gå och lägga sig för natten, så fick pappa inte kliva upp från sängen. Bonus och pappa sov i samma säng.

Nykära som vi var, så såg jag genast att detta skulle bli ett problem.

Eftersom huset som min Kärlek bodde i var litet, så fanns det inte så stora utrymmen. Men vi tog en tur till Ikea och köpte säng och möbler för att Bonus skulle få ett litet knyp in.

Vi förberedde oss på en kamp, läste på om vilken metod vi skulle använda.

Till ingen nytta... allt gick plätt lätt.

Bonus sov i sin säng från första natten och det fungerade jättebra. Han var så stolt så när han berättade för alla att han nu sov i egen säng.

(Han sover fortfarande med sin mamma i hennes säng, så för honom är det stort och modigt att sova själv)

För mig var det en självklarhet att flytta ut till min sambo, trots att jag hade hus på gräddhyllan i stan. Han hade sina barn här och närheten till dom var obetalbar.

Om jag bara visste...

Då huset hade begränsade ytor med ett fantastiskt strandnära läge dröjde det inte länge innan vi talade om att bygga ut och bygga om.

Hösten 2009 tog vi första spadtaget till det som skulle bli våra drömmars hus.

I samma veva började även min sambo kampen mot att få träffa sin son mer än varannan helg.

Det blev en lång resa som ännu inte är i hamn.

Sociala myndigheter kopplades in och en otroligt slitsam process tog sin början.

Jag visste att det fanns tokiga människor i denna värld, men jag trodde aldrig att det fanns en mamma som kunde göra sina barn så illa genom att fortsätta vara bitter på att pappa inte längre bor kvar.

Resultatet är två barn som inte mår bra. En liten Bonus och en storebror som tappat greppet om en dräglig tillvaro.

Min samtalskontakt under denna resan sa till mig:

"Ja, du fick en hel familj på köpet, men inte vilken som helst, en riktigt dysfunktionell familj"

Och just så är det...

Vi bor nära varandra och vi har på dessa år ännu inte hejat på varandra. Jag har räckt fram handen men lika många gånger är den kvar i luften. På Ica springer hon och gömmer sig bakom hyllorna, och ja, vi pratar om en vuxen kvinna, bra mycket äldre än jag själv. Jag behöver inga nya vänner, jag önskar bara att vi kunde kommunicera som vuxna människor, för barnen skull...

Hon har inte gått vidare, hon lever i symbios med sina barn och diskuterar alla familjerättsärenden med barnen.

Hon tycker att jag är pesten som sett till att myndigheterna vaknat, då min sambo själv inte kunde driva processen att få utökat umgänge.

Storebrodern är ett fall för myndigheterna och polisanmälningarna är några till antalet.

Med den bakgrunden var det inte ens direkt läge att tänka på att vilja sätta ett eget barn till världen.

Faktum är det att jag egentligen inte haft den längtan så tydligt när jag träffade min sambo. Jag var väl naiv som trodde att det skulle räcka med hans barn.

Jag visste i mitt undermedvetna att jag nog inte kommer kunna kräva barn, eftersom han hade två och det absolut inte fungerade med dom.

Jag visste också att han inte behandlats på bästa sätt i sin relation och kände sig rätt bränd på familjelivet.

Med tiden kom också längtan, utanförskapet, drömmarna om en "egen" familj, att få bli delaktig i en annan persons liv och verkligen uppleva den moderliga kärleken som sägs slå allt.

Det var min sambo som tog upp barnfrågan först. Jag minns det så väl.

Jag minns att jag funderade snabbt på vad jag skulle säga, för säger jag att jag inte vill ha barn, så kommer han förmodligen inte att erbjuda sig igen.

Efter ett innerligt samtal så kom det fram att jag ingenting hellre vill än att få bli mamma en vacker dag.

Vi visste att vi hade framtiden för oss och sa att det skulle få bli den dag det lugnat sig med hans barn.

Det lugnade sig aldrig, och kommer aldrig att göra det.

Jag bor bara hundra meter från en kvinna som har väldigt stort inflytande i mitt liv. Hon bestämmer och dikterar villkor, på andra sidan står jag, med noll att säga till om eftersom vi inte har barn, och har inte rätt att rappa till och sätta ner foten och tycka att julafton alltid är hennes, att skolstart alltid är hennes bla bla bla. Lögner, hot och en slitig process pågår.

Vi har blivit rådda att titta på andra boenden eftersom det inte gynnar oss att bo så nära, när samarbetet ändå inte fungerar. Närhet är bra, när det fungerar.

Vi har byggt ett flermiljoners hus som vi trivs i, jag önskar vi kunde bo kvar men bara framtiden kommer att utvisa hur länge jag står ut med att ha det gamla på knuten. Om allt hade fungerat, om vi hade kunnat kommunicera, så hade närheten till varandra varit det allra bästa för barnen, att kunna gå emellan.

Nu får Bonus inte heja på mig om vi stöter ihop på vägen. Den store ska vi inte prata om, stenar, sprejburkar - behöver jag säga annat...

Längtan kom allt närmare, längtan till något eget.

Kommenterar som att "ni har ju redan barn" tedde sig helt idiotiskt. För mig försvann inte längtan, den tilltog.

I december 2010 bestämde vi oss att nu kör vi, resan mot vår familj.

Idag sitter jag här, ett snart halvår senare på morsdag med Bonus spelandes på sitt rum. Rummet bredvid honom hoppas jag snart blir fyllt av kärlek och ett svar på min längtan. Idag ligger boken "Ett barn blir till" där...

Februari 2011 fick jag vårt första missfall, på vårt tredje försök.

I mars 2011 kontaktade jag TF för konsultation gällande de cellförändringar som plågat mig i flera års tid, men som gått att behandla med hjälp av antibiotika.

TF upptäckte att jag hade PCO och jag fick börja äta Metformin för att gynna insulinkänsligheten som gör att jag skulle få starkare ägglossningar.

Eftersom jag har regelbunden mens, så har jag inte en grav typ av PCO.

Den 13 april upptäcktes det att jag var gravid igen. Jag sökte KK av en helt annan anledning och fick bekräftat att jag var gravid. Lyckan var total.

Vi kan bli gravida. Redan 6 dagar efter samlag såg man klart och tydligt ett resultat på graviditetstestet. Hcg-proven visade tyvärr alldeles för låga värden och efter sju provtagningar är ju nere på ett normalt värde.

I maj gjordes också konisationen och jag kan ingenting annat än att hoppas att jag står där en dag med ett plus på stickan utan blödningar eller andra orosmoln.

Av fem försök så har vi blivit gravida två gånger, det får mig ändå att känna hopp. Kanske är jag naiv, men till dess att motsatsen är bevisad så vill jag tro på att den dagen kommer, som svaret på min otroligt starka längtan...

Min Bonus undrar när det är lådsasmammans dag när jag förklarade att vi på söndag firar morsdag.

I år tänker jag inte se till att Bonus får en present med hem till mamma, då han är hos oss på söndagen. I fjol hjälpte jag honom att ordna det på hans villkor, men jag betalade vackert och såg till att han fick fira sin mamma både på morsdag, födelsedag och sommarpresent till henne och mormor & morfar.

Jag trodde att det skulle underlätta vår relation faktiskt, att hon skulle inse att jag bara vill väl, utan att ta i från henne den mamma hon faktiskt ändå är.

Jag minns så väl vad han valde, ett förälskat grodpar som sitter i ett hjärta och kysser varandra.

Han ville ha det, och så fick det bli...

I år är jag inte lika tillmötesgående alls, nada.

Min älskade mamma ska firas och farmor ska firas... och jag hoppas att även jag firas nästa år...

Imorse vaknade jag att Bonus blåste håååårt i sin visselpipa, då var klockan strax efter fem. Jag röt och förmanade, något jag mycket sorgligt nog tycker blivit mer regel än undantag.

Det blev tystnad i en kvart och jag vände mig om, då tar en fågel livet av sig genom att flyga rätt in i våra stora glaspartier.

Då var det nog för Bonus, då startade han fotbollsskola för hunden i badrummet.

Kombon boll och inomhus fick mig att gå igång direkt och vid halv sex gav jag upp och det innebar att jag iaf var tidigt på jobbet idag.

Trött trött trött...

Mensen borde vara över snart och jag längtar stort och helt otroligt efter att få vara mig själv igen, utan blödningar, utan flytningar, bara vara jag och få känna mig normal...

Snälla kropp, strula inte mer nu...

Nu är det bara dagar kvar till dess att det återigen ska njutas av luster på landet... var så säkra!

Jag är tusan i mig inte gjord för ett liv i celibat. Konstigt hur mycket av välbefinnandet som sitter i den sexuella bekräftan som sker i allt det där underbara mellan man & kvinna... intressant det där.

Idag är det en stor dag, min nya bil ska hämtas.

Jag minns när den beställdes, i november och sambon lite försiktigt sa att vi nog skulle ta denna bilen, den lite större och lite rymligare bilen eftersom vi precis bestämt oss för att bilda familj inom denna period. Jag har varje bil i 3 år...

Hör du det där uppe, det ska snart in ett babyskydd där vi, bak eller fram spelar ingen roll, men det ska dit ett babyskydd inom denna period.

Hör du det?

Idag har jag även skrivit ett brev till tant L eftersom det är helt omöjligt att komma fram på telefontiden.

Sist ville hon testa att skriva ut progesteron till mig, men det glömdes.

Hoppas att receptet kommer med vändande post i det föradresserade kuvertet jag skickade med.

Jag vet att många använder Provera som progesteronstödjare under lutealfasen, men jag vågar inte testa.

Provera har jag ju hemma.

Lilleman kommer idag. Det ska bli trevligt att träffa den lille som allt som oftast är helt underbar. Men han får mig att bli...låt oss säga... en smula trött.

Snart dags att stänga ner kontoret, nyttja sin sjukskrivning och försöka komma ner i varv hemmavid innan de intensiva dagarna startar.

Idag får vi inte sätta in något babyskydd, men jag kan drömma och känna mig positiv och det gör jag idag.

Till dess får jag nöja mig med en bilkudde där bak- vem trodde det för tre år sedan?

Jag njuter av min mens som kom punktligt. Två ggr 28 dagar sedan, och det känns så gott.Nu blöder vi ut allt elände och börjar på ny kula! Äntligen!!!

Jag är för all form av privatisering. Jag är öppen med det. Jag stödjer gärna privata alternativ som utmanar det statliga och kommunala.

Jag tänker då på friskolor, apotek, vård och den typen av verksamhet.

Jag gillar det helt enkelt, att med samma resurser driva en verksamhet som skapar någon form av mervärde för kunden.

Jag har alltid inbillat mig att man får det där lilla extra från de privata, för att de måste anstränga sig lite mer.

Jag har en privat sjukvårdsförsäkring som räddat mitt liv i ordets direkta bemärkelse.

När vård behövs, ringer jag numret på kortet och får oftast träffa en läkare samma dag.

Nu är vi inte direkt bortskämda med privata alternativ här i norr.

Tant L fick jag komma till med kort varsel tack vare den privata kontakt som finns i släkten.

Jag har skrivit att jag inte alltid köper hennes sätt att se på saker, men hon finns kvar i mitt kontaktnät om jag någonsin skulle behöva vara "otrogen".

TF ringde jag i februari, fick en tid i mars. Ja, särskilt snabbt var det inte.

Mottagandet var kanon och jag kände mig trygg som patient när jag väl var där.

Telefonrådgivningen/kontakten tycker jag är under all kritik och idag, vid dagens planerade återbesök på landstingets KK fick det mig att bli riktigt arg. Jag gillar det INTE!!!

När man ringer TF så kommer man till sköterskorna som svarar om det finns tid.

Annars får man prata in ett meddelande och har man tur så återkommer de.

Det finns alltså ingen telefontid med läkaren, utan det är sköterskorna, som är undersköterskor.

Jag funderar om de verkligen får ge medicinska råd via telefon med den typen av utbildning?

Jag är inte så säker på det faktiskt...

När jag fick mina helt groteska flytningar så ringde jag TF och sköterskan skulle kolla med honom och återkomma, vilket hon gjorde.

Sånt tycker jag är okej, för då finns det ändå en check med någon som är medicinskt ansvarig.

I början av veckan ringde jag och fick tala med samma sköterska. Jag berättade om mina blödningar och hon var såååå säker såååå att det var mensen som kommer, för man brukar få tidigare mens när man gjort ett sådant ingrepp.

Jag berättade att jag var orolig för blödningen som skulle komma i samband med sårskorpan som lossnade och hon sa att när skorpan lossnar så är det en helt annan typ av blödning, detta var mens.

Idag var det som sagt återbesök på KK hos dr T.

Det primära syftet var att kolla så att cystorna var borta och det var dom.

Jag har även haft en knöl på venusberget och det var en svullen lymfkörtel.

Vi pratade och hcg och den graviditet som inte gick vägen.

Han kollade även varifrån blödningen kom, som alltså jag fattade direkt inte var någon mens.

Blodiga flytningar, here we come.

De kom inte från livmodern, utan från... *trumvirvel*... livmodertappen.

Strängt förbud för sex, bad och tamponger nu. Skorpan har lossnat och blöder.

Det här fick mig att fundera på varför jag känner, just i detta fall, en helt annan tilltro till KK när det gäller den gynekologiska vården i denna region?

Dagens besök gjorde mig trygg. Cystorna borta, hcg ska fortsätta mätas. Efter utvärderingen på måndag blir det Provera om värdet är under 10, för att framkalla den mens som aldrig kommer. Jag tycker inte att jag haft en riktig mens sedan slutet av mars och det vore skönt att få blöda ut allt.

In på apoteket och skulle hämta ut mer Metformin som TF skulle skrivit ut, men det fanns inte.

Irri... till max.

Idag gillar jag inte den privata gynekologiska sjukvården i vårt län. PUNKT.