Ja, den frågan ställer jag mig själv.

Varje vaken timme längtar jag efter att få bli mamma, få bli den kompletta familjen med en mamma och en pappa. Eller som min Bonus skulle sagt "en riktig mamma"...

Ni vet väl att det bara är "riktiga mammor" som får skriva i kontaktboken.

Vi är mitt i umgängesvecka och det känns skit rent ut sagt.

Jag vet jag vet jag vet och jag vet att det är nytt för oss alla att tillbringa en hel vecka tillsammans, men det känns ändå väldigt jobbigt.

För mig är det så viktigt att han ser prydlig ut och jag blir väldigt ledsen när han förstör. Det förstörs väldigt mycket. Även jag har förmågan att förstå att även mitt egna barn någon gång i framtiden kommer att förstöra saker.

Men det känns liksom jättejobbigt att alla mina ansträngningar bara förstörs.

Jag kämpar mig upp och Bonus trampar ner, en maktkamp mellan oss två, omedveten kamp som får mig att känna mig som en urvriden disktrasa.

Det var fotografering i tisdags. Jag tog fram de fina kläderna, gjorde honom fin.

På kvällen droppar han nyheten om att han bytt kläder till fotograferingen och tagit på sig mammas tröja.

Jag blir ledsen. Inte för att mammas tröja är med på kortet, utan för att hon faktiskt kör med ett väldigt fult knep, att spela ut honom mellan oss.

Hon har naturligtvis sagt åt honom att byta kläder.

Jag blev ledsen.

Jag är inte den där människan som skakar av mig och tänker, herregud, han är bara 8 år - låt det passera.

Jag blir ledsen och jag blir rädd.

För att jag försöker, jag gör allt för att han ska få det så bra som möjligt.

Om det handlar om en sista brödsmula, så skulle jag ge den till honom, bara för att han skulle få det så bra.

Igårkväll såg jag att hans helt sprillans nya PoP-byxor hade ett saxmärke. Han klipper sönder kläderna.

För mig är det viktigt att han ser anständig ut, jag kämpar.

Han är en del av oss.

Mellan oss vuxna märks denna kampen också, den tär.

Måttet är rågat och kvar finns inte längre den kvinna som kunde ta allt med en klackspark.

Kvar är en kvinna som verkligen vill sin familj väl, men det finns någon på andra sidan vägen som verkligen vill paja allt vi har.

Måtte hon inte lyckas.

Det ser ut som ett bombnedslag hemma. Sand, skit, bajs, kiss, kulor, kort, kritor, glas, papper i en enda salig röra.

Javisst, jag lever i en barnfamilj...

... och ändå saknar jag mitt barn så ofantligt mycket...

... driver mig till fullständigt vansinne. Minns ni när alla kvinnor fick ett mail och skulle skriva något som handlade om färg/storlek på BHn. Nu är det nått nytt dravel med " jag är i vecka 11 och har sug efter hallonbåtar"Avskyr

I fredags dök blodprovsremisserna och provburken ner i brevlådan.

Det blev verkligt och det blev också oöverskådligt.

När är vi i mål med denna väntan på det mest efterlängtade?

Datum, cykeldagar och spermier i en salig röra.

Det var inte så här det skulle vara att skapa vårt gemensamma kärleksbarn...

Ska vi hoppas på nästa ägglossning eller är det lika bra att glömma och invänta utredningen.

Vad gör vi om allt är normalt på utredningen?

Eller än värre, vad gör vi om det inte normalt? Kan vi tänka oss andra vägar till vårt drömmars barn?

Det är tunga tankar och idag bara gråter jag.

Det var inte så här det skulle vara. Jag skulle ju kunna ha en föräldraledighet inom räckhåll, jag skulle kolla på barnvagnar, fundera på namn, inreda barnrummet - inte gråta över något som känns så oöverskådligt.

Under gårdagens sammankomst med grannarna så blev det efter några glas vin snack om sexlivet. Vi har ingenting att komma med där, jag saknar vårt sexliv innan det att vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken.

Det är sorgligt, vi går miste om så mycket, det där kravlösa. Nu finns det inget kravlöst med vårt sexande, nu ska här allstras barn.

Hur länge ska det vara så här?

Imorgon börjar barnveckan och på frågan om jag är laddad är svaret nej.

Jag avskyr mig själv dessa veckor, starkt.

Att få se sin sambo komplett utan att jag själv känner mig det minsta komplett eller nöjd med vår familjekonstelation gör att det inre i mig slås sönder och de tunga tankarna kommer.

Varför kan inte jag lyckas bli mamma?

Nä, nu har jag haft för mycket tid och energi till att googla TSH-värdet.

Jag förstår att det ska tas om.

Det ligger för högt.

En tiondel ovanför det som är normalvärdet är väl ingenting tänkte jag...

... till att jag läste mer.

Där spökar celldelningen och missfallsrisken är markant.

Tack nu vet jag eller nåt...

Detta med Bonusbarn har jag bloggat om, men medvetet valt att "tona ner" något i bloggen eftersom jag tyvärr fått en hel del negativa kommentarer och förfrågningar om min sambo läser och andra trista kommentarer som fick mig att helt enkelt göra det enkelt för mig, tona ner antal ord om mina känslor kring Bonus.

För det handlar aldrig om Bonus, det handlar om mina känslor kring att ha hamnat in i en familj, som visade sig vara dysfunktionell...

Hur som helst... nu på senare tid har det tillkommit några läsare som sitter i samma båt som mig, med Bonusbarn och med en hög önskan om eget barn.

Vips kom viljan och lusten att åter skriva om hur jag upplever min längtan till vårt barn, vårt gemensamma barn...

Tack Johanna och Bebisresan...

Vi är barnfria denna vecka, i praktiken. I teorin är jag redan och ställer inför nästa vecka, vilka måltider som ska lagas och gå igenom om det är innejympa eller utejympa, skriva upp Bonus favoritäppelsort till inköpslistan och andra sådana praktiska saker.

Hemma är det lugnt och skönt då Bonus är ett mycket intensivt och krävande barn.

Jag älskar Bonus, det kan jag nog nästan säga att jag gör.

Vi älskar i allafall varandra, han älskar mig.

Jag gillar inte mig själv när vi är tillsammans. Jag tycker att allt är jobbigt.

Jag går på tå i mitt egna hus, även om jag blivit bättre och vågat ta plats. Ja ni hör hur det låter.

Livet delas upp i udda och jämna veckor. Udda är intensivt och jämna veckor innebär dvala.

Idag mailade en kompis och frågade om det är dags för bio snart, jag bokade snabbt in en udda vecka för att komma bort.

Läkarbesöket där spermaprovet sker på en udda vecka och hur det ska gå till vet jag inte. Vi har inte sex när Bonus är hos oss. Sorgligt men inte desto mer osant för det...

Av olika anledningar.

Först, för två år sedan var det faktiskt jag som inte klarade av att ha sex med ett barn i rummet intill. Då gjorde det mindre, vi hade sex som kaniner, så en helg klarade jag mig utan, då var han bara hos oss varannan helg.

Fram till nu har vi inte haft sex av den enkla anledningen att Bonus somnar efter mig, japp han är 7 år.

Vaknar gör han strax efter klockan sex, så någon ensamtid det finns inte.

Vi kämpar på med kvällsrutinerna eftersom det kommit fram att jag har ett behov av att få egentid, då inte bara sex. En stund i soffan med en kopp te när ungen sover. Eftersom han inte är hos några kompisar, alla kommer till oss, och inte har några aktiviteter så blir det väldigt intensivt, han är upp i oss hela tiden.

Att få prata vuxet med min sambo medans han leker i sitt rum finns inte på schemat utan att det kommer upp:

"Vad pratar ni om?"

Det kan få mig att gå i atomer.

Som sagt, vi kämpar med vardagskvällarna och jag vägrar ge upp.

Åtta är det sängen och nio är det natten.

Jag är envis, men vet ni, han är minst lika envis.

Ofta ger jag upp vid tio i soffan och då somnar jag... utan sex.

Nu är vi barnfria, jag är mig själv. Jag är fri.

Jag är irriterad över att det kickoff på jobbet idag, fastän det är jag själv som bokat den till detta datum.

Jag behöver all tänkbar tid till att tanka kärlek med min sambo.

Alla Norrlandstjejer, nu kanske ni förstår varför ni inte får någon anmälan från mig på bloggträffen denna helg.

Jag behöver vår tid för att orka överleva helt enkelt.

På måndag kommer han och vet ni, hämnden lyser inom mig.

Det är fotografering på skolan på en udda vecka. Det innebär att det är våra kläder som kommer att synas på hans foto i ett helt år. Det har aldrig hänt förrut.

Någon kommer må dåligt över det och jag kan bara säga YES!

Så många gånger jag ringt till fotoföretaget för att berätta att vi faktiskt också vill ha foton, då hon meddelat att hon är enda hemmet.

Ja, det är inte lätt detta med Bonusbarn och jag önskar ingenting annat än ett eget barn, vårt gemensamma barn, där vi är mamma och pappa.

Där inte bara Pappa är det självklara valet i vårt hem för allt annat som inte rör praktiska saker som tvätt och mat.

Åååh vad jag längtar...

Imorse ringde sköterska T från kliniken.

Mitt TSH-prov hade kommit.

Värdet låg på 2,1 vilket var precis på gränsen. Har man fertilitetsproblem vill TF gärna att man har ett TSH under 2.

Inom övriga vården är man helt frisk om man har ett värde under 4.

Så frisk är jag...

Remisser till blodprover och den fina behållaren för spermaprovet skickas till mig.

Nu har vi ett program med blodprover på olika dagar i cykeln framför oss.

En läkartid till slutet av oktober fick vi då spermaprovet ska gås igenom och mina provsvar meddelas.

Jag blev så rädd att det kom några tårar där med sköterskan på andra ändan.

Jag vet inte om jag orkar veta sanningen.

Tänk om jag alls inte har någon ägglossning?

Tänk om hans simmar är för få, slöa, odugliga?

Hjälp, hjälp, hjälp.

Vi traskar vidare - mot målet, en familj, med vårt gemensamma barn.

Idag är kliniken kontaktad och nu väntar jag en ny planering på hur vi tar oss mot målet - att få bli hel igen.

Det måste bara gå... så är det!

Det kallas kemisk graviditet när man får utslag på testen eftersom man har hcg i kroppen och sedan testar negativt och får mens som vanligt. Nu vet jag hur det känns också... FAN